Sally Bauer Open Water – ett simäventyr vid Kullaberg

Simsträckan för provsimningen av Sally Bauer Open Water

Simsträckan för provsimningen av Sally Bauer Open Water

Den 13 juli var jag med i en grupp som simmade första sträckan av ett simlopp till minne av den mänskliga torpeden från Helsingborg, Sally Bauer. Loppet ska heta Sally Bauer Open Water och det ska gå från Solviken i Möller där vi även startade nu men till skillnad från oss ska simmarna inte kliva upp ur havet vid Paradishamn utan fortsätta runt hela Kullaberg. Vi simmade knappt 4 km, om loppet blir av kommer det att bli betydligt längre.

Vi samlades vid Kullens fyr och idésprutan och initiativtagaren till alla äventyr som sorterar under Kullamannen, Per Sjögren höll en race briefing där han gick genom säkerhetsaspekter och vad som gällde ifall man behövde hjälp. Det kändes tryggt att ha kajaker som följde bredvid oss samt en snabb ribbåt från Sjöräddningen som puttrade fram och övervakade oss alla. Jag är säker på att hela sällskapet var lika peppade, inspirerade och ivriga att få hoppa i havet och simma längs Kullabergs magiska kustlinje.

Jag hade blivit inbjuden av min klubbkompis Anna Eriksmo och tyckte att det hela lät alldeles för roligt för att kunna motstås. Min vän och simcoach Kerstin Nordén skulle också simma och det kändes både skoj och tryggt. Skoj för att hon är en härlig person att umgås med och tryggt för att jag visste att hon kunde simma saktare och hålla min takt så att jag fick sällskap under hela simningen.

Delar av sällskapet på plats vid Solviken

Delar av sällskapet på plats vid Solviken

Vi organiserade oss i bilar så att all kom till Solviken från Kullens fyr samtidigt som det fanns bilar kvar vid Kullens fyr så att vi kunde hämta bilarna vid Solviken efter simningen. Väl i Solviken gled alla i sina neoprendräkter och gjorde några mindre pretentiösa uppvärmningsövningar. Säkerhetsansvarig för gruppen av kajakpaddlande samlade oss på bryggan och gick genom säkerhetsgreglerna än en gång innan vi hoppade i. Per gjorde tummen upp från ribbåten, alla vi simmare svarade med vars en tumme upp och sen bar det iväg.

Simning längs Kullabergs kustlinje

Simning längs Kullabergs kustlinje

Vi hade tur med vindarna. Det blåste endast 5 m/s vilket kan ses som nära nog vindstilla runt Kullaberg. Vågorna var inte höga. Ganska breda men de påverkade inte simningen direkt. Där var mycket brännmaneter i havet och det var inte direkt trevligt. Vi fick alla träna på att snabbt byta vattenläge vid ett flertal tillfällen. Jag undkom all form av närkontakt med dessa djur tack och lov. Simningen var helt magiskt. Det var oerhört imponerande och storslaget att få uppleva Kullaberg ur lägsta möjliga grodperspektiv. Berget är magnifikt att uppleva på torra land och det är definitivt inte mindre magnifikt när man befinner sig i havet vid berget fot.

Vid målet i Paradishamn

Vid målet i Paradishamn

Efter simningen var alla lyriska av upplevelsen. Den snabbaste simmaren förärades med en tångruska och dask i rumpan av ett stycke drivved. På vägen hem stannade vi på en restaurang i Höganäs och åt en ljuvlig räktrålare. Det är dock en helt annan historia som innehåller så väl en enorm pung som jättestora pattar.

Vän av ordning kanske undrar hur jag kan ha foto på någon som simmar. Nu är det så att Anna Eriksmo är inte som vilken Anna som helst, nej hon är en helt annan Anna. Före race briefing provsimmade Anna den avslutande kilometern för att kunna ge Per information om hur starka strömmarna runt spetsen av Kullaberg var. De var uppenbart inte tillräckligt starka för att ställa in simningen. Anna bytte till en torr våtdräkt och sen simmade hon med oss andra från Solviken till Paradishamn.

Om du någon gång får möjligheten att simma runt Kullaberg så ta chansen. Det är lätt värt att plaska i Kullamannens fot(?)spår.

Challenge Denmark – Racerapport

I took the challenge and I finished

I took the challenge and I finished

Bättre sent än aldrig, här är min racerapport från Challenge Denmark.

Helan som blev halvan

Som jag skrev i ett tidigare inlägg valde jag att köra loppet över halvdistans istället för fulldistans. Ett val som gjorde mig trygg och fick all oro och det mesta av nervositeten att släppa. Föga anade jag att oron och otryggheten skulle återväckas av arrangören.

År 2015 var första gången som Challenge Denmark arrangerades. När inbjudan och anmälningarna öppnade sommaren 2014 fanns inte någon information om annat än själva loppet. Detaljer om Race Briefing (informationsmöte inför loppet) eller hämtning av startpaket stod det inte ett ord om. Behövdes inte då och de bitarna brukar aldrig vara något konstigt med. Under våren hade vi deltagare kunnat köpa till olika tjänster för att underlätta logistiken. Det handlade om bussbiljetter för att ta sig till eller från Herning beroende på om man valde att bo vid starten i Herning eller vid målet i Billund. Jag bokade bussbiljett från Billund till starten i Herning med avgång 05.30.

Några veckor före loppet inleddes vad som skulle bli en onödigt krånglig och klöddig apparat att hantera före man fick kliva ner i vattnet och starta loppet.

Arrangören släppte dokumentet Athletes Guide som innehöll all information om före, under och efter Challenge Denmark. I detta stod att alla deltagare var välkomna på pastaparty tre dagar före loppet. Pastapartyt ingick i startavgiften. Vidare stod att alla deltagare skulle hämta sitt startpaket senast 12.00 på dagen före loppet samt att det var obligatoriskt för alla deltagare att närvara på Race Briefing och att detta hölls 13.30 dagen före loppet. Dagen före loppet var en vanlig vardag. En fredag.

Informationen satte hela planeringen på pottkanten, ärligt talat omkullkastade den hela planeringen och den bokning som var gjord sen sommaren 2014. Skolavslutningen var dagen före loppet så redan från det jag anmälde mig och kollade upp andra aktiviteter som påverkade mitt deltagande planerade jag för att allt skulle funka utan att någon skulle tvingas avstå från sin aktivitet. Vi bokade stuga på Lalandia och planerade att köra till Billund direkt efter att sonens skolavslutning var över och han hade sommarlov. Rent tidsmässigt innebar detta att vi skulle kunna köra hemifrån tidigast 11.00 dagen före loppet. Nu blev jag oroligt igen och kände mig inte alls trygg i situationen.

Jag skrev till arrangören, fick svar som gav en massa nya frågor och skrev till dem igen. En rejäl mailkonversation senare hade jag fått acceptans att hämta ut mitt startpaket samt att få den informationen som skulle ges under Race Briefing senare, eller med arrangörens ord, så fort du bara kan när du har kommit till Lalandia. Oron släppte och jag kände mig trygg i min planering igen. Nu passade pusselbitarna och alla lösa trådar var omhändertagna.

En skolavslutning senare körde vi till Billund. Yes, let’s do this!

Det första jag gjorde när vi kom till Lalandia var att hämta mitt startpaket. Här uppstod direkt ett problem då funktionären som betjänade mig inte kunde, eller inte ville,  prata engelska. Jag förstår danska hjälpligt men ville ha järnkoll på informationen så att jag verkligen undvek missförstånd. Funktionären bad mig att vänta tills den som kunde engelska blev ledig. Där fanns många funktionärer bakom borden där startpaketen hämtades. En kunde engelska alltså. Ja, ja jag väntade. Kunde ana hur sonen och hans kompis som fick följa med satt och småstudsade i bilen av iver att få komma till stugan och sen snabbt in i badlandet. Fick så småningom mitt startpaket och informationen som jag blivit tillsagd att jag skulle få. Visade sig inte vara någon ny information alls. Allt stod redan i Athletes Guide.

När vi hade checkat in i stugan packade de andra sina badkläder och vi gick till Lalandia Center. De skulle till Aquadome (badlandet) och jag skulle sammanstråla med två klubbkompisar. Mina klubbkompisar hade också köpt bussbiljett till samma avgång som jag. Det hade vi planerat och ordnat redan innan. Klubbkompisarna är danskar och tack och lov hade de, till skillnad från mig, koll på sina inkommande mail. Arrangören hade skickat ut ett mail till alla deltagare klockan 17.30 dagen före loppet. I detta mail stod det att samtliga avgångstider utom en var strukna. Nu skulle alla bussar gå vid ett och samma klockslag. Jättetidigt! Vi skulle vara vid startområdet mer än fyra timmar före start. Framför allt skulle vi behöva kliva upp så tidigt att man inte ens kan kalla det ottan. Vi beslöt oss för att köra till Herning själva med klubbkompisarnas bil. Bilen fick vi hämta efter loppet genom att köra med vår bil till Herning. Det blev alltså två helt onödiga bilresor över ganska många mil. Det gick inte att få tillbaka pengarna för bussbiljetterna på grund av att arrangören ändrat förutsättningarna och den tjänst vi hade köpt inte längre fanns. I efterhand fick vi veta att av över 400 deltagare som hade bokat bussbiljett dök knappt 80 upp. Lär ha varit många tomma bussar.

När vi kom till startområdet trodde vi att vi hade gott om tid på oss att förbereda cyklarna så länge vi bara var inne i området senast 07.00 – vilket var vad som framgick av informationen i Athletes Guide. Tack och lov var vi på plats med en halvtimmes marginal. Vi hann att pumpa däcken på våra cyklar och lägga hjälmen på plats samt lägga ombytespåsen till cykelmomentet i växelzonen från simning till cykling innan klockan slog 07.00 och alla deltagare uppmanades att lämna växlingsområdet helt. Det visade sig att man inte fick komma in i växlingsområdet alls efter 07.00. Ännu en arrangörsmiss.

Nu var allt på plats i vilket fall. Vi kunde njuta av elitgruppens start, rundning och några växlingar innan det var dags att ta på våtdräkten och lägga ombyteskläderna i en påse som arrangören skulle transportera till Billund.

Simning 1,9 km

Simningen avverkades i den konstgjorda sjön Fuglsang Sø i Herning. Det rådde en viss förvirring bland många deltagare om var starten gick för oss som inte tävlar i elitklassen. Elitklassen och fulldistansdeltagare startade nämligen från två bojar i den änden av växlingsområdet där alla skulle kliva upp ur vattnet för att ta sig till växlingen från simning till cykling. Växlingsområdet var som jag skrev, stängt och ur högtalaren hörde man bara musiken från en ensam gitarrist samt kommentatorns information om läget i elitklassen. Det hade varit så enkelt för arrangören att sätta upp en skylt där det stor Start fulldistans där de deltagarna skulle gå i vattnet och en skylt med Start halvdistans där övriga skulle gå i vattnet.

Väl i vattnet guppade jag mig rätt långt fram i startfältet. Man startade nämligen samtliga åldersgrupper herrar samtidigt så det var väldigt mycket folk som skulle igång samtidigt. I normala fall håller jag mig långt bak i startfältet vid simmomentet för att det är enklare att komma in i sin egna takt då samt att det blir mindre trångt och kaotiskt. Men med så här många startande samtidigt tänkte jag att det är nog bättre att från en position långt fram simma hårt inledningsvis och sen slå av och fall in i sin egen takt.

Starten gick. Ett myller av armar och ben sprattlar. Jag både fick ta emot och delade ut omedvetna sparkar och slag. Det var minst sagt kaotiskt. Min tanke visade sig dock vara helt rätt och efter några hundra meter blev det aningen lugnare. Efter knappt halva distansen började jag att simma förbi de långsammaste i damklasserna. Då blev det lite kaotiskt ett tag eftersom många av dem växlade mellan frisim och bröstsim. Bröstsim kräver betydligt mer plats än frisim. Nu fick jag ta sikte inte bara på bojarna utan även hålla koll siktet inställt på bröstsimmare så att jag kunde välja en väg där jag undvek dem så mycket som möjligt.

Simningen gick bra och jag avverkade distansen på drygt 37 minuter. När jag joggade in i zonen där vi hade placerat våra påsar med ombyteskläder till cykelmomentet låg jag bra till och där var inte många påsar plockade från zonen. I min åldersgrupp var jag på 23:e plats – det visste jag inte där och då men det framgick av resultatlistan efteråt. Jag kände mig riktigt nöjd med min simning.

I zonen med påsar slog dock Murphys lag till med buller och bång. Jag hittade inte min påse. Den fanns inte där jag hade lagt den. Jag letade genom hela den gruppen om 50 nummer där jag hade lagt den. Letade en gång till och ytterligare en gång både framlänges och baklänges. Min påse var inte där. Frustration! Letade ännu mer. Involverade en stackars funktionär som nog fick ta emot alldeles för många kraftfulla uttryck. Efter en evighet, i det här fallet över tio minuter, hittade jag min påse två nummergrupper längre ner i raden än där den skulle ligga. Förmodligen hade någon fått tag i både sin egen påse och min i farten och sen kastat min i riktning mot där den låg men kastad för hårt.

Jag bytte om så snabbt jag bara kunde men växlingen från simning till cykling tog ändå 15 minuter och det är galet lång tid. Jag lämnade växlingsområdet på 81:a plats i min åldersgrupp.

Cykling 90 km

Med adrenalinpåslag av stora mått gav jag mig ut på cykelmomentet. Körde på som en furie inledningsvis. Var medveten om det dumma i att trycka på men samtidigt hade jag ett stort behov av att få ur mig frustrationen från fadäsen med min påse vid växlingen. Vid passagen 28,5 km låg jag på 32:a plats i min åldersgrupp och hade en genomsnittshastighet på 36,5 km/h. Jag flög fram!

Sträckan som vi cyklade var riktigt fin. Det var delvis samma sträcka som de inledde Giro d’Italia med 2012 då man hade prologen i Herning för att hedra stadens store son Bjarne Riis. Där var några otäckt tvära kurvor och jag såg ett par cyklister som hade gått omkull. Tyvärr var det för få domare på motorcyklar så många cyklister låg på rulle efter andra vilket är förbjudet enligt reglerna för den här typen av triathlontävlingar. Jag såg bara en cyklist som blev tillsagd av domare. Jag höll dock avståndet till framförvarande hela tiden. Dels för att jag har dålig balans men även för att man aldrig kan lita på någon cyklist som man inte känner och vet hur de cyklar. Ligger man med sitt framhjul några centimeter från framförvarande cyklist bakhjul finns det inte någon som helst marginal för att hinna väja eller bromsa. Vid cykling i tempoställning har man dessutom inte händerna på samma handtag som det där bromsarna sitter. Man kan helt enkelt inte bromsa utan att flytta händerna. Reglerna är till för att skapa säkerhet men många struntar blankt i dem och det kan straffa sig riktigt otäckt.

Jag orkade inte hålla tempot hela sträckan. Min planering för näringsintag funkade inte. Det som hade funkat bra på träning var inte alls tillräckligt när jag körde i tävlingsfart. På den andra vätskestationen efter cirka 60 km var jag tvungen att bromsa upp och plocka på mig energi-gel och en flaska sportdryck. Det är dock svårt att ta igen en energiförlust och jag slog av på tempot för att spara krafter. Det tog mig knappt 2 timmar och 40 minuter att cykla de 90 kilometrarna. Genomsnittshastigheten blev strax under 34 km/h. Cykelmomentet gick mycket bättre än vad jag hade räknat med. Körde den sista milen med en kadens på mellan 90 oh 100 tramptag i minuten och hade inte någon mjölksyra alls när jag tog mig in i växlingsområdet från cykling till löpning. Benen kändes pigga och spralliga. De längtade efter att få springa.

Jag växlade från cykling till löpning på tre och en halv minut och gick ut på löpningen på plats 41 i min åldersgrupp.

Löpning 21 km

Benen var på tok för spralliga och pigga när de väl fick komma ut på löpningen. De första två kilometrarna höll jag 4:22/km i takt. Var slarvig och glömde helt enkelt bort att hålla koll på klockan när jag började springa. Lätt att förivra sig. När jag väl kom mig för att titta på klockan var vid 2 km-passagen och då slog jag genast av på takten. Löpningen gick på en bana som var drygt tio kilometer. Den var bitvis rätt tråkig med lite publik. Ett parti av banan var det värsta jag någonsin har sprungit och det var ett varv på en fullstor travbana. En mental prövning vill jag lova. På ren svenska, skittråkigt!

Vid 14-15 km började jag att få ont under framfötterna och det gjorde bara mer och mer ont. Till slut blev smärtan olidlig och jag ömsom gick och ömsom småsprang under de sista tre kilometrarna. På grund av sjukdomen (Méniers sjukdom) som jag har svullnar mina fötter lätt. När man springer långt brukar fötterna svullna på de flesta. Jag har dock aldrig på något långpass upplevt att mina fötter svullnat så mycket som de gjorde på loppet och jag har aldrig fått den typen av smärta tidigare. Kanske att det har att göra med cyklingen. Fötterna får mer stryk av cyklingen än vad man kan tro. De utsätts hela tiden för små vibrationer och blodkärl kan strypas om man sitter lite tokigt på sadeln. En lärdom i vilket fall.

Att springa in på den röda mattan som låg på hela upploppet var en underbar känsla. Jag upptäckte familjen aningen för sent för att hinna ändra kurs och göra high five med dem men jag hörde dem. Deras och övrig publiks mottagande av alla deltagare var fantastisk. Grymt! Ögonen tårades några meter före mållinjen och jag tog mig över den samma med någon konstig jag-är-Hulken-målgest.

Löpningen över 21 km tog mig två timmar och två minuter. Det var jag inte alls nöjd med. Hade siktat på en tid på 1:45–1:50. Problemen med framfötterna fanns så klart inte i min planering och det är där jag förlorade tid. Jag kom i mål på 44:e plats i min åldersgrupp.

After Work

Det var riktigt roligt att köra en triathlon över halvdistans. Jag var bra tränad för ändamålet och kunde stå på i alla tre momenten. Några minor gick jag på och några lärdomar fick jag med mig till nästa gång jag kör en halv- eller fulldistans. Bortsett från fadäsen med växlingen från simning till cykling är jag totalt sett riktigt nöjd med min prestation. Problemen med framfötterna är omöjliga att förutsäga och det är sånt som kan hända oavsett. Jag lät inte smärtan besegra mig och efter målgång var den ändå blott ett minne.

Arrangören gav oss dock en sista upplevelse av dålig organisation. Efter målgång gick alla för att hämta sina tre påsar och sin cykel. Två av påsarna hade de lagt ut på en plats dit alla kunde gå utan kontroll att de var deltagare. Där fanns inte heller några funktionärer som höll koll på alla påsar. Nu tror jag i första hand gott om människor men jag tycker det är slarvigt av arrangören att lägga människors tillhörigheter på en offentlig plats. Den tredje påsen låg inne i växlingsområdet från cykling till löpning och till det området var man tvungen att visa upp sin nummerlapp för att få komma in. Väl där hämtade man sin påse och cykel innan man lämnade området. De hade en utcheckning från området där de kontrollerade att det var samma nummer på nummerlappen, cykeln och de tre påsarna. Det var bra men som sagt, två av påsarna hade man kunnat hämta utan att behöva checka ut dem.

Lärdomar

Jag lärde mig en hel del och de viktigaste lärdomarna är:

  • Jag måste få i mig minst 100 gram kolhydrater per timme för att inte påverkas av energiförlust. Sportdrycken Herbalife Prolong räcker inte till för ändamålet. Jag hade behövt komplettera med en energi-gel i timmen under cyklingen.
  • Jag kommer att byta till en sportdryck som är mer lämpad för ändamålet d.v.s som innehåller mer kolhydrater.
  • Jag ska köpa skor med bredare läst.
  • Jag måste hålla koll på klockan hela tiden under cyklingen och löpningen för att hålla rätt tempo.
  • Jag måste vara noggrann när jag placerar ut mina ombytespåsar. Även om jag är så gott som säker på att fadäsen vid växlingen från simning till cykling berodde på att någon råkade få med sig två påsar finns det en risk att jag placerade den i fel nummergrupp. Jag är alltid lite nervös innan starten av ett lopp och då måste jag vara ännu mer noggrann. En överdriven trippelkoll är bättre än att inte kolla alls och tro att man har gjort rätt.
  • Jag ska alltid använda öronproppar när jag simmar. Var inte det minsta yr när jag klev upp ur vattnet trots att det inte höll mer än knappt 16 °C.
  • Jag ska alltid använda dubbla badmössor när vattentemperaturen är under 18 °C.

Orkade du läsa ända hit? Vad glad jag blir. Tack!

Mot nya spännande utmaningar.

Jens 4.9.5

Att tvingas ta ett vuxet beslut

Då och då kommer man till tidpunkter i livet där man tvingas att ta obekväma beslut. På grund av influensan jag råkade ut för och följderna av den stod jag i maj månad i ett läge där jag låg fem veckors träning efter min planering. Hjärtat längtade efter att få köra Challenge Denmark på fulldistans (4 km simning • 180 km cykling • 42 km löpning) men hjärnan var ytterst tveksam. Jag körde ett par brickpass där löpdelen aldrig gick över mer än tio kilometer. Kroppen funkade bra på samtliga brickpass men jag kände att där var en del muskler som tog mycket stryk av cyklingen och som kändes stela och trötta under löpningen. Tveksamheten blev inte mindre och hjärtat kapitulerade. Jag skulle kanske ta mig genom ett lopp över fulldistans men risken att jag skulle dra på mig en skada kändes för stor för att det skulle vara värt att chansa. En inaktiv sommar vill jag absolut inte ha och där kommer fler chanser. Nu var jag dock anmäld och tyckte att det var slöseri med pengar om jag skulle avstå helt från att köra. Challenge Denmark har lopp över både fulldistans och halvdistans (2 km simning • 90 km cykling • 21 km löpning). Jag kontaktade arrangören, förklarade min situation och frågade om jag kunde byta från hel- till halvdistans. Det var inte några problem. En sten av oro och tveksamhet föll från mitt bröst. En halvdistans kände jag mig redo för och direkt efter att jag fått beskedet var jag heltänd på uppgiften och såg fram mot den.

Man ska alltid ta lärdom av projekt och lärdomen jag tar med mig ur detta är att ett triathlon över fulldistans är svårt att träna tillräckligt mycket för om det går tidigt på säsongen. Sjukdom kan man inte styra över men den största problemet är att hinna få tillräckligt mycket cykelträning om man, som jag, inte har en trainer att tillgå. Nästa lopp över fulldistans som jag anmäler mig till ska vara ett som går tidigast i augusti. Finns många att välja på och det får bli en uppgift för 2016.

Mot nya mål.

Mot nya mål.

Jens 4.9.4

Man får ta sig tid att stanna och njuta någon gång ibland

Man får ta sig tid att stanna och njuta någon gång ibland

Det är i motvind en drake lyfter

April blev en månad av medgång och lön för slitet under årets inledande månader. Kände mig starkare och starkare i kroppen ju längre in i månaden vi kom. Vädret slog om och det blev vår på riktigt. Det gjorde att jag äntligen kunde börja cykla på tempocykeln. En underbar känsla efter några månader på en motionscykel stirrandes på en iPad.

Premiärtur på tempocykeln

Premiärtur på tempocykeln

Den största utvecklingen hade jag på löpningen. Farten börjar att komma och min allmänna takt, min komfortzon, ligger nu på en takt som jag bara i mina bästa stunder orkade hålla förra året. På ett formtest över tio kilometer satte jag nytt personbästa med tiden 46 minuter och 33 sekunder. Under 50 före 50 eller hur var det nu? Oavsett är jag stolt över prestationen samt peppad och inspirerad att fortsätta mitt träningsupplägg. Bevisligen ger det resultat!

Börjar att få fart i löpningen igen

Börjar att få fart i löpningen igen

Jens 4.9.3

Gubben börjar att komma i form

Gubben börjar att komma i form

Mars månad blev en rejäl motgång!

Den 13 mars gjorde jag en bodyscanning och den visade på resultat som jag absolut inte hade räknat med. Min muskelmassa hade minskat med cirka två kilo sen förra mätningen och det var raka motsatsen till vad jag trodde om utvecklingen. Övriga värden var mer enligt de tankar jag haft och efter den planering jag följt. Jag tog upp en diskussion om resultatet med andra som jobbar med produkterna jag använder från Herbalife. En av dem undrade om jag hade varit sjuk och att det kunde påverka resultatet. Förkylningen i februari var av det lättare slaget så den trodde jag inte var en orsak. Det som följde dagarna efter mätningen var nog en större anledning till resultatet om det nu inte var så enkelt att jag hade gjort ett dåligt upplägg. Bara några dagar efter mätningen åkte jag på en influensa. Kaboom och sex dagar med 39,0 °C som lägst. Influensa hade jag inte haft på trettio år vad jag kunde minnas. Googlade och läste mycket om det under sjukdomen för att kunna bilda mig en uppfattning kring min träning. Det är en ökad risk för följdsjukdomar efter en influensa i och med att den bryter ner kroppen ordentligt. Någon lunginflammation eller annat elände ville jag inte ha och från det att febern försvunnit höll jag mig lugn i hela nio dagar för att minska alla risker.

När jag började att träna igen var min kondition usel och andningen så ansträngd att det blev psykiskt jobbigt att ta hand om alla negativa tankar som ville ta plats. För andra månaden i rad fick jag borra ner huvudet och kriga. Det tog över två veckor innan jag kände att andningen och konditionen var lite på banan igen under löpning och cykling. För simningen tog det längre tid. Av det blev så klart tekniken lidande och simningen förvandlades från att ha varit en trivsam favoritgren till en ren kamp mot syreskuld och teknik som en skadeskjuten väderkvarn.

Jag lämnade mars bakom mig och gick vidare mot ljusare och bättre tider.

Jens 4.9.2

Träningspass på löpbanan i Lomma

Träningspass på löpbanan i Lomma

Februari var en tung månad. Det som kändes så lätt i januari blev tyngre i februari. Träningsprogrammet tog förmodligen ut sin rätt. Jag fick bita ihop ordentligt och kämpa mig genom en hel del av månadens pass. Drog på mig en lättare förkylning också och tvingades att vila från träning i några dagar. Februari gjorde skäl för sitt rykte som VAB- och sjukskrivningsmånad. Löpningen flöt på bra och mina resultat går från klarhet till klarhet med hjälp av löpprogrammet jag köpte från Mit Løbeprogram. Kan varmt rekommendera alla som springer oavsett ambitionsnivå och målsättning, att köpa ett löpprogram från dem.

Tyvärr blev det dåligt med cykelpass under februari. Jag fick fortsätta att köra på motionscykeln och fantisera och varmare väder och torra grusfria vägar. Visst kunde jag ha kört på min MTB men sen jag har börjat äta rätt och se till att ha en bra näringsbalans i kroppen har jag omvandlat en stor procent av fettet till muskler och det har fört med sig att jag är mindre tålig mot kyla. Fryser lätt om händerna. Har provat med tjocka handskar men det funkade inte i längden. När vantarna blir blöta invändigt av svett förlorar de en del av sin varmhållande förmåga och då börjar jag frysa om fingrarna i vilket fall. Får testa mig fram till någon annan lösning på det där en annan vinter.

Februari summeras som en jobbig månad då träningen tog emot.

Bara att ta nya tag.

Jens 4.9.1

Jag klarade av att göra chics utan hjälp

Jag klarade av att göra chins utan hjälp

Så har jag gått in på mitt fyrtionionde år, året då jag ska genomföra ett triathlon över fulldistans. Hösten blev inte alls som jag hade tänkt på grund av en envis inflammation i en vadmuskel. Det blev simning, styrketräning och cykling för i princip hela slanten. Löpningen blev i form av rehablöpning under senare halvan av hösten. Jag gick till en idrottsskadeklinik i Malmö för behandling men det gav tyvärr inte det resultat jag önskade. Under december gick jag så till Mette Bjeld och fick behandling. Redan efter första behandlingen kände jag en radikal förbättring. Jag provade att springa och de tidigare problemen var inte alls lika påtagliga. Ärligt talat var de nära nog som bortblåsta. Wow! Varför gick jag inte till henne direkt? Sen dess har jag gått på ytterligare några behandlingar och den trilskande muskeln mår bättre och bättre.

I början av årets tredje vecka köpte jag så ett löpprogram över 19 veckor för maraton och utgick sen från det då jag komponerade ett träningsprogram för tiden fram till dagen D, den 13 juni. Träningen flyter på bra. Kroppen känns självklart lite sliten stundtals men det är inte så konstigt. Jag tränar på efter mitt upplägg februari månad ut sen ska jag göra en utvärdering och justera träningsprogrammet om det behövs.

Första månadens träningssummeringen av det 49:e levnadsåret ser ut som följer:

  • 19 löppass om totalt 12 timmar och 130 kilometer. – Hela månaden.
  • 13 simpass om totalt 8,5 timmar och 18 kilometer. Mycket teknikträning nu. – Hela månaden.
  • 6 cykelpass om totalt 8 timmar och 80 kilometer. Jag har mest kört pass på motionscykeln. – Sen vecka 3.
  • 5 styrkepass om totalt 4 timmar. – Sen vecka 3.

32,5 timmars träning på i princip tre veckor. En bra start. Februari blir ännu bättre.

Full fart mot Billund!