Borås Triathlon 2017

Ett riktigt bra arrangemang som helt ändrade min syn på Jonas Colting.

Jag minns inte när jag senast var i Borås annat än när Malmö FF har spelat bortamatch mot IF Elfsborg. Men helgen som gick var förmodligen den första gången i vuxen ålder. Denna gången var jag inte heller där med huvudmålet att besöka Hobbex för att köpa allt möjligt jag int hade en aning om att jag behöver. Helgen som gick var det triathlon som var mitt mål och anledning till besöket. Målet var Jonas Coltings lopp Borås Triathlon.

Läs mer

Omstart

För två veckor sen började jag så smått att springa och cykla igen. Knäskadan jag fick på tomtelöpningen i december har gjort att jag fått ägna tiden åt rehab och stretch. Den enda träning jag kunde utföra under skadeperioden var simning och funktionell styrketräning som inte belastade mitt knä. All simning körde jag med flythjälp för benen eftersom jag inte kunde göra benkick utan att det gjorde ont.

Förra helgen myssprang jag 6,5 km loppet av Stävie Trail. Det var helt underbart att känna löpglädjen och att inte få ont. Sakta gick det men tid är aldrig något jag fokuserar på. Allt handlar om upplevelser och att leva.

Veckan som gick var testvecka enligt mitt träningsprogram. För att få nya tider till mina träningspass beslöt jag att köra de tre testerna: 1500 m simning, 5 km löpning och 20 minuter cykling på motionscykel. Löpningen var absolut jobbigast och jag kände mig som en klumpig blobb när jag genomförde testet. Tog nästan fem minuter längre tid än senaste gången men jag gjorde det och knäet höll.

Glädje!

Nu är det 160 dagar kvar till Ironman Kalmar. Jag känner mig hoppfull att tiden är tillräcklig.

Ironman Kalmar 2017

Anmälningsbekräftelse till Ironman Kalmar

Anmälningsbekräftelse till Ironman Kalmar

År 2017 fyller jag 51. Jag träder in på Area 51. Med detta årets erfarenheter i bagaget och efter mycket inspiration under de senaste veckorna fattade jag beslutet att anmäla mig till Ironman i Kalmar 2017. En av de jag jobbade åt på Malmö Triathlon gav mig den där sista lilla knuffen eftersom hon själv fyller 50 nästa år och ville ge sig en startplats i födelsedagspresent. Det kanske jag skulle köra också, sa jag. Klart att du ska, sa hon, häng med oss!

Ja och nu är det gjort. Jag känner mig riktigt glad, inspirerad och full av längtan att få förbereda mig ordentligt för att sen kunna njuta så gott det går av loppet. Jag längtar redan till det helt obeskrivliga upploppet och målgången. Titta på filmerna nedan, visst är det grymt! Helt sanslöst! Vilken grej! Där ska jag vara om ett knappt år.

 

Ironman 70.3 Jönköping – Racerapport

Stolt finisher

Stolt finisher

Då har jag smakat på en tävling arrangerad av företaget Ironman och smaken var god.

Söndagen den 10 juli arrangerade Ironman sin första tävling av typen 70.3 i Sverige, det vill säga halva Ironman-distansen (1,9 km simning, 90 km cykling, 21 km löpning). Platsen för loppet var centrala Jönköping och de vackra omgivningarna till staden.

Vi körde till Jönköping redan på fredagen. Arrangören ville att alla deltagare skulle vara på plats redan på torsdagen. I startavgiften ingick nämligen en välkomstmiddag och den var förlagd till torsdagskvällen. Jag tycker dock att det känns lite överdrivet att vara på platsfyra dagar före ett lopp när loppet ligger så pass nära. Nå väl, vi var där på fredagskvällen och det kändes bra.

Lördagen inleddes med att jag registrerade mig och plockade ut mitt startpaket. Gick en runda i expot (utställningen) och tittade på allt möjligt tränings- och tävlingsorienterat som såldes där. Lyckades dock att hålla mig från att köpa något. Väl tillbaka på hotellet packade jag mina växlingsområdespåsar med kläder och utrustning som jag skulle byta om till mellan de olika momenten. Märkte min cykel och hjälm med klistermärken innehållande mitt startnummer samt satte min nummerlapp på mitt nummerlappsbälte. Noterade att den lilla magneten på bakhjulet som ger impuls till kadensmätaren hade ramlat av under färden till Jönköping. Inte bra. Den viktigaste uppgiften jag vill ha under cyklingen är vilken kadens (antal tramptag per minut) jag ligger på. Jag försöker hålla mig runt 90 tramptag i minuten och sen över 100 den sista milen. Allt för att jag inte ska dra på mig mjölksyra.

Vi körde in till centrum igen och jag checkade in i växlingsområdet. Hängde min cykel på min plats och mina påsar på respektive plats för växling från simning till cykling och från cykling till löpning. Dubbelkollade var jag kom in i och var jag skulle lämna växlingsområdet mellan de olika momenten. Lämnade sen växlingsområdet och kände att allt var på plats och förberett. Ja allt utom den där lilla magneten då. Besökte en av Jönköpings större sportbutiker men de hade inte vad jag sökte. Var inom Kjell & Co för de brukar ha det mesta. De hade dock inte något jag behövde nu.

Allt förberett i växlingsområdet

Allt förberett i växlingsområdet

På vägen tillbaka mot hotellet stannade vi till på Sportson  som en sista chans att kunna hålla koll på kadensen under cyklingen. Fick direkt hjälp av personalen och tre personer engagerade sig i det hela. En mekaniker var övertygad om att det inte alls behövs någon magnet från originaltillverkaren av utrustningen som mäter kadensen. Det handlar om att givaren ska känna av ett magnetfält och det borde funka med vilken magnet som helst. Jag fick en ekermagnet av dem och jag blev oerhört glad och lättad. Med en övertygelse om att det här kommer att funka lämnade jag butiken.

Vi valde sen att köra från Jönköping för att turista lite. Lunch på en golfrestaurang och godis i Gränna. På kvällen blev det middag på hotellet. Jag kolhydratladdade och drack en god uppladdningsdryck. Kom i säng tidigt och somnade relativt snabbt.

Uppladdningsdryck

Uppladdningsdryck

Race day

Telefonen väckte mig 05:45 och vid 06 var jag i färd med att äta en rejäl frukost. Kände mig inte jättehungrig men vet skillnaden mellan att ha en bra näringsgrund att stå på och att inte ha det. Tryckte i mig:

  • en tallrik naturell yoghurt med havregryn, solroskärnor och russin
  • två grova mackor: en med ost och paprika och en med leverpastej och gurka
  • två kokta ägg
  • tre glas vatten
  • ett glas apelsinjuice
  • en mugg kaffe

Fick skjuts till växlingsområdet, sa hej då och fick en lycka till-spark. Pumpade däcken på min cykel och monterade ekermagneten från Sportson. Kollade mina växlingspåsar och försäkrade mig om att jag hade full koll på var jag kom in på området från respektive moment och var jag skulle lämna det samma. Allt var på plats, i ordning och redo att användas. Med en trygg känsla lämnade jag växlingsområdet och gick till startområdet.

Träffade på en klubbkompis. Vi pratade lite och önskade varandra lycka till. Han var riktigt fokuserad och försvann joggandes för att värma upp ordentligt. Seriöst! Min uppvärmning inför ett långt triathlon är sällan mer än en historia på fem minuter med lite aktiv gång på stället och att sträcka ut de stora muskelgrupperna.

I vimlet träffade jag på några triathlon-kompisar från Triathlon Syd. Vi pratade under det att vi tog på oss våra våtdräkter. Två av dem gick för att värma upp genom att simma lite i kanalen som binder samman Vättern med Munksjön. Vi andra avstod den möjligheten. Jag gick till startfållan för de som tror sig simma den 1,9 kilometer långa banan på runt 38 minuter. Har prioriterat löpträning hela året eftersom jag sprang Copenhagen Marathon så jag visste att jag inte skulle simma på 36 minuter vilket jag borde klara av. Bättre att vara ärlig mot sig själv och placera sig i en grupp där man snabbt kan komma in i sitt eget tempo och är minst i vägen för snabbare simmare.

Deltagare fyllde på i de olika fållorna. Speakern peppade så väl publik som deltagare. Stämningen gick nästan att ta på. Jag kände mig ovanligt lugn. Med några minuter till godo före proffsklassen startade annonserade speakern den svenska nationalsången. Du gamla du fria framfördes riktigt bra. Har ingen aning om det var en etablerad sångerska eller en lokal förmåga. Sången gav mig gåshud och tårar i ögonen. Riktigt mäktigt. Nu blev stämningen om möjligt än mer påtaglig.

Proffsen startade och fem minuter senare släpptes första startfållan av oss övriga deltagare iväg. Sen vandrade vi sakta startfålla för startfålla mot rampen ner i vattnet.

Simning 1,9 km

Funktionärerna vid startlinjen släppte iväg oss deltagare i grupper om fyra personer. Jag gick ner för rampen men då jag passerade avläsningsmattan och hörde hur det pep till i mitt tidtagningschip tog jag några löpsteg och kastade mig i Munksjön. Vattnet var skönt. Runt 18 grader. Banan var utlagd som ett 1,9 km långt U så det var inte svårt att veta var man skulle simma. Bojarna syntes tydligt på utvägen. Knallgula och i nästan en rak linje ut mot första vänstersvängen. Jag kom direkt in i mitt eget tempo och tekniken kändes okej med tanke på hur lite simning jag har tränat i år.

Två vänstersvängar och sen var det bara sträckan in till uppstigningsrampen kvar. På den sträckan var bojarna orange. Jag tyckte att färgen var svår att se. Kanske berodde på att bakgrunden mot stadens byggnader var betydlig mer rörig och full av färger än vad bakgrunden på utvägen var. En boj såg jag inte alls utan jag fick lita på att de framför mig hade koll och jag sam efter dem. Bojen visade sig stå i skugga under bron som går över Munksjön.

Simmomentet avklarat och på väg till växlingsområdet

Simmomentet avklarat och på väg till växlingsområdet

Simningen genomförde jag på tiden 0:38:14. En helt okej tid tycker jag med tanke på förutsättningarna jag har gett mig själv med årets träningsupplägg.

Första växlingen

Efter att ha klivit upp ur vattnet väntade en över 500 meter lång löpning till växlingsområdet. Löpningen gick på kullerstensgator. I och för sig hade man lagt en matta på gatorna men det var ändå över 500 meter löpning barfota på ett inte helt jämnt underlag. Skönt att jag har starka fötter nu mera. Jag var som vanligt lite yr när jag klev upp ur vattnet och tog det lugnt de första hundra metrarna innan jag började att springa mot växlingsområdet. Väderprognoserna i veckan hade lovat regn så jag hade packat min påse för växlingen från simning till cykling med kläder för värsta tänkbara förhållande med kyla och regn. Nu regnade det inte men himlen såg ut att kunna lämna ifrån sig regn lik väl som att inte göra det. Jag beslöt mig för att strunta i damasker, handskar samt arm- och benvärmare. Tog på en kortärmad cykeltröja och packade ihop vind- och regnjackan i sin lilla påse igen. Jag hade packat upp den då jag förberedde påsen men då hade jag ett eventuellt regnväder i åtanke. Det tog lite väl lång tid att få ner jackan i sin lilla påse och jag fick förmånen att tänka många olustiga saker om den som har gjort designen.

Efter många om och men kom jag så ut från ombytningstältet. Gav min påse till en funktionär och sprang, eller vad man nu kan kalla den löpning som utförs i cykelskor, till min cykel och vidare ut genom utgången till cykelbanan.

Den första växlingen genomförde jag på tiden 0:13:27. På tok för lång tid!

Cykling 90 km

Redan under de första hundratalet metrarna noterade jag på min klocka att utrustningen för att mäta kadens funkade klockrent. Den funkade till och med bättre än originalmagneten. Förmodligen för att den magnet jag nu hade monterat har ett starkare magnetfält. Stort tack Sportson, den här tjänsten kommer jag aldrig att glömma.

Av informationen jag fick före loppet genom banprofilen i materialet och samtal med andra deltagare, var jag övertygad om att cyklingen hade en ordentlig stigning i början och i övrigt skulle vara relativt enkel. Den övertygelsen visade sig vara lite fel. Vi cyklade ut från Jönköping och mot Huskvarna. Min släkt på pappas sida kommer från Huskvarna. Cykelbanan gick på Sylviagatan och passerade korsningen in på Norra Parkgatan där mina farföräldrar bodde. Under den korta tid från det att jag såg gatunamnet Norra Parkgatan och jag for längs med Stadsparken bubblade en massa barndomsminnen upp. Det var ett känslomässigt ögonblick och för en stund fick jag en stor saknad efter farmors köttbullar. De var de godaste köttbullarna i världen i den tävling jag själv hade utsett som barn.

Nu började klättringen upp på berget bakom Husqvarna Vapenfabrik och jag fick skaka av mig barndomsminnen och tankar för att fokusera på att ta mig upp så snabbt som möjligt utan att dra på mig mjölksyra. Klättringen gick perfekt. Skönt, tänkte jag, nu var den värsta delen av cykelbanan avklarad. Tanken hade jag knappt hunnit tänka klart förrän det blev mer uppförsbackar. Banan var i stort sett uppför hela vägen till 60 km. Givetvis var det lite nerför mellan uppförsbackarna men cyklingen blev inte alls så jämn och skön som jag hade föreställt mig att den skulle vara.

Cykelbanan gick genom ett fantastisk landskap. Bitvis underbart vackert. Tyvärr kan man inte riktigt ge sig tid att njuta när man ligger med armarna i tempobågarna och matar på men det jag såg var en fin upplevelse. När jag passerade 30 km kom det lite regn. Ska den där prognosen slå in trots allt, tänkte jag. Det gjorde den inte. Det småskvätte lite men utvecklade sig aldrig till ett ordentligt regnväder. Samma sak runt 70 km. Jag behövde aldrig använda min regn- och vindjacka.

Längs cykelbanan var det oväntat mycket publik. De var helt underbara. Hejade och peppade oss cyklister konstant. Så väl större som mindre publikmassor, den minsta bestående av tre personer, gjorde vågen och tjoade glatt. Jag tycker att man ska bjuda igen så jag log, gjorde tummen upp och sa tack så mycket jag kunde.

Runt 75 km kände jag att musklerna i höftböjarna och nacken gjorde sig påminda. Har i ärlighetens namn inte cyklat så mycket heller i år beroende på Copenhagen Marathon. Avsaknaden av mängdträning på cykel gjorde sig påmind. Det var bara att bita ihop. Smärta går över, den är bara tillfällig. En detalj jag noterade speciellt på vägen in mot Huskvarna var passagen vid Vista kulle vilken även motorvägen (E4) passerar. Där motorvägen går har man sprängt bort Vista Kulle. Det har man inte gjort på den gamla vägen, där cykelbanan gick.

Det var skönt att komma tillbaka till Jönköping och vägen in gick mestadels utför. Jag höll en genomsnitthastighet över de 90 kilometerna på 32,1 km/h. Som snabbast cyklade jag i 56,8 km/h. Jag hade en plan att hålla igen på cyklingen just för att jag inte har en tillräcklig mängdträning i benen. Lyckades inte att hålla mig helt till planen men hade bra koll på min kadens. I genomsnitt hade jag en kadens på 82 varv/minut och det är ett bra värde för mig.

På väg ut ur Jönköping

På väg ut ur Jönköping

Cyklingen genomförde jag på tiden 2:48:32. Helt klart över förväntan.

Andra växlingen

Jag cykelskorsprang till min plats i växlingsområdet och hängde upp min cykel. Var tvungen att stanna till vid en urinoar och kissa vägen från min cykeln till min ombytespåse. Jösses vad skönt det var! Jag fick snabbt av mig hjälmen, cykeltröjan och cykelskorna. På med löparskorna och iväg ut på löparbanan via en plats där funktionärer samlade in deltagarnas ombytespåsar.

Den andra växlingen genomförde jag på tiden 0:04:49. Helt okej. Min cykelplats var längst bort från ut- och ingång för cykelmomentet så det var en bra bit att springa. Sen en kissepaus och att jag hade skor med vanliga skosnören.

Löpning 21 km

Det var skönt att få börja springa. Kände mig trygg och stark i löpningen. Nu hade jag två och ett halvt varv genom centrala Jönköping framför mig. Mina höftböjare ömmade dock snabbt och jag slog av från min tänkta takt på 4:50 per kilometer. Fick jobbba en stund innan jag hittade en komfortabel zon där jag kunde ignorera smärtan och bara låta benen gå. Publiken var helt fantastisk. Det var underbart roligt och peppande att få förmånen att springa genom ett så engagerat publikhav. Löpbanan gick genom Rådhusparken ,som för övrigt var tävlingens centrum och målgång,  längs Munksjön ut till en vändpunkt och via Munksjöbron tillbaka in mot centrala delarna av stan igen. Den sträckan var tung. Där var inte så mycket publik. Här fick jag kriga med hjälp av andra verktyg. Mentala verktyg. Man kan utföra mycket med rätt mental styrka och rätt tankar.

Have a run and a smile

Have a run and a smile

Känslan under de sista två kilometerna är svåra att beskriva med ord. En entusiastisk publik på båda sidor av löpbanan som blev mer och mer högljudd ju närmare målet man kom. Över den lilla träbron till Rådhusparken och in på en av parkens grusgångar. Lycka. Gåshud. Tårar.

Målgång

Målgång

Löpningen genomförde jag på tiden 1:54:02. Tio minuter över mitt personbästa på en halv maraton. Godkänt med tanke på att jag hade värmt upp med lite annat före löpningen.

I mål

Att gå i mål på ett långlopp är alltid en fantastisk känsla. Ni som har gjort det vet, ni som inte har gjort det – prova! Efter målgången fick jag min medalj och en värmefilt i folie. Jag möttes av Marie-Louise och Ziggy. Ziggy blev väldigt glad av att se husse och ännu gladare när han märkte hur salt och gott det var att slicka husse i ansiktet. Jag lämnade dem och gick in i Athletes Zone dit enbart deltagare fick gå. Här fanns mat och dryck. Jag tog en alkoholfri öl. Minns inte märket. Den fanns i tre varianter i vilket fall och jag valde den ofiltrerade varianten som hade en större kropp enligt företagets representant som delade ut öl till alla deltagare som ville ha. Riktigt god var den. Perfekt återhämtningsdryck. Jag var dock noga med att hämta ut min påse med ombyteskläder så fort jag kunde. I den hade jag en portion av den återhämtningsdryck jag har använt de senaste två åren, Heralife H24 Rebuild Strength. Den funkar kanon och efter över fem och en halv timmes fysiskt arbete behöver kroppen bra näring för bästa möjliga återhämtning.

En annan anledning till att jag ville ha min påse med ombyte snabbt var att jag ville slippa stå i en gigantisk kö till duscharna. Nu fick jag köa i knappt fem minuter innan jag fick ta en dusch. Vattnet var omärkbart varmare än det i Munksjön. Förhoppningsvis renare dock. Där var fem duschar i rad och vi stod som förpackade sardiner. Man fick vara noga med att det verkligen var sin egna armhåla man tvålade in och inte grannens.

Ironman 70.3 Jönköping genomförde jag på totaltiden 05:39:03. Jag kom på 63:e plats av 135 deltagare i min åldersgrupp (50-54). Klart nöjd. Ungefär samma tid som jag hade på Challenge Denmark förra året med skillnaden att banan i Jönköping var betydligt tuffare än den på Jylland.

Avslutningsvis

Startavgiften till Ironman 70.3 Jönköping tyckte jag var dyr men om jag nu jämför organisationen, arrangemanget och funktionärerna från detta loppet med motsvarande från Challenge Denmark så är en Ironman-tävling helt klart värd att betala extra för. Kanske inte fullt ut dubbla priset mot en tävling arrangerad av Challenge Family men man får valuta för pengarna. I rättvisans namn ska tilläggas att när jag körde Challenge Denmark 2015 var det första året som Challenge Family arrangerade tävlingen där. Det förklarar säkert en hel del av alla de barnsjukdomar och arrangörsmissar som man gjorde. Å andra sidan var Ironman 70.3 Jönköping den första 70.3-tävlingen som Ironman arrangerar i Sverige och den första Ironman-tävlingen som arrangeras i Jönköping så helt klart är där mer erfarenhet och kompetens i bagaget när företaget Ironman arrangerar ett lopp.

Jag provade ett nytt upplägg av näringsintag under loppet och det funkade riktigt bra. Tog en Herbalife H24 Formula 1 shake en timme före loppet, en i växlingen från simning till cykling och en i växlingen från cykling till löpning. Under loppet drack jag Herbalife H24 Prolong samt tog en High5 Energy Gel vid varje vätskestation under cyklingen samt på var annan vätskestation på löpningen. Under löpningen slog jag en mugg vatten över huvudet vid varje vätskestation samt drack en mugg sportdryck på varannan. Under loppets sista tredjedel drack jag Coca Cola istället för sportdryck. Kände inte vid något tillfälle under loppet att jag blev dränerad på näring. Upplägget funkade riktigt bra för mig. Det tar jag med mig för framtiden. Jag hade salttabletter med på cykeln men nu var det inte någon värme att räkna med direkt så jag kände aldrig att jag svettades så pass mycket att jag riskerade saltbrist och tog därför inte någon salttablett alls.

Mitt enda problem under loppet var mina höftböjare. Slutsatsen av det är att jag ska införa bättre styrketräning för de muskelgrupperna och se till att bli ännu starkare i dem.

Nu är jag inte anmäld till fler lopp i år men känner ett stort sug efter att köra fler så jag får se vad som dyker upp. Spontanitet är också kul!

 

Racerapport – Helsingborg Triathlon

Foto 2016-06-12 08 21 21

Incheckad och redo för race.

Idag har jag kört en helt ny tävling, Helsingborg Triathlon. Jag körde loppet över olympisk distans d.v.s. 1,5 km simning – 40 km cykling – 10 km löpning. Tävlingen var även min premiär i age group 50-55. Mina tidigare triathlontävlingar i en age group för yngre har alltid slutat med att jag kommit sist. Var jag hamnar är egentligen irrelevant, jag är helt tillfreds med att jag kan hålla på med det jag gör och att min kropp fungerar. Dock är det alltid kul att ha en morot så jag satte som mål att inte bli sist av de elva som tävlade i min age group.

Simningen

Starten på simningen gick från stranden. Tut i luren och sen var det bara att springa ut i det långgrunda vattnet. Jag siktade och höll ut ordentligt från första bojen. Ville inte hamna i en trång innerkurva. När vi rundade den första bojen blev det simning i motström några hundra meter ner till en varvbana. Strömmen kändes och jag fokuserade på att hålla ihop benen och använda dem sparsamt för att få en bättre strömlinjeform.

Det var skönt att komma till varvbanan och få växla mellan att simma i vågornas riktning, diagonalt mot strömmen och sen med strömmen. Två varv sam vi. Vattnet var salt och maneterna stora och tjocka.

På det andra varvet sam jag ikapp de som låg sist i motionsklassen. Nu blev det slalomsimning eftersom de flesta av dessa simmade bröstsim. Inte helt optimalt och en längre varvbana som på t.ex Malmö Triathlon hade varit bättre och gett alla en smidigare simning.

Jag avverkade de 1500 metrarna på 28:30.

Cyklingen

Det var en bra bit att springa från trappan upp ur havet och till min cykel i växlingsområdet. Jag noterade att nästan alla cyklar var borta från ställningen. Mina strumpor ville inte alls åka på mina lätt fuktiga fötter så det blev en liten kamp innan jag kom iväg från växlingsområdet och kunde börja cykla.

Cykelbanan gick genom Pålsjö skog och på lite knixiga vägar med många kurvor innan den kom ut på rakare och större vägar. Framför allt vägar med bra asfalt. Några få vägar var avspärrade från annan trafik men annars gick hela cykelbanan på allmänna vägar med trafik. Även om bilister tar det lugnt och försöker att visa hänsyn är det oundvikligt med situationer. Vi som kör bil vet själva hur svårt det kan vara att upptäcka cyklister i backspeglarna. När sen banan går över sträckor med hastighetsgräns på 30 km/h respektive 40 km/h då blir det ännu lättare situationer eftersom många av oss cyklister då kör fortare än bilarna.

Jag tyckte det var obehagligt bitvis där det blev många bilar och många cyklister när alla klasser och distanser samsades om samma vägar samtidigt. Även här hade arrangören kunnat göra det hela mer säkert och smidigt genom att ha längre tid mellan starterna.

Cyklingen kändes bra och jag fokuserade på att hålla en hög kadens genom hela sträckan. Det skulle visa sig smart när jag kom till löpningen.

Jag avverkade de 40 km på 1:12:04, vilket gav en snitthastighet på 33,3 km/h.

Löpningen

Växlingen från cykling till löpning gick riktigt smidigt. Det tog bara 1:24 från det att jag kom in i växlingszonen till dess att jag lämnade den samma. Direkt när jag började att springa kände jag att benen var pigga och starka. Hög kadens på cykling är grejen!

Jag kände mig stark i kroppen och kom in i ett bra tempo och en bekväm zon tämligen omgående. Löpbanan var en varvbana över 2,5 km. Vi sprang på sundspromenaden. Det var gott om publik som kantade banan vilket gav energi och kändes roligt. Kul med en så kort varvbana.

Jag avverkade de tio kilometrarna på 46:58 vilket ger ett kilometertempo på 4:42.

Summa sumarum

Helsingborg Triathlon var en trevlig tävling med duktiga arrangörer bakom. I det stora hela funkade allt bra men där finns så klart några detaljer som kan förändras för att göra tävlingen ännu bättre. Framför allt mer säker.

I målfållan fick alla deltagare glass från Helsingborgs glassfabrik. Bara en sån sak gör tävlingen värd att köra.

Hur gick det med min ambition då?

Vi var som jag skrev, elva i min age group 50-55 år. Jag kom på åttonde plats. Jättekul och jag är riktigt stolt över min insats.

Malmö Triathlon – Racerapport

En kampmil pågår

En kampmil pågår

Armen i vinkel, blicken i skyn

Söndagen den 2 augusti körde jag Malmö Triathlon för andra gången. Min ambition inför loppet var att försöka sätta personbästa på Olympisk distans samt att njuta av loppet, ta in publikfesten, känslan av att köra på avspärrade vägar samt att ha kul.

Simning – 1,5 km

Havet låg i det närmaste helt spegelblankt när jag kom till Daniaparken i Västra Hamnen. Solen började titta fram och höja temperaturen från de dryga 11 °C som termometern visade när jag åt frukost. Det var en underbar morgon. Jag checkade in i växlingsområdet och gjorde iordning mina prylar innan jag tog på mig våtdräkten. Lämnade min väska med ombyteskläder i väskförvaringen och begav mig till starten. Var på plats i god tid och hann med att värma upp lite grann samt även simma lite innan det var dags att ta position vid startlinan.

Med ett tut från en gastuta gick starten och ett myller av armar och ben gick igång med en frenesi som fick vattnet att bubbla. Insåg snabbt att jag hade gjort ett dumt val när jag positionerade mig vid startlinan. Det blev trångt och kaotiskt flera hundra meter innan simmarna föll på plats och in i sitt egna tempo. Att kriga för sin plats när man simmar är inte kul så när jag väl kunde släppa fokuset på simmarna omkring mig kändes det befriande skönt. Jag kom in i ett behagligt tempo och tekniken satt bättre än vad den har gjort på något simpass den senaste perioden. Havet fortsatte att ligga spegelblankt. Sikten var klar och man såg botten hela tiden även när det var som djupast (runt 8 meter tror jag).

Med knappt 500 meter kvar att simma spelade min konstiga hjärna mig ett spratt. Vid en inandning noterade något i hjärnan min vinklade vänsterarm i rörelse framåt för att ta ett nytt simtag. Plötsligt fick jag en snapsvisa i huvudet och kunde inte släppa den. Där låg jag simmandes och nynnade:

Armen i vinkel, blicken i skyn
Whiskey och Renat, så var det menat
Vårt mål alkohol
SKÅL

Efter en stund började fantasin att formulera om texten till ett alkoholfritt alternativ men då tappade jag tekniken och sa till mig själv på skarpen att genast sluta. Hjärnan lydde och jag fick snabbt upp farten igen. Tog sikte på målbojarna och kom upp ur vattnet efter 31 minuters simning. Öronpropparna gjorde susen även denna gång och jag kände inte av någon yrsel alls. Var aningen instabil i balansen och gick de första tio metrarna innan jag började att springa mot min plats i växlingsområdet. Växlingen från simning till cykling tog fyra minuter.

Simningen gick aningen långsammare än förra gången jag körde Malmö Triathlon men växlingen gick radikalt snabbare. Summa sumarum låg jag nära nog på samma tid nu som då när jag klev upp på min cykel. Personbästa fanns således kvar inom räckhåll.

Cyklingen

Cykelbanan på Malmö Triathlon är rätt knivig med många tvära svängar och tre vändpunkter. Vid vändpunkterna får man bromsa in rejält och flera av kurvorna är alldeles för skarpa för att jag ska våga köra fort. Det är med andra ord inte en bana som man sätter nytt hastighetsrekord på över fyra mil. Förra gången jag körde Malmö Triathlon tog cykelmomentet 1 timme och 16 minuter vilket gav en snitthastighet på 32 km/h.

Inför detta året hade jag tagit en bikarbonatkur för att se om det skulle ge effekten på mig att jag blev mer tålig mot mjölksyra. Med denna kur i åtanke körde jag på allt vad jag orkade. För att ytterligare minska risken för att få för mycket mjölksyra såg jag till att hela tiden hålla koll på min kadens (antalet tramptag per minut). Planen var att ligga över 80 hela tiden, helst över 90. Cykelmomentet gick mycket bättre än förra gången jag körde Malmö Triathlon.  Jag avverkade de fyra milen på 1 timme och 11 minuter vilket gav en snitthastighet på 34 km/h. I snitt höll jag en kadens på 89. Helt okej för mig och min kapacitet.

Nu låg jag på en bättre tid än förra gången och enbart en mils löpning stod mellan mig och målet att sätta personbästa. Växlingen gick riktigt bra och tog bara två minuter.

Löpningen

Redan på de första löpstegen kände jag mig helt stum i låren. Brottades med tankarna som ville påtala hur jobbigt det var och att jag inte skulle orka att springa en mil. Det blev en kampmil. På Malmö Triathlon springer man fyra varv på en bana. De två första varven var en ren kamp och jag fick inte upp någon fart alls. På det tredje varvet släppte stumheten något och jag kände att där plötsligt fanns något att trycka på med lite grann. Fjärde varvet var jag trött men den stumma känslan från de två första varven höll sig borta. Jag avverkade milen på 50 minuter och 34 sekunder. Klart missnöjd över tiden men grymt stolt över att jag vann över de tankarna som ville att jag skulle sluta springa och att benen gjorde ont av trötthet. I min planering hade jag satt en tid på löpningen på 45 minuter vilket kändes helt realistiskt efter hur det har känts på löppassen under juli.

Jag kom på nionde plats i min åldersgrupp och det låter jättebra ända till jag skriver att det var nio deltagare i den klassen. Det var min premiär i en tävlingsklass och jag väljer att se det som att jag kom nia. Hur många som deltog har jag redan glömt.

After Work

Målet var att sätta personbästa på Olympisk distans och jag klarade av min målsättning. För det är jag riktigt nöjd. Mitt gamla personbästa var 2 timmar och 43 minuter, det nya lyder 2 timmar och 39 minuter. Känslan i benmusklerna under löpningen vill jag inte uppleva fler gånger så nu ska jag träna för att bli starkare och ännu mer uthållig. Gubben ska komma runt på under 2,5 timme!

Efter målgång fick vi ölen Erdinger Alkoholfrei. Satt som en keps! Hade inte smakat den ölen tidigare men nu lär jag köpa den. Riktigt god alkoholfri öl. Bra återhämtningsdryck!

Malmö Triathlon är fantastiskt att köra som deltagare. Organisationen är prickfri och precis allt fungerar helt klanderfritt. En enorm eloge till arrangörerna. Ni gör ett grymt arbete och det uppskattas ovärderligt mycket av oss deltagare. Det ligger mer än tre sund mellan Malmö Triathlon och Challenge Denmark om man ser till organisationen.

I’ll be back.

Officiella tider

Tidtagningen på loppet gav mig följande tider:

  • Simning: 0:31:13
  • T1: 0:04:00
  • Cykling: 1:11:19
  • T2: 0:02:07
  • Löpning: 0:50:34

Totaltid: 2:39:12

Challenge Denmark – Racerapport

I took the challenge and I finished

I took the challenge and I finished

Bättre sent än aldrig, här är min racerapport från Challenge Denmark.

Helan som blev halvan

Som jag skrev i ett tidigare inlägg valde jag att köra loppet över halvdistans istället för fulldistans. Ett val som gjorde mig trygg och fick all oro och det mesta av nervositeten att släppa. Föga anade jag att oron och otryggheten skulle återväckas av arrangören.

År 2015 var första gången som Challenge Denmark arrangerades. När inbjudan och anmälningarna öppnade sommaren 2014 fanns inte någon information om annat än själva loppet. Detaljer om Race Briefing (informationsmöte inför loppet) eller hämtning av startpaket stod det inte ett ord om. Behövdes inte då och de bitarna brukar aldrig vara något konstigt med. Under våren hade vi deltagare kunnat köpa till olika tjänster för att underlätta logistiken. Det handlade om bussbiljetter för att ta sig till eller från Herning beroende på om man valde att bo vid starten i Herning eller vid målet i Billund. Jag bokade bussbiljett från Billund till starten i Herning med avgång 05.30.

Några veckor före loppet inleddes vad som skulle bli en onödigt krånglig och klöddig apparat att hantera före man fick kliva ner i vattnet och starta loppet.

Arrangören släppte dokumentet Athletes Guide som innehöll all information om före, under och efter Challenge Denmark. I detta stod att alla deltagare var välkomna på pastaparty tre dagar före loppet. Pastapartyt ingick i startavgiften. Vidare stod att alla deltagare skulle hämta sitt startpaket senast 12.00 på dagen före loppet samt att det var obligatoriskt för alla deltagare att närvara på Race Briefing och att detta hölls 13.30 dagen före loppet. Dagen före loppet var en vanlig vardag. En fredag.

Informationen satte hela planeringen på pottkanten, ärligt talat omkullkastade den hela planeringen och den bokning som var gjord sen sommaren 2014. Skolavslutningen var dagen före loppet så redan från det jag anmälde mig och kollade upp andra aktiviteter som påverkade mitt deltagande planerade jag för att allt skulle funka utan att någon skulle tvingas avstå från sin aktivitet. Vi bokade stuga på Lalandia och planerade att köra till Billund direkt efter att sonens skolavslutning var över och han hade sommarlov. Rent tidsmässigt innebar detta att vi skulle kunna köra hemifrån tidigast 11.00 dagen före loppet. Nu blev jag oroligt igen och kände mig inte alls trygg i situationen.

Jag skrev till arrangören, fick svar som gav en massa nya frågor och skrev till dem igen. En rejäl mailkonversation senare hade jag fått acceptans att hämta ut mitt startpaket samt att få den informationen som skulle ges under Race Briefing senare, eller med arrangörens ord, så fort du bara kan när du har kommit till Lalandia. Oron släppte och jag kände mig trygg i min planering igen. Nu passade pusselbitarna och alla lösa trådar var omhändertagna.

En skolavslutning senare körde vi till Billund. Yes, let’s do this!

Det första jag gjorde när vi kom till Lalandia var att hämta mitt startpaket. Här uppstod direkt ett problem då funktionären som betjänade mig inte kunde, eller inte ville,  prata engelska. Jag förstår danska hjälpligt men ville ha järnkoll på informationen så att jag verkligen undvek missförstånd. Funktionären bad mig att vänta tills den som kunde engelska blev ledig. Där fanns många funktionärer bakom borden där startpaketen hämtades. En kunde engelska alltså. Ja, ja jag väntade. Kunde ana hur sonen och hans kompis som fick följa med satt och småstudsade i bilen av iver att få komma till stugan och sen snabbt in i badlandet. Fick så småningom mitt startpaket och informationen som jag blivit tillsagd att jag skulle få. Visade sig inte vara någon ny information alls. Allt stod redan i Athletes Guide.

När vi hade checkat in i stugan packade de andra sina badkläder och vi gick till Lalandia Center. De skulle till Aquadome (badlandet) och jag skulle sammanstråla med två klubbkompisar. Mina klubbkompisar hade också köpt bussbiljett till samma avgång som jag. Det hade vi planerat och ordnat redan innan. Klubbkompisarna är danskar och tack och lov hade de, till skillnad från mig, koll på sina inkommande mail. Arrangören hade skickat ut ett mail till alla deltagare klockan 17.30 dagen före loppet. I detta mail stod det att samtliga avgångstider utom en var strukna. Nu skulle alla bussar gå vid ett och samma klockslag. Jättetidigt! Vi skulle vara vid startområdet mer än fyra timmar före start. Framför allt skulle vi behöva kliva upp så tidigt att man inte ens kan kalla det ottan. Vi beslöt oss för att köra till Herning själva med klubbkompisarnas bil. Bilen fick vi hämta efter loppet genom att köra med vår bil till Herning. Det blev alltså två helt onödiga bilresor över ganska många mil. Det gick inte att få tillbaka pengarna för bussbiljetterna på grund av att arrangören ändrat förutsättningarna och den tjänst vi hade köpt inte längre fanns. I efterhand fick vi veta att av över 400 deltagare som hade bokat bussbiljett dök knappt 80 upp. Lär ha varit många tomma bussar.

När vi kom till startområdet trodde vi att vi hade gott om tid på oss att förbereda cyklarna så länge vi bara var inne i området senast 07.00 – vilket var vad som framgick av informationen i Athletes Guide. Tack och lov var vi på plats med en halvtimmes marginal. Vi hann att pumpa däcken på våra cyklar och lägga hjälmen på plats samt lägga ombytespåsen till cykelmomentet i växelzonen från simning till cykling innan klockan slog 07.00 och alla deltagare uppmanades att lämna växlingsområdet helt. Det visade sig att man inte fick komma in i växlingsområdet alls efter 07.00. Ännu en arrangörsmiss.

Nu var allt på plats i vilket fall. Vi kunde njuta av elitgruppens start, rundning och några växlingar innan det var dags att ta på våtdräkten och lägga ombyteskläderna i en påse som arrangören skulle transportera till Billund.

Simning 1,9 km

Simningen avverkades i den konstgjorda sjön Fuglsang Sø i Herning. Det rådde en viss förvirring bland många deltagare om var starten gick för oss som inte tävlar i elitklassen. Elitklassen och fulldistansdeltagare startade nämligen från två bojar i den änden av växlingsområdet där alla skulle kliva upp ur vattnet för att ta sig till växlingen från simning till cykling. Växlingsområdet var som jag skrev, stängt och ur högtalaren hörde man bara musiken från en ensam gitarrist samt kommentatorns information om läget i elitklassen. Det hade varit så enkelt för arrangören att sätta upp en skylt där det stor Start fulldistans där de deltagarna skulle gå i vattnet och en skylt med Start halvdistans där övriga skulle gå i vattnet.

Väl i vattnet guppade jag mig rätt långt fram i startfältet. Man startade nämligen samtliga åldersgrupper herrar samtidigt så det var väldigt mycket folk som skulle igång samtidigt. I normala fall håller jag mig långt bak i startfältet vid simmomentet för att det är enklare att komma in i sin egna takt då samt att det blir mindre trångt och kaotiskt. Men med så här många startande samtidigt tänkte jag att det är nog bättre att från en position långt fram simma hårt inledningsvis och sen slå av och fall in i sin egen takt.

Starten gick. Ett myller av armar och ben sprattlar. Jag både fick ta emot och delade ut omedvetna sparkar och slag. Det var minst sagt kaotiskt. Min tanke visade sig dock vara helt rätt och efter några hundra meter blev det aningen lugnare. Efter knappt halva distansen började jag att simma förbi de långsammaste i damklasserna. Då blev det lite kaotiskt ett tag eftersom många av dem växlade mellan frisim och bröstsim. Bröstsim kräver betydligt mer plats än frisim. Nu fick jag ta sikte inte bara på bojarna utan även hålla koll siktet inställt på bröstsimmare så att jag kunde välja en väg där jag undvek dem så mycket som möjligt.

Simningen gick bra och jag avverkade distansen på drygt 37 minuter. När jag joggade in i zonen där vi hade placerat våra påsar med ombyteskläder till cykelmomentet låg jag bra till och där var inte många påsar plockade från zonen. I min åldersgrupp var jag på 23:e plats – det visste jag inte där och då men det framgick av resultatlistan efteråt. Jag kände mig riktigt nöjd med min simning.

I zonen med påsar slog dock Murphys lag till med buller och bång. Jag hittade inte min påse. Den fanns inte där jag hade lagt den. Jag letade genom hela den gruppen om 50 nummer där jag hade lagt den. Letade en gång till och ytterligare en gång både framlänges och baklänges. Min påse var inte där. Frustration! Letade ännu mer. Involverade en stackars funktionär som nog fick ta emot alldeles för många kraftfulla uttryck. Efter en evighet, i det här fallet över tio minuter, hittade jag min påse två nummergrupper längre ner i raden än där den skulle ligga. Förmodligen hade någon fått tag i både sin egen påse och min i farten och sen kastat min i riktning mot där den låg men kastad för hårt.

Jag bytte om så snabbt jag bara kunde men växlingen från simning till cykling tog ändå 15 minuter och det är galet lång tid. Jag lämnade växlingsområdet på 81:a plats i min åldersgrupp.

Cykling 90 km

Med adrenalinpåslag av stora mått gav jag mig ut på cykelmomentet. Körde på som en furie inledningsvis. Var medveten om det dumma i att trycka på men samtidigt hade jag ett stort behov av att få ur mig frustrationen från fadäsen med min påse vid växlingen. Vid passagen 28,5 km låg jag på 32:a plats i min åldersgrupp och hade en genomsnittshastighet på 36,5 km/h. Jag flög fram!

Sträckan som vi cyklade var riktigt fin. Det var delvis samma sträcka som de inledde Giro d’Italia med 2012 då man hade prologen i Herning för att hedra stadens store son Bjarne Riis. Där var några otäckt tvära kurvor och jag såg ett par cyklister som hade gått omkull. Tyvärr var det för få domare på motorcyklar så många cyklister låg på rulle efter andra vilket är förbjudet enligt reglerna för den här typen av triathlontävlingar. Jag såg bara en cyklist som blev tillsagd av domare. Jag höll dock avståndet till framförvarande hela tiden. Dels för att jag har dålig balans men även för att man aldrig kan lita på någon cyklist som man inte känner och vet hur de cyklar. Ligger man med sitt framhjul några centimeter från framförvarande cyklist bakhjul finns det inte någon som helst marginal för att hinna väja eller bromsa. Vid cykling i tempoställning har man dessutom inte händerna på samma handtag som det där bromsarna sitter. Man kan helt enkelt inte bromsa utan att flytta händerna. Reglerna är till för att skapa säkerhet men många struntar blankt i dem och det kan straffa sig riktigt otäckt.

Jag orkade inte hålla tempot hela sträckan. Min planering för näringsintag funkade inte. Det som hade funkat bra på träning var inte alls tillräckligt när jag körde i tävlingsfart. På den andra vätskestationen efter cirka 60 km var jag tvungen att bromsa upp och plocka på mig energi-gel och en flaska sportdryck. Det är dock svårt att ta igen en energiförlust och jag slog av på tempot för att spara krafter. Det tog mig knappt 2 timmar och 40 minuter att cykla de 90 kilometrarna. Genomsnittshastigheten blev strax under 34 km/h. Cykelmomentet gick mycket bättre än vad jag hade räknat med. Körde den sista milen med en kadens på mellan 90 oh 100 tramptag i minuten och hade inte någon mjölksyra alls när jag tog mig in i växlingsområdet från cykling till löpning. Benen kändes pigga och spralliga. De längtade efter att få springa.

Jag växlade från cykling till löpning på tre och en halv minut och gick ut på löpningen på plats 41 i min åldersgrupp.

Löpning 21 km

Benen var på tok för spralliga och pigga när de väl fick komma ut på löpningen. De första två kilometrarna höll jag 4:22/km i takt. Var slarvig och glömde helt enkelt bort att hålla koll på klockan när jag började springa. Lätt att förivra sig. När jag väl kom mig för att titta på klockan var vid 2 km-passagen och då slog jag genast av på takten. Löpningen gick på en bana som var drygt tio kilometer. Den var bitvis rätt tråkig med lite publik. Ett parti av banan var det värsta jag någonsin har sprungit och det var ett varv på en fullstor travbana. En mental prövning vill jag lova. På ren svenska, skittråkigt!

Vid 14-15 km började jag att få ont under framfötterna och det gjorde bara mer och mer ont. Till slut blev smärtan olidlig och jag ömsom gick och ömsom småsprang under de sista tre kilometrarna. På grund av sjukdomen (Méniers sjukdom) som jag har svullnar mina fötter lätt. När man springer långt brukar fötterna svullna på de flesta. Jag har dock aldrig på något långpass upplevt att mina fötter svullnat så mycket som de gjorde på loppet och jag har aldrig fått den typen av smärta tidigare. Kanske att det har att göra med cyklingen. Fötterna får mer stryk av cyklingen än vad man kan tro. De utsätts hela tiden för små vibrationer och blodkärl kan strypas om man sitter lite tokigt på sadeln. En lärdom i vilket fall.

Att springa in på den röda mattan som låg på hela upploppet var en underbar känsla. Jag upptäckte familjen aningen för sent för att hinna ändra kurs och göra high five med dem men jag hörde dem. Deras och övrig publiks mottagande av alla deltagare var fantastisk. Grymt! Ögonen tårades några meter före mållinjen och jag tog mig över den samma med någon konstig jag-är-Hulken-målgest.

Löpningen över 21 km tog mig två timmar och två minuter. Det var jag inte alls nöjd med. Hade siktat på en tid på 1:45–1:50. Problemen med framfötterna fanns så klart inte i min planering och det är där jag förlorade tid. Jag kom i mål på 44:e plats i min åldersgrupp.

After Work

Det var riktigt roligt att köra en triathlon över halvdistans. Jag var bra tränad för ändamålet och kunde stå på i alla tre momenten. Några minor gick jag på och några lärdomar fick jag med mig till nästa gång jag kör en halv- eller fulldistans. Bortsett från fadäsen med växlingen från simning till cykling är jag totalt sett riktigt nöjd med min prestation. Problemen med framfötterna är omöjliga att förutsäga och det är sånt som kan hända oavsett. Jag lät inte smärtan besegra mig och efter målgång var den ändå blott ett minne.

Arrangören gav oss dock en sista upplevelse av dålig organisation. Efter målgång gick alla för att hämta sina tre påsar och sin cykel. Två av påsarna hade de lagt ut på en plats dit alla kunde gå utan kontroll att de var deltagare. Där fanns inte heller några funktionärer som höll koll på alla påsar. Nu tror jag i första hand gott om människor men jag tycker det är slarvigt av arrangören att lägga människors tillhörigheter på en offentlig plats. Den tredje påsen låg inne i växlingsområdet från cykling till löpning och till det området var man tvungen att visa upp sin nummerlapp för att få komma in. Väl där hämtade man sin påse och cykel innan man lämnade området. De hade en utcheckning från området där de kontrollerade att det var samma nummer på nummerlappen, cykeln och de tre påsarna. Det var bra men som sagt, två av påsarna hade man kunnat hämta utan att behöva checka ut dem.

Lärdomar

Jag lärde mig en hel del och de viktigaste lärdomarna är:

  • Jag måste få i mig minst 100 gram kolhydrater per timme för att inte påverkas av energiförlust. Sportdrycken Herbalife Prolong räcker inte till för ändamålet. Jag hade behövt komplettera med en energi-gel i timmen under cyklingen.
  • Jag kommer att byta till en sportdryck som är mer lämpad för ändamålet d.v.s som innehåller mer kolhydrater.
  • Jag ska köpa skor med bredare läst.
  • Jag måste hålla koll på klockan hela tiden under cyklingen och löpningen för att hålla rätt tempo.
  • Jag måste vara noggrann när jag placerar ut mina ombytespåsar. Även om jag är så gott som säker på att fadäsen vid växlingen från simning till cykling berodde på att någon råkade få med sig två påsar finns det en risk att jag placerade den i fel nummergrupp. Jag är alltid lite nervös innan starten av ett lopp och då måste jag vara ännu mer noggrann. En överdriven trippelkoll är bättre än att inte kolla alls och tro att man har gjort rätt.
  • Jag ska alltid använda öronproppar när jag simmar. Var inte det minsta yr när jag klev upp ur vattnet trots att det inte höll mer än knappt 16 °C.
  • Jag ska alltid använda dubbla badmössor när vattentemperaturen är under 18 °C.

Orkade du läsa ända hit? Vad glad jag blir. Tack!

Mot nya spännande utmaningar.