Nya vänner på vägen

Nya vänner på vägen

Två par Hoka OneOne, Bondi 4 och Clayton

Två par Hoka One One, Bondi 4 och Clayton

Etthundratio mil senare är det dags att pensionera de gamla luggslitna Hoka One One Bondi 4 – de till vänster i bilden. Bondi 4 har varit helt okej. Meshen har slitits lite märkligt mycket. Förstår inte riktigt hur vissa partier kan slitas så att det nästan går hål på dem. Högt upp på insidan, vilken nötning är där? Dämpningen i skorna har varit toppen och med dropp på 4 mm har de bjudit på skön löpning.

De tog mig runt på min första marathon. På det loppet, Köpenhamn Marathon, blev jag också varse om att Bondi 4 är aningen tunga för långa lopp. Men i övrigt har jag bara gott att säga om Hoka One One Bondi 4. Hoppas att de ger grym energi när de nu hamnar i stora ugnen på återvinningsföretaget.

Jag valde att fortsätta med Hoka One One när nya distansskor för asfalt skulle köpas. Nu valde jag dock modellen Clayton. De har samma dropp på 4 mm men aningen mindre volym på det dämpande materialet. Skorna väger bara 200 gram vilket är nästan 100 gram mindre än Bondi 4. Rent krasst innebär detta att mina ben tvingas lyfta hela tio kilo mindre var tionde steg. På ett maratonlopp blir det en hel del vikt. Mina benmuskler tackar mig redan!

Nu ger jag mig ut på premiärtur!

Träningsprogram införskaffat

En blöt cykel

En blöt cykel

Igår köpte jag träningsprogram för att köra Ironman-distans. Jag valde att anlita Mit DNA i Danmark och ett program där jag lätt kan anpassa träningen efter jobb och andra aktiviteter så väl mina egna som familjens.

Idag körde jag ett första pass på motionscykel. Regnet hängde i luften därför föll valet på inomhuscykling. En timme i ansträngsningszon två av fem direkt följt av en dryg halvtimmes löpning i samma zon.

Till cyklingen passade jag på att se första avsnittet av Narcos säsong 2.

Ironman Kalmar 2017

Anmälningsbekräftelse till Ironman Kalmar

Anmälningsbekräftelse till Ironman Kalmar

År 2017 fyller jag 51. Jag träder in på Area 51. Med detta årets erfarenheter i bagaget och efter mycket inspiration under de senaste veckorna fattade jag beslutet att anmäla mig till Ironman i Kalmar 2017. En av de jag jobbade åt på Malmö Triathlon gav mig den där sista lilla knuffen eftersom hon själv fyller 50 nästa år och ville ge sig en startplats i födelsedagspresent. Det kanske jag skulle köra också, sa jag. Klart att du ska, sa hon, häng med oss!

Ja och nu är det gjort. Jag känner mig riktigt glad, inspirerad och full av längtan att få förbereda mig ordentligt för att sen kunna njuta så gott det går av loppet. Jag längtar redan till det helt obeskrivliga upploppet och målgången. Titta på filmerna nedan, visst är det grymt! Helt sanslöst! Vilken grej! Där ska jag vara om ett knappt år.

 

Ironman 70.3 Jönköping – Racerapport

Stolt finisher

Stolt finisher

Då har jag smakat på en tävling arrangerad av företaget Ironman och smaken var god.

Söndagen den 10 juli arrangerade Ironman sin första tävling av typen 70.3 i Sverige, det vill säga halva Ironman-distansen (1,9 km simning, 90 km cykling, 21 km löpning). Platsen för loppet var centrala Jönköping och de vackra omgivningarna till staden.

Vi körde till Jönköping redan på fredagen. Arrangören ville att alla deltagare skulle vara på plats redan på torsdagen. I startavgiften ingick nämligen en välkomstmiddag och den var förlagd till torsdagskvällen. Jag tycker dock att det känns lite överdrivet att vara på platsfyra dagar före ett lopp när loppet ligger så pass nära. Nå väl, vi var där på fredagskvällen och det kändes bra.

Lördagen inleddes med att jag registrerade mig och plockade ut mitt startpaket. Gick en runda i expot (utställningen) och tittade på allt möjligt tränings- och tävlingsorienterat som såldes där. Lyckades dock att hålla mig från att köpa något. Väl tillbaka på hotellet packade jag mina växlingsområdespåsar med kläder och utrustning som jag skulle byta om till mellan de olika momenten. Märkte min cykel och hjälm med klistermärken innehållande mitt startnummer samt satte min nummerlapp på mitt nummerlappsbälte. Noterade att den lilla magneten på bakhjulet som ger impuls till kadensmätaren hade ramlat av under färden till Jönköping. Inte bra. Den viktigaste uppgiften jag vill ha under cyklingen är vilken kadens (antal tramptag per minut) jag ligger på. Jag försöker hålla mig runt 90 tramptag i minuten och sen över 100 den sista milen. Allt för att jag inte ska dra på mig mjölksyra.

Vi körde in till centrum igen och jag checkade in i växlingsområdet. Hängde min cykel på min plats och mina påsar på respektive plats för växling från simning till cykling och från cykling till löpning. Dubbelkollade var jag kom in i och var jag skulle lämna växlingsområdet mellan de olika momenten. Lämnade sen växlingsområdet och kände att allt var på plats och förberett. Ja allt utom den där lilla magneten då. Besökte en av Jönköpings större sportbutiker men de hade inte vad jag sökte. Var inom Kjell & Co för de brukar ha det mesta. De hade dock inte något jag behövde nu.

Allt förberett i växlingsområdet

Allt förberett i växlingsområdet

På vägen tillbaka mot hotellet stannade vi till på Sportson  som en sista chans att kunna hålla koll på kadensen under cyklingen. Fick direkt hjälp av personalen och tre personer engagerade sig i det hela. En mekaniker var övertygad om att det inte alls behövs någon magnet från originaltillverkaren av utrustningen som mäter kadensen. Det handlar om att givaren ska känna av ett magnetfält och det borde funka med vilken magnet som helst. Jag fick en ekermagnet av dem och jag blev oerhört glad och lättad. Med en övertygelse om att det här kommer att funka lämnade jag butiken.

Vi valde sen att köra från Jönköping för att turista lite. Lunch på en golfrestaurang och godis i Gränna. På kvällen blev det middag på hotellet. Jag kolhydratladdade och drack en god uppladdningsdryck. Kom i säng tidigt och somnade relativt snabbt.

Uppladdningsdryck

Uppladdningsdryck

Race day

Telefonen väckte mig 05:45 och vid 06 var jag i färd med att äta en rejäl frukost. Kände mig inte jättehungrig men vet skillnaden mellan att ha en bra näringsgrund att stå på och att inte ha det. Tryckte i mig:

  • en tallrik naturell yoghurt med havregryn, solroskärnor och russin
  • två grova mackor: en med ost och paprika och en med leverpastej och gurka
  • två kokta ägg
  • tre glas vatten
  • ett glas apelsinjuice
  • en mugg kaffe

Fick skjuts till växlingsområdet, sa hej då och fick en lycka till-spark. Pumpade däcken på min cykel och monterade ekermagneten från Sportson. Kollade mina växlingspåsar och försäkrade mig om att jag hade full koll på var jag kom in på området från respektive moment och var jag skulle lämna det samma. Allt var på plats, i ordning och redo att användas. Med en trygg känsla lämnade jag växlingsområdet och gick till startområdet.

Träffade på en klubbkompis. Vi pratade lite och önskade varandra lycka till. Han var riktigt fokuserad och försvann joggandes för att värma upp ordentligt. Seriöst! Min uppvärmning inför ett långt triathlon är sällan mer än en historia på fem minuter med lite aktiv gång på stället och att sträcka ut de stora muskelgrupperna.

I vimlet träffade jag på några triathlon-kompisar från Triathlon Syd. Vi pratade under det att vi tog på oss våra våtdräkter. Två av dem gick för att värma upp genom att simma lite i kanalen som binder samman Vättern med Munksjön. Vi andra avstod den möjligheten. Jag gick till startfållan för de som tror sig simma den 1,9 kilometer långa banan på runt 38 minuter. Har prioriterat löpträning hela året eftersom jag sprang Copenhagen Marathon så jag visste att jag inte skulle simma på 36 minuter vilket jag borde klara av. Bättre att vara ärlig mot sig själv och placera sig i en grupp där man snabbt kan komma in i sitt eget tempo och är minst i vägen för snabbare simmare.

Deltagare fyllde på i de olika fållorna. Speakern peppade så väl publik som deltagare. Stämningen gick nästan att ta på. Jag kände mig ovanligt lugn. Med några minuter till godo före proffsklassen startade annonserade speakern den svenska nationalsången. Du gamla du fria framfördes riktigt bra. Har ingen aning om det var en etablerad sångerska eller en lokal förmåga. Sången gav mig gåshud och tårar i ögonen. Riktigt mäktigt. Nu blev stämningen om möjligt än mer påtaglig.

Proffsen startade och fem minuter senare släpptes första startfållan av oss övriga deltagare iväg. Sen vandrade vi sakta startfålla för startfålla mot rampen ner i vattnet.

Simning 1,9 km

Funktionärerna vid startlinjen släppte iväg oss deltagare i grupper om fyra personer. Jag gick ner för rampen men då jag passerade avläsningsmattan och hörde hur det pep till i mitt tidtagningschip tog jag några löpsteg och kastade mig i Munksjön. Vattnet var skönt. Runt 18 grader. Banan var utlagd som ett 1,9 km långt U så det var inte svårt att veta var man skulle simma. Bojarna syntes tydligt på utvägen. Knallgula och i nästan en rak linje ut mot första vänstersvängen. Jag kom direkt in i mitt eget tempo och tekniken kändes okej med tanke på hur lite simning jag har tränat i år.

Två vänstersvängar och sen var det bara sträckan in till uppstigningsrampen kvar. På den sträckan var bojarna orange. Jag tyckte att färgen var svår att se. Kanske berodde på att bakgrunden mot stadens byggnader var betydlig mer rörig och full av färger än vad bakgrunden på utvägen var. En boj såg jag inte alls utan jag fick lita på att de framför mig hade koll och jag sam efter dem. Bojen visade sig stå i skugga under bron som går över Munksjön.

Simmomentet avklarat och på väg till växlingsområdet

Simmomentet avklarat och på väg till växlingsområdet

Simningen genomförde jag på tiden 0:38:14. En helt okej tid tycker jag med tanke på förutsättningarna jag har gett mig själv med årets träningsupplägg.

Första växlingen

Efter att ha klivit upp ur vattnet väntade en över 500 meter lång löpning till växlingsområdet. Löpningen gick på kullerstensgator. I och för sig hade man lagt en matta på gatorna men det var ändå över 500 meter löpning barfota på ett inte helt jämnt underlag. Skönt att jag har starka fötter nu mera. Jag var som vanligt lite yr när jag klev upp ur vattnet och tog det lugnt de första hundra metrarna innan jag började att springa mot växlingsområdet. Väderprognoserna i veckan hade lovat regn så jag hade packat min påse för växlingen från simning till cykling med kläder för värsta tänkbara förhållande med kyla och regn. Nu regnade det inte men himlen såg ut att kunna lämna ifrån sig regn lik väl som att inte göra det. Jag beslöt mig för att strunta i damasker, handskar samt arm- och benvärmare. Tog på en kortärmad cykeltröja och packade ihop vind- och regnjackan i sin lilla påse igen. Jag hade packat upp den då jag förberedde påsen men då hade jag ett eventuellt regnväder i åtanke. Det tog lite väl lång tid att få ner jackan i sin lilla påse och jag fick förmånen att tänka många olustiga saker om den som har gjort designen.

Efter många om och men kom jag så ut från ombytningstältet. Gav min påse till en funktionär och sprang, eller vad man nu kan kalla den löpning som utförs i cykelskor, till min cykel och vidare ut genom utgången till cykelbanan.

Den första växlingen genomförde jag på tiden 0:13:27. På tok för lång tid!

Cykling 90 km

Redan under de första hundratalet metrarna noterade jag på min klocka att utrustningen för att mäta kadens funkade klockrent. Den funkade till och med bättre än originalmagneten. Förmodligen för att den magnet jag nu hade monterat har ett starkare magnetfält. Stort tack Sportson, den här tjänsten kommer jag aldrig att glömma.

Av informationen jag fick före loppet genom banprofilen i materialet och samtal med andra deltagare, var jag övertygad om att cyklingen hade en ordentlig stigning i början och i övrigt skulle vara relativt enkel. Den övertygelsen visade sig vara lite fel. Vi cyklade ut från Jönköping och mot Huskvarna. Min släkt på pappas sida kommer från Huskvarna. Cykelbanan gick på Sylviagatan och passerade korsningen in på Norra Parkgatan där mina farföräldrar bodde. Under den korta tid från det att jag såg gatunamnet Norra Parkgatan och jag for längs med Stadsparken bubblade en massa barndomsminnen upp. Det var ett känslomässigt ögonblick och för en stund fick jag en stor saknad efter farmors köttbullar. De var de godaste köttbullarna i världen i den tävling jag själv hade utsett som barn.

Nu började klättringen upp på berget bakom Husqvarna Vapenfabrik och jag fick skaka av mig barndomsminnen och tankar för att fokusera på att ta mig upp så snabbt som möjligt utan att dra på mig mjölksyra. Klättringen gick perfekt. Skönt, tänkte jag, nu var den värsta delen av cykelbanan avklarad. Tanken hade jag knappt hunnit tänka klart förrän det blev mer uppförsbackar. Banan var i stort sett uppför hela vägen till 60 km. Givetvis var det lite nerför mellan uppförsbackarna men cyklingen blev inte alls så jämn och skön som jag hade föreställt mig att den skulle vara.

Cykelbanan gick genom ett fantastisk landskap. Bitvis underbart vackert. Tyvärr kan man inte riktigt ge sig tid att njuta när man ligger med armarna i tempobågarna och matar på men det jag såg var en fin upplevelse. När jag passerade 30 km kom det lite regn. Ska den där prognosen slå in trots allt, tänkte jag. Det gjorde den inte. Det småskvätte lite men utvecklade sig aldrig till ett ordentligt regnväder. Samma sak runt 70 km. Jag behövde aldrig använda min regn- och vindjacka.

Längs cykelbanan var det oväntat mycket publik. De var helt underbara. Hejade och peppade oss cyklister konstant. Så väl större som mindre publikmassor, den minsta bestående av tre personer, gjorde vågen och tjoade glatt. Jag tycker att man ska bjuda igen så jag log, gjorde tummen upp och sa tack så mycket jag kunde.

Runt 75 km kände jag att musklerna i höftböjarna och nacken gjorde sig påminda. Har i ärlighetens namn inte cyklat så mycket heller i år beroende på Copenhagen Marathon. Avsaknaden av mängdträning på cykel gjorde sig påmind. Det var bara att bita ihop. Smärta går över, den är bara tillfällig. En detalj jag noterade speciellt på vägen in mot Huskvarna var passagen vid Vista kulle vilken även motorvägen (E4) passerar. Där motorvägen går har man sprängt bort Vista Kulle. Det har man inte gjort på den gamla vägen, där cykelbanan gick.

Det var skönt att komma tillbaka till Jönköping och vägen in gick mestadels utför. Jag höll en genomsnitthastighet över de 90 kilometerna på 32,1 km/h. Som snabbast cyklade jag i 56,8 km/h. Jag hade en plan att hålla igen på cyklingen just för att jag inte har en tillräcklig mängdträning i benen. Lyckades inte att hålla mig helt till planen men hade bra koll på min kadens. I genomsnitt hade jag en kadens på 82 varv/minut och det är ett bra värde för mig.

På väg ut ur Jönköping

På väg ut ur Jönköping

Cyklingen genomförde jag på tiden 2:48:32. Helt klart över förväntan.

Andra växlingen

Jag cykelskorsprang till min plats i växlingsområdet och hängde upp min cykel. Var tvungen att stanna till vid en urinoar och kissa vägen från min cykeln till min ombytespåse. Jösses vad skönt det var! Jag fick snabbt av mig hjälmen, cykeltröjan och cykelskorna. På med löparskorna och iväg ut på löparbanan via en plats där funktionärer samlade in deltagarnas ombytespåsar.

Den andra växlingen genomförde jag på tiden 0:04:49. Helt okej. Min cykelplats var längst bort från ut- och ingång för cykelmomentet så det var en bra bit att springa. Sen en kissepaus och att jag hade skor med vanliga skosnören.

Löpning 21 km

Det var skönt att få börja springa. Kände mig trygg och stark i löpningen. Nu hade jag två och ett halvt varv genom centrala Jönköping framför mig. Mina höftböjare ömmade dock snabbt och jag slog av från min tänkta takt på 4:50 per kilometer. Fick jobbba en stund innan jag hittade en komfortabel zon där jag kunde ignorera smärtan och bara låta benen gå. Publiken var helt fantastisk. Det var underbart roligt och peppande att få förmånen att springa genom ett så engagerat publikhav. Löpbanan gick genom Rådhusparken ,som för övrigt var tävlingens centrum och målgång,  längs Munksjön ut till en vändpunkt och via Munksjöbron tillbaka in mot centrala delarna av stan igen. Den sträckan var tung. Där var inte så mycket publik. Här fick jag kriga med hjälp av andra verktyg. Mentala verktyg. Man kan utföra mycket med rätt mental styrka och rätt tankar.

Have a run and a smile

Have a run and a smile

Känslan under de sista två kilometerna är svåra att beskriva med ord. En entusiastisk publik på båda sidor av löpbanan som blev mer och mer högljudd ju närmare målet man kom. Över den lilla träbron till Rådhusparken och in på en av parkens grusgångar. Lycka. Gåshud. Tårar.

Målgång

Målgång

Löpningen genomförde jag på tiden 1:54:02. Tio minuter över mitt personbästa på en halv maraton. Godkänt med tanke på att jag hade värmt upp med lite annat före löpningen.

I mål

Att gå i mål på ett långlopp är alltid en fantastisk känsla. Ni som har gjort det vet, ni som inte har gjort det – prova! Efter målgången fick jag min medalj och en värmefilt i folie. Jag möttes av Marie-Louise och Ziggy. Ziggy blev väldigt glad av att se husse och ännu gladare när han märkte hur salt och gott det var att slicka husse i ansiktet. Jag lämnade dem och gick in i Athletes Zone dit enbart deltagare fick gå. Här fanns mat och dryck. Jag tog en alkoholfri öl. Minns inte märket. Den fanns i tre varianter i vilket fall och jag valde den ofiltrerade varianten som hade en större kropp enligt företagets representant som delade ut öl till alla deltagare som ville ha. Riktigt god var den. Perfekt återhämtningsdryck. Jag var dock noga med att hämta ut min påse med ombyteskläder så fort jag kunde. I den hade jag en portion av den återhämtningsdryck jag har använt de senaste två åren, Heralife H24 Rebuild Strength. Den funkar kanon och efter över fem och en halv timmes fysiskt arbete behöver kroppen bra näring för bästa möjliga återhämtning.

En annan anledning till att jag ville ha min påse med ombyte snabbt var att jag ville slippa stå i en gigantisk kö till duscharna. Nu fick jag köa i knappt fem minuter innan jag fick ta en dusch. Vattnet var omärkbart varmare än det i Munksjön. Förhoppningsvis renare dock. Där var fem duschar i rad och vi stod som förpackade sardiner. Man fick vara noga med att det verkligen var sin egna armhåla man tvålade in och inte grannens.

Ironman 70.3 Jönköping genomförde jag på totaltiden 05:39:03. Jag kom på 63:e plats av 135 deltagare i min åldersgrupp (50-54). Klart nöjd. Ungefär samma tid som jag hade på Challenge Denmark förra året med skillnaden att banan i Jönköping var betydligt tuffare än den på Jylland.

Avslutningsvis

Startavgiften till Ironman 70.3 Jönköping tyckte jag var dyr men om jag nu jämför organisationen, arrangemanget och funktionärerna från detta loppet med motsvarande från Challenge Denmark så är en Ironman-tävling helt klart värd att betala extra för. Kanske inte fullt ut dubbla priset mot en tävling arrangerad av Challenge Family men man får valuta för pengarna. I rättvisans namn ska tilläggas att när jag körde Challenge Denmark 2015 var det första året som Challenge Family arrangerade tävlingen där. Det förklarar säkert en hel del av alla de barnsjukdomar och arrangörsmissar som man gjorde. Å andra sidan var Ironman 70.3 Jönköping den första 70.3-tävlingen som Ironman arrangerar i Sverige och den första Ironman-tävlingen som arrangeras i Jönköping så helt klart är där mer erfarenhet och kompetens i bagaget när företaget Ironman arrangerar ett lopp.

Jag provade ett nytt upplägg av näringsintag under loppet och det funkade riktigt bra. Tog en Herbalife H24 Formula 1 shake en timme före loppet, en i växlingen från simning till cykling och en i växlingen från cykling till löpning. Under loppet drack jag Herbalife H24 Prolong samt tog en High5 Energy Gel vid varje vätskestation under cyklingen samt på var annan vätskestation på löpningen. Under löpningen slog jag en mugg vatten över huvudet vid varje vätskestation samt drack en mugg sportdryck på varannan. Under loppets sista tredjedel drack jag Coca Cola istället för sportdryck. Kände inte vid något tillfälle under loppet att jag blev dränerad på näring. Upplägget funkade riktigt bra för mig. Det tar jag med mig för framtiden. Jag hade salttabletter med på cykeln men nu var det inte någon värme att räkna med direkt så jag kände aldrig att jag svettades så pass mycket att jag riskerade saltbrist och tog därför inte någon salttablett alls.

Mitt enda problem under loppet var mina höftböjare. Slutsatsen av det är att jag ska införa bättre styrketräning för de muskelgrupperna och se till att bli ännu starkare i dem.

Nu är jag inte anmäld till fler lopp i år men känner ett stort sug efter att köra fler så jag får se vad som dyker upp. Spontanitet är också kul!

 

Racerapport – Helsingborg Triathlon

Foto 2016-06-12 08 21 21

Incheckad och redo för race.

Idag har jag kört en helt ny tävling, Helsingborg Triathlon. Jag körde loppet över olympisk distans d.v.s. 1,5 km simning – 40 km cykling – 10 km löpning. Tävlingen var även min premiär i age group 50-55. Mina tidigare triathlontävlingar i en age group för yngre har alltid slutat med att jag kommit sist. Var jag hamnar är egentligen irrelevant, jag är helt tillfreds med att jag kan hålla på med det jag gör och att min kropp fungerar. Dock är det alltid kul att ha en morot så jag satte som mål att inte bli sist av de elva som tävlade i min age group.

Simningen

Starten på simningen gick från stranden. Tut i luren och sen var det bara att springa ut i det långgrunda vattnet. Jag siktade och höll ut ordentligt från första bojen. Ville inte hamna i en trång innerkurva. När vi rundade den första bojen blev det simning i motström några hundra meter ner till en varvbana. Strömmen kändes och jag fokuserade på att hålla ihop benen och använda dem sparsamt för att få en bättre strömlinjeform.

Det var skönt att komma till varvbanan och få växla mellan att simma i vågornas riktning, diagonalt mot strömmen och sen med strömmen. Två varv sam vi. Vattnet var salt och maneterna stora och tjocka.

På det andra varvet sam jag ikapp de som låg sist i motionsklassen. Nu blev det slalomsimning eftersom de flesta av dessa simmade bröstsim. Inte helt optimalt och en längre varvbana som på t.ex Malmö Triathlon hade varit bättre och gett alla en smidigare simning.

Jag avverkade de 1500 metrarna på 28:30.

Cyklingen

Det var en bra bit att springa från trappan upp ur havet och till min cykel i växlingsområdet. Jag noterade att nästan alla cyklar var borta från ställningen. Mina strumpor ville inte alls åka på mina lätt fuktiga fötter så det blev en liten kamp innan jag kom iväg från växlingsområdet och kunde börja cykla.

Cykelbanan gick genom Pålsjö skog och på lite knixiga vägar med många kurvor innan den kom ut på rakare och större vägar. Framför allt vägar med bra asfalt. Några få vägar var avspärrade från annan trafik men annars gick hela cykelbanan på allmänna vägar med trafik. Även om bilister tar det lugnt och försöker att visa hänsyn är det oundvikligt med situationer. Vi som kör bil vet själva hur svårt det kan vara att upptäcka cyklister i backspeglarna. När sen banan går över sträckor med hastighetsgräns på 30 km/h respektive 40 km/h då blir det ännu lättare situationer eftersom många av oss cyklister då kör fortare än bilarna.

Jag tyckte det var obehagligt bitvis där det blev många bilar och många cyklister när alla klasser och distanser samsades om samma vägar samtidigt. Även här hade arrangören kunnat göra det hela mer säkert och smidigt genom att ha längre tid mellan starterna.

Cyklingen kändes bra och jag fokuserade på att hålla en hög kadens genom hela sträckan. Det skulle visa sig smart när jag kom till löpningen.

Jag avverkade de 40 km på 1:12:04, vilket gav en snitthastighet på 33,3 km/h.

Löpningen

Växlingen från cykling till löpning gick riktigt smidigt. Det tog bara 1:24 från det att jag kom in i växlingszonen till dess att jag lämnade den samma. Direkt när jag började att springa kände jag att benen var pigga och starka. Hög kadens på cykling är grejen!

Jag kände mig stark i kroppen och kom in i ett bra tempo och en bekväm zon tämligen omgående. Löpbanan var en varvbana över 2,5 km. Vi sprang på sundspromenaden. Det var gott om publik som kantade banan vilket gav energi och kändes roligt. Kul med en så kort varvbana.

Jag avverkade de tio kilometrarna på 46:58 vilket ger ett kilometertempo på 4:42.

Summa sumarum

Helsingborg Triathlon var en trevlig tävling med duktiga arrangörer bakom. I det stora hela funkade allt bra men där finns så klart några detaljer som kan förändras för att göra tävlingen ännu bättre. Framför allt mer säker.

I målfållan fick alla deltagare glass från Helsingborgs glassfabrik. Bara en sån sak gör tävlingen värd att köra.

Hur gick det med min ambition då?

Vi var som jag skrev, elva i min age group 50-55 år. Jag kom på åttonde plats. Jättekul och jag är riktigt stolt över min insats.

Ringsjön Runt

Vad härligt att få cykla MTB i och runt Höör igen!

Jag minns inte om jag cyklade Ringsjön Runt under tonåren. I vilket fall så fanns inte alternativet med en runda terrängcykling på den tiden. Terrängrundan är cirka 35 km. Min klocka visade att den var runt 39 km men GPS-signalen beter sig ofta lite märkligt när man kör i tät skog. Min ambition innan den gemensamma starten för MTB gick var att ta det lugnt och njuta av ett pass terrängcykling. Sen blev det som det blev när väl starten gick. Jag såg många cyklister som jag bedömde skulle bli bromsklossar när rundan gick på single track. Många hade cyklar som definitivt skulle få det svårt att ta sig fram om underlaget blev lite stenigt och mer tekniskt. Redan på transportsträckan från Höör mot Skånes Djurpark tryckte jag på och avancerade i gruppen. Sen gick det inte att hålla igen. Det var hårdkörning från början till slutet.

Underlaget var hårt, torrt och dammigt. Bitvis lite tekniskt och skojigt. Det gick väldigt snabbt i några utförsbackar och jag var uppe i drygt 50 km/h som mest. Tampades med en gammal klubbkompis från Malmö Terrängcyklister under mer än halva loppet. Han tog mig på de sista trehundra metrarna. När vi gick i mål reflekterade vi båda över hur få MTB-cyklister som hade kommit i mål. Anders räknade till cirka 15. Ringsjön Runt är ett lopp för motionärer och de tar tyvärr inte tiden på cyklisterna. Spelar dock ingen som helst roll hur många cyklister som var före mig eller vilken tid jag fick, huvudsaken var att jag hade en riktigt rolig upplevelse med bra terrängcykling. Jag hade nästan glömt hur kul det är att cykla MTB. I målområdet lovade jag Anders att följa med ut och cykla med honom och de andra. Det löftet tänker jag hålla.

Herbalife stod som namnsponsor för MTB-rundan och som sponsor med sportdryck och proteinbars på samtliga rundor. Vi som jobbar med Herbalife fick startavgiften reducerad av företaget samt vars en funktionströja att ha på oss under cyklingen. I själva verket stod Herbalife för hela startavgiften. Vi som cyklade för företaget skänkte 150 SEK var till företagets arbete att förbättra livet för barn, Herbalife Family Foundation, och det var vår startavgift. Det kändes kul att representera Herbalife och få prata med nyfikna om produkterna, hur jag använder dem och vilka resultat de har gett mig i kombination med bra träning.

Ringsjön Runt var kul och ett lopp jag gärna cyklar fler gånger.

Copenhagen Marathon 2016

Foto 2016-05-22 14 01 17

Så har det gått en vecka sen jag sprang mitt första marathon. Nu sitter jag med en mugg kaffe och samlar intrycken och erfarenheten i en racerapport.

Natten till söndagen den 22 maj var en bra natt. Jag sov som en stock. Må vara att jag tog sömntablett men att få vakna utvilad och pigg är värt det. Åt en stadig frukost och såg till att få i mig bra näring och alla näringsämnen kroppen behöver. Som den koffeinist jag är var en rejäl mugg kaffe ett måste innan jag begav mig mot Köpenhamn och Islands Brygge.

Tåget var fullt av andra löpare och jag sammanstrålade med en klubbkompis. Väl framme i start- och målområdet roade vi oss med bajamajakö och lokalisering av väskinlämning innan vi gjorde oss iordning för loppet. Daniel är snabb och erfaren. Han tog sig till främsta startgruppen. Jag ställde mig i gruppen med 3:30 som planerad sluttid.

Väl på plats i starten kände jag mig till freds med situationen. Mitt träningsprogram de senaste 18 veckorna har gått bra och jag har inte haft några sjukdomar eller skadebekymmer. Kände mig förberedd och trygg i vetskapen att jag hade gjort vad jag kunnat för att ge mig själv bästa möjligheterna att genomföra mitt första maratonlopp. Dessutom var det perfekt väder för löpning. Lite molnigt och 11-12 °C i skuggan.

Starten närmade sig. Alla drygt tolv tusen löpare räknade ner unisont 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 och vi var iväg. Enligt kalkylerna som löpprogrammet jag använt mig av hade gjort skulle jag ligga på 4:50-4:57 per kilometer och genomföra loppet på strax under tre och en halv timme. Jag höll noga koll på min klocka och försökte att hitta mitt tempo så snabbt som möjligt. Det gick relativt smidigt att hitta rätt zon och jag tog kloka beslut i vägval och undvek den värsta trängseln som uppstod i tvära innerkurvor.

Eftersom jag aldrig tidigare hade sprungit över tre mil ingick det i min planering att stanna på varje vätskestation och dricka en halv mugg sportdryck och några klunkar vatten samt att hälla en mugg vatten på mitt kepsprydda huvud. Höll mig till planen och kroppen kändes toppen. Jag avverkade halvmaran på cirka 1:43 och kände mig stark. Höll stabilt tempo.

När jag passerade 25 km-skylten förändrades vädret radikalt. Molnen försvann och solen gassade från en klarblå himmel. Det blev snabbt varmare och varmare. Jag märkte redan vid 28 km att kroppen började ta stryk av värmen. Slog av på tempot fram till nästa vätskestation. Ställde mig i en kallvattendusch några sekunder för att kyla ner kroppen. Drack lite extra innan jag fortsatte. Det var dock kört att hålla mitt planerade tempo. När jag sen började se fler och fler löpare som låg utslagna vid sidan av vägen började jag även känna en oro över att passera gränsen och själv gå in i väggen. Plötsligt föll en kille en bit framför mig ihop mitt i löpsteget. När jag passerade honom var två sjukvårdare redan på plats. Hans ögon syntes inte, det enda som syntes var ögonvita. Han var inte vid medvetande. Min oro övergick i en rädsla att tvingas se insidan av en dansk ambulans. Jag släppte alla tankar på prestation och fokuserade helt på att ta in så mycket energi och pepp som möjligt från den härliga publiken som kantade loppet.

Det var en sliten Jens som passerade mållinjen strax över fyra timmar efter att jag startade. Ren eufori över att ha genomfört loppet och min första maraton.

I målområdet var det full fokus på att fylla på med vätska och näring. Bäst i målområdet var helt klart en alkoholfri öl från Mikkeller. Ljuvligt god! Bara den var värd att springa 42 km för att få avnjuta.

Nu är jag en erfarenhet rikare och ser fram mot att få springa mitt andra maraton.