Inför Ironman Kalmar

Så går jag in i Ironman-veckan och har bara några korta träningspass framför mig innan det är dags för mitt livs hittills största uthållighetsutmaning. Några korta pass för att hålla igång kroppen och bevara känslan för de olika teknikerna i muskelminnet.

Alla förberedelser är gjorda efter bästa förmåga och förutsättningar. I den bästa av världar hade jag klarat mig från skador och sjukdom under det knappa året av förberedelser för att ge mig själv chansen att bli en Ironman. Tyvärr drog jag på mig skador i tre muskelfästen i mitten av december 2016 och kunde varken springa eller cykla förrän i mars i år. Under den perioden blev det rehab, stötvågsbehandling, styrketräning och simning med så kallad dolme – ett flythjälpmedel som en klämmer mellan låren för att benen ska flyta och en behöver inte använda benspark.

Mina förberedelser under knappt tolv månader har bestått av totalt 400 timmars träning fördelat på i runda slängar 90 timmars simning, 110 timmars löpning och 160 timmars cykling. Övrig tid är till stora delar styrketräning samt lite yoga. Mycket träning och många timmar som ska klämmas in utöver heltidsarbete, eget företag och familjelivet i allmänhet. Ett pussel.

Nu är pusslet lagt. Jag är väldigt inspirerad och sugen på att köra loppet. Mina målbilder, tankar och planer är fastställda. Jag känner mig förberedd. Det ska bli fantastiskt roligt att köra Ironman Kalmar på lördag.

Den som vill följa mig kan göra det på Ironman Kalmars webbplats där en Live-funktion lär dyka upp när loppet är igång. Jag har startnummer 2429.

Borås Triathlon 2017

Ett riktigt bra arrangemang som helt ändrade min syn på Jonas Colting.

Jag minns inte när jag senast var i Borås annat än när Malmö FF har spelat bortamatch mot IF Elfsborg. Men helgen som gick var förmodligen den första gången i vuxen ålder. Denna gången var jag inte heller där med huvudmålet att besöka Hobbex för att köpa allt möjligt jag int hade en aning om att jag behöver. Helgen som gick var det triathlon som var mitt mål och anledning till besöket. Målet var Jonas Coltings lopp Borås Triathlon.

Läs mer

Omstart

För två veckor sen började jag så smått att springa och cykla igen. Knäskadan jag fick på tomtelöpningen i december har gjort att jag fått ägna tiden åt rehab och stretch. Den enda träning jag kunde utföra under skadeperioden var simning och funktionell styrketräning som inte belastade mitt knä. All simning körde jag med flythjälp för benen eftersom jag inte kunde göra benkick utan att det gjorde ont.

Förra helgen myssprang jag 6,5 km loppet av Stävie Trail. Det var helt underbart att känna löpglädjen och att inte få ont. Sakta gick det men tid är aldrig något jag fokuserar på. Allt handlar om upplevelser och att leva.

Veckan som gick var testvecka enligt mitt träningsprogram. För att få nya tider till mina träningspass beslöt jag att köra de tre testerna: 1500 m simning, 5 km löpning och 20 minuter cykling på motionscykel. Löpningen var absolut jobbigast och jag kände mig som en klumpig blobb när jag genomförde testet. Tog nästan fem minuter längre tid än senaste gången men jag gjorde det och knäet höll.

Glädje!

Nu är det 160 dagar kvar till Ironman Kalmar. Jag känner mig hoppfull att tiden är tillräcklig.

Nya vänner på vägen

Nya vänner på vägen

Två par Hoka OneOne, Bondi 4 och Clayton

Två par Hoka One One, Bondi 4 och Clayton

Etthundratio mil senare är det dags att pensionera de gamla luggslitna Hoka One One Bondi 4 – de till vänster i bilden. Bondi 4 har varit helt okej. Meshen har slitits lite märkligt mycket. Förstår inte riktigt hur vissa partier kan slitas så att det nästan går hål på dem. Högt upp på insidan, vilken nötning är där? Dämpningen i skorna har varit toppen och med dropp på 4 mm har de bjudit på skön löpning.

De tog mig runt på min första marathon. På det loppet, Köpenhamn Marathon, blev jag också varse om att Bondi 4 är aningen tunga för långa lopp. Men i övrigt har jag bara gott att säga om Hoka One One Bondi 4. Hoppas att de ger grym energi när de nu hamnar i stora ugnen på återvinningsföretaget.

Jag valde att fortsätta med Hoka One One när nya distansskor för asfalt skulle köpas. Nu valde jag dock modellen Clayton. De har samma dropp på 4 mm men aningen mindre volym på det dämpande materialet. Skorna väger bara 200 gram vilket är nästan 100 gram mindre än Bondi 4. Rent krasst innebär detta att mina ben tvingas lyfta hela tio kilo mindre var tionde steg. På ett maratonlopp blir det en hel del vikt. Mina benmuskler tackar mig redan!

Nu ger jag mig ut på premiärtur!

Träningsprogram införskaffat

En blöt cykel

En blöt cykel

Igår köpte jag träningsprogram för att köra Ironman-distans. Jag valde att anlita Mit DNA i Danmark och ett program där jag lätt kan anpassa träningen efter jobb och andra aktiviteter så väl mina egna som familjens.

Idag körde jag ett första pass på motionscykel. Regnet hängde i luften därför föll valet på inomhuscykling. En timme i ansträngsningszon två av fem direkt följt av en dryg halvtimmes löpning i samma zon.

Till cyklingen passade jag på att se första avsnittet av Narcos säsong 2.

Racerapport – Helsingborg Triathlon

Foto 2016-06-12 08 21 21

Incheckad och redo för race.

Idag har jag kört en helt ny tävling, Helsingborg Triathlon. Jag körde loppet över olympisk distans d.v.s. 1,5 km simning – 40 km cykling – 10 km löpning. Tävlingen var även min premiär i age group 50-55. Mina tidigare triathlontävlingar i en age group för yngre har alltid slutat med att jag kommit sist. Var jag hamnar är egentligen irrelevant, jag är helt tillfreds med att jag kan hålla på med det jag gör och att min kropp fungerar. Dock är det alltid kul att ha en morot så jag satte som mål att inte bli sist av de elva som tävlade i min age group.

Simningen

Starten på simningen gick från stranden. Tut i luren och sen var det bara att springa ut i det långgrunda vattnet. Jag siktade och höll ut ordentligt från första bojen. Ville inte hamna i en trång innerkurva. När vi rundade den första bojen blev det simning i motström några hundra meter ner till en varvbana. Strömmen kändes och jag fokuserade på att hålla ihop benen och använda dem sparsamt för att få en bättre strömlinjeform.

Det var skönt att komma till varvbanan och få växla mellan att simma i vågornas riktning, diagonalt mot strömmen och sen med strömmen. Två varv sam vi. Vattnet var salt och maneterna stora och tjocka.

På det andra varvet sam jag ikapp de som låg sist i motionsklassen. Nu blev det slalomsimning eftersom de flesta av dessa simmade bröstsim. Inte helt optimalt och en längre varvbana som på t.ex Malmö Triathlon hade varit bättre och gett alla en smidigare simning.

Jag avverkade de 1500 metrarna på 28:30.

Cyklingen

Det var en bra bit att springa från trappan upp ur havet och till min cykel i växlingsområdet. Jag noterade att nästan alla cyklar var borta från ställningen. Mina strumpor ville inte alls åka på mina lätt fuktiga fötter så det blev en liten kamp innan jag kom iväg från växlingsområdet och kunde börja cykla.

Cykelbanan gick genom Pålsjö skog och på lite knixiga vägar med många kurvor innan den kom ut på rakare och större vägar. Framför allt vägar med bra asfalt. Några få vägar var avspärrade från annan trafik men annars gick hela cykelbanan på allmänna vägar med trafik. Även om bilister tar det lugnt och försöker att visa hänsyn är det oundvikligt med situationer. Vi som kör bil vet själva hur svårt det kan vara att upptäcka cyklister i backspeglarna. När sen banan går över sträckor med hastighetsgräns på 30 km/h respektive 40 km/h då blir det ännu lättare situationer eftersom många av oss cyklister då kör fortare än bilarna.

Jag tyckte det var obehagligt bitvis där det blev många bilar och många cyklister när alla klasser och distanser samsades om samma vägar samtidigt. Även här hade arrangören kunnat göra det hela mer säkert och smidigt genom att ha längre tid mellan starterna.

Cyklingen kändes bra och jag fokuserade på att hålla en hög kadens genom hela sträckan. Det skulle visa sig smart när jag kom till löpningen.

Jag avverkade de 40 km på 1:12:04, vilket gav en snitthastighet på 33,3 km/h.

Löpningen

Växlingen från cykling till löpning gick riktigt smidigt. Det tog bara 1:24 från det att jag kom in i växlingszonen till dess att jag lämnade den samma. Direkt när jag började att springa kände jag att benen var pigga och starka. Hög kadens på cykling är grejen!

Jag kände mig stark i kroppen och kom in i ett bra tempo och en bekväm zon tämligen omgående. Löpbanan var en varvbana över 2,5 km. Vi sprang på sundspromenaden. Det var gott om publik som kantade banan vilket gav energi och kändes roligt. Kul med en så kort varvbana.

Jag avverkade de tio kilometrarna på 46:58 vilket ger ett kilometertempo på 4:42.

Summa sumarum

Helsingborg Triathlon var en trevlig tävling med duktiga arrangörer bakom. I det stora hela funkade allt bra men där finns så klart några detaljer som kan förändras för att göra tävlingen ännu bättre. Framför allt mer säker.

I målfållan fick alla deltagare glass från Helsingborgs glassfabrik. Bara en sån sak gör tävlingen värd att köra.

Hur gick det med min ambition då?

Vi var som jag skrev, elva i min age group 50-55 år. Jag kom på åttonde plats. Jättekul och jag är riktigt stolt över min insats.

Copenhagen Marathon 2016

Foto 2016-05-22 14 01 17

Så har det gått en vecka sen jag sprang mitt första marathon. Nu sitter jag med en mugg kaffe och samlar intrycken och erfarenheten i en racerapport.

Natten till söndagen den 22 maj var en bra natt. Jag sov som en stock. Må vara att jag tog sömntablett men att få vakna utvilad och pigg är värt det. Åt en stadig frukost och såg till att få i mig bra näring och alla näringsämnen kroppen behöver. Som den koffeinist jag är var en rejäl mugg kaffe ett måste innan jag begav mig mot Köpenhamn och Islands Brygge.

Tåget var fullt av andra löpare och jag sammanstrålade med en klubbkompis. Väl framme i start- och målområdet roade vi oss med bajamajakö och lokalisering av väskinlämning innan vi gjorde oss iordning för loppet. Daniel är snabb och erfaren. Han tog sig till främsta startgruppen. Jag ställde mig i gruppen med 3:30 som planerad sluttid.

Väl på plats i starten kände jag mig till freds med situationen. Mitt träningsprogram de senaste 18 veckorna har gått bra och jag har inte haft några sjukdomar eller skadebekymmer. Kände mig förberedd och trygg i vetskapen att jag hade gjort vad jag kunnat för att ge mig själv bästa möjligheterna att genomföra mitt första maratonlopp. Dessutom var det perfekt väder för löpning. Lite molnigt och 11-12 °C i skuggan.

Starten närmade sig. Alla drygt tolv tusen löpare räknade ner unisont 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 och vi var iväg. Enligt kalkylerna som löpprogrammet jag använt mig av hade gjort skulle jag ligga på 4:50-4:57 per kilometer och genomföra loppet på strax under tre och en halv timme. Jag höll noga koll på min klocka och försökte att hitta mitt tempo så snabbt som möjligt. Det gick relativt smidigt att hitta rätt zon och jag tog kloka beslut i vägval och undvek den värsta trängseln som uppstod i tvära innerkurvor.

Eftersom jag aldrig tidigare hade sprungit över tre mil ingick det i min planering att stanna på varje vätskestation och dricka en halv mugg sportdryck och några klunkar vatten samt att hälla en mugg vatten på mitt kepsprydda huvud. Höll mig till planen och kroppen kändes toppen. Jag avverkade halvmaran på cirka 1:43 och kände mig stark. Höll stabilt tempo.

När jag passerade 25 km-skylten förändrades vädret radikalt. Molnen försvann och solen gassade från en klarblå himmel. Det blev snabbt varmare och varmare. Jag märkte redan vid 28 km att kroppen började ta stryk av värmen. Slog av på tempot fram till nästa vätskestation. Ställde mig i en kallvattendusch några sekunder för att kyla ner kroppen. Drack lite extra innan jag fortsatte. Det var dock kört att hålla mitt planerade tempo. När jag sen började se fler och fler löpare som låg utslagna vid sidan av vägen började jag även känna en oro över att passera gränsen och själv gå in i väggen. Plötsligt föll en kille en bit framför mig ihop mitt i löpsteget. När jag passerade honom var två sjukvårdare redan på plats. Hans ögon syntes inte, det enda som syntes var ögonvita. Han var inte vid medvetande. Min oro övergick i en rädsla att tvingas se insidan av en dansk ambulans. Jag släppte alla tankar på prestation och fokuserade helt på att ta in så mycket energi och pepp som möjligt från den härliga publiken som kantade loppet.

Det var en sliten Jens som passerade mållinjen strax över fyra timmar efter att jag startade. Ren eufori över att ha genomfört loppet och min första maraton.

I målområdet var det full fokus på att fylla på med vätska och näring. Bäst i målområdet var helt klart en alkoholfri öl från Mikkeller. Ljuvligt god! Bara den var värd att springa 42 km för att få avnjuta.

Nu är jag en erfarenhet rikare och ser fram mot att få springa mitt andra maraton.