Racerapport – Helsingborg Triathlon

Foto 2016-06-12 08 21 21

Incheckad och redo för race.

Idag har jag kört en helt ny tävling, Helsingborg Triathlon. Jag körde loppet över olympisk distans d.v.s. 1,5 km simning – 40 km cykling – 10 km löpning. Tävlingen var även min premiär i age group 50-55. Mina tidigare triathlontävlingar i en age group för yngre har alltid slutat med att jag kommit sist. Var jag hamnar är egentligen irrelevant, jag är helt tillfreds med att jag kan hålla på med det jag gör och att min kropp fungerar. Dock är det alltid kul att ha en morot så jag satte som mål att inte bli sist av de elva som tävlade i min age group.

Simningen

Starten på simningen gick från stranden. Tut i luren och sen var det bara att springa ut i det långgrunda vattnet. Jag siktade och höll ut ordentligt från första bojen. Ville inte hamna i en trång innerkurva. När vi rundade den första bojen blev det simning i motström några hundra meter ner till en varvbana. Strömmen kändes och jag fokuserade på att hålla ihop benen och använda dem sparsamt för att få en bättre strömlinjeform.

Det var skönt att komma till varvbanan och få växla mellan att simma i vågornas riktning, diagonalt mot strömmen och sen med strömmen. Två varv sam vi. Vattnet var salt och maneterna stora och tjocka.

På det andra varvet sam jag ikapp de som låg sist i motionsklassen. Nu blev det slalomsimning eftersom de flesta av dessa simmade bröstsim. Inte helt optimalt och en längre varvbana som på t.ex Malmö Triathlon hade varit bättre och gett alla en smidigare simning.

Jag avverkade de 1500 metrarna på 28:30.

Cyklingen

Det var en bra bit att springa från trappan upp ur havet och till min cykel i växlingsområdet. Jag noterade att nästan alla cyklar var borta från ställningen. Mina strumpor ville inte alls åka på mina lätt fuktiga fötter så det blev en liten kamp innan jag kom iväg från växlingsområdet och kunde börja cykla.

Cykelbanan gick genom Pålsjö skog och på lite knixiga vägar med många kurvor innan den kom ut på rakare och större vägar. Framför allt vägar med bra asfalt. Några få vägar var avspärrade från annan trafik men annars gick hela cykelbanan på allmänna vägar med trafik. Även om bilister tar det lugnt och försöker att visa hänsyn är det oundvikligt med situationer. Vi som kör bil vet själva hur svårt det kan vara att upptäcka cyklister i backspeglarna. När sen banan går över sträckor med hastighetsgräns på 30 km/h respektive 40 km/h då blir det ännu lättare situationer eftersom många av oss cyklister då kör fortare än bilarna.

Jag tyckte det var obehagligt bitvis där det blev många bilar och många cyklister när alla klasser och distanser samsades om samma vägar samtidigt. Även här hade arrangören kunnat göra det hela mer säkert och smidigt genom att ha längre tid mellan starterna.

Cyklingen kändes bra och jag fokuserade på att hålla en hög kadens genom hela sträckan. Det skulle visa sig smart när jag kom till löpningen.

Jag avverkade de 40 km på 1:12:04, vilket gav en snitthastighet på 33,3 km/h.

Löpningen

Växlingen från cykling till löpning gick riktigt smidigt. Det tog bara 1:24 från det att jag kom in i växlingszonen till dess att jag lämnade den samma. Direkt när jag började att springa kände jag att benen var pigga och starka. Hög kadens på cykling är grejen!

Jag kände mig stark i kroppen och kom in i ett bra tempo och en bekväm zon tämligen omgående. Löpbanan var en varvbana över 2,5 km. Vi sprang på sundspromenaden. Det var gott om publik som kantade banan vilket gav energi och kändes roligt. Kul med en så kort varvbana.

Jag avverkade de tio kilometrarna på 46:58 vilket ger ett kilometertempo på 4:42.

Summa sumarum

Helsingborg Triathlon var en trevlig tävling med duktiga arrangörer bakom. I det stora hela funkade allt bra men där finns så klart några detaljer som kan förändras för att göra tävlingen ännu bättre. Framför allt mer säker.

I målfållan fick alla deltagare glass från Helsingborgs glassfabrik. Bara en sån sak gör tävlingen värd att köra.

Hur gick det med min ambition då?

Vi var som jag skrev, elva i min age group 50-55 år. Jag kom på åttonde plats. Jättekul och jag är riktigt stolt över min insats.

Ringsjön Runt

Vad härligt att få cykla MTB i och runt Höör igen!

Jag minns inte om jag cyklade Ringsjön Runt under tonåren. I vilket fall så fanns inte alternativet med en runda terrängcykling på den tiden. Terrängrundan är cirka 35 km. Min klocka visade att den var runt 39 km men GPS-signalen beter sig ofta lite märkligt när man kör i tät skog. Min ambition innan den gemensamma starten för MTB gick var att ta det lugnt och njuta av ett pass terrängcykling. Sen blev det som det blev när väl starten gick. Jag såg många cyklister som jag bedömde skulle bli bromsklossar när rundan gick på single track. Många hade cyklar som definitivt skulle få det svårt att ta sig fram om underlaget blev lite stenigt och mer tekniskt. Redan på transportsträckan från Höör mot Skånes Djurpark tryckte jag på och avancerade i gruppen. Sen gick det inte att hålla igen. Det var hårdkörning från början till slutet.

Underlaget var hårt, torrt och dammigt. Bitvis lite tekniskt och skojigt. Det gick väldigt snabbt i några utförsbackar och jag var uppe i drygt 50 km/h som mest. Tampades med en gammal klubbkompis från Malmö Terrängcyklister under mer än halva loppet. Han tog mig på de sista trehundra metrarna. När vi gick i mål reflekterade vi båda över hur få MTB-cyklister som hade kommit i mål. Anders räknade till cirka 15. Ringsjön Runt är ett lopp för motionärer och de tar tyvärr inte tiden på cyklisterna. Spelar dock ingen som helst roll hur många cyklister som var före mig eller vilken tid jag fick, huvudsaken var att jag hade en riktigt rolig upplevelse med bra terrängcykling. Jag hade nästan glömt hur kul det är att cykla MTB. I målområdet lovade jag Anders att följa med ut och cykla med honom och de andra. Det löftet tänker jag hålla.

Herbalife stod som namnsponsor för MTB-rundan och som sponsor med sportdryck och proteinbars på samtliga rundor. Vi som jobbar med Herbalife fick startavgiften reducerad av företaget samt vars en funktionströja att ha på oss under cyklingen. I själva verket stod Herbalife för hela startavgiften. Vi som cyklade för företaget skänkte 150 SEK var till företagets arbete att förbättra livet för barn, Herbalife Family Foundation, och det var vår startavgift. Det kändes kul att representera Herbalife och få prata med nyfikna om produkterna, hur jag använder dem och vilka resultat de har gett mig i kombination med bra träning.

Ringsjön Runt var kul och ett lopp jag gärna cyklar fler gånger.

Copenhagen Marathon 2016

Foto 2016-05-22 14 01 17

Så har det gått en vecka sen jag sprang mitt första marathon. Nu sitter jag med en mugg kaffe och samlar intrycken och erfarenheten i en racerapport.

Natten till söndagen den 22 maj var en bra natt. Jag sov som en stock. Må vara att jag tog sömntablett men att få vakna utvilad och pigg är värt det. Åt en stadig frukost och såg till att få i mig bra näring och alla näringsämnen kroppen behöver. Som den koffeinist jag är var en rejäl mugg kaffe ett måste innan jag begav mig mot Köpenhamn och Islands Brygge.

Tåget var fullt av andra löpare och jag sammanstrålade med en klubbkompis. Väl framme i start- och målområdet roade vi oss med bajamajakö och lokalisering av väskinlämning innan vi gjorde oss iordning för loppet. Daniel är snabb och erfaren. Han tog sig till främsta startgruppen. Jag ställde mig i gruppen med 3:30 som planerad sluttid.

Väl på plats i starten kände jag mig till freds med situationen. Mitt träningsprogram de senaste 18 veckorna har gått bra och jag har inte haft några sjukdomar eller skadebekymmer. Kände mig förberedd och trygg i vetskapen att jag hade gjort vad jag kunnat för att ge mig själv bästa möjligheterna att genomföra mitt första maratonlopp. Dessutom var det perfekt väder för löpning. Lite molnigt och 11-12 °C i skuggan.

Starten närmade sig. Alla drygt tolv tusen löpare räknade ner unisont 10, 9, 8, 7, 6, 5, 4, 3, 2, 1 och vi var iväg. Enligt kalkylerna som löpprogrammet jag använt mig av hade gjort skulle jag ligga på 4:50-4:57 per kilometer och genomföra loppet på strax under tre och en halv timme. Jag höll noga koll på min klocka och försökte att hitta mitt tempo så snabbt som möjligt. Det gick relativt smidigt att hitta rätt zon och jag tog kloka beslut i vägval och undvek den värsta trängseln som uppstod i tvära innerkurvor.

Eftersom jag aldrig tidigare hade sprungit över tre mil ingick det i min planering att stanna på varje vätskestation och dricka en halv mugg sportdryck och några klunkar vatten samt att hälla en mugg vatten på mitt kepsprydda huvud. Höll mig till planen och kroppen kändes toppen. Jag avverkade halvmaran på cirka 1:43 och kände mig stark. Höll stabilt tempo.

När jag passerade 25 km-skylten förändrades vädret radikalt. Molnen försvann och solen gassade från en klarblå himmel. Det blev snabbt varmare och varmare. Jag märkte redan vid 28 km att kroppen började ta stryk av värmen. Slog av på tempot fram till nästa vätskestation. Ställde mig i en kallvattendusch några sekunder för att kyla ner kroppen. Drack lite extra innan jag fortsatte. Det var dock kört att hålla mitt planerade tempo. När jag sen började se fler och fler löpare som låg utslagna vid sidan av vägen började jag även känna en oro över att passera gränsen och själv gå in i väggen. Plötsligt föll en kille en bit framför mig ihop mitt i löpsteget. När jag passerade honom var två sjukvårdare redan på plats. Hans ögon syntes inte, det enda som syntes var ögonvita. Han var inte vid medvetande. Min oro övergick i en rädsla att tvingas se insidan av en dansk ambulans. Jag släppte alla tankar på prestation och fokuserade helt på att ta in så mycket energi och pepp som möjligt från den härliga publiken som kantade loppet.

Det var en sliten Jens som passerade mållinjen strax över fyra timmar efter att jag startade. Ren eufori över att ha genomfört loppet och min första maraton.

I målområdet var det full fokus på att fylla på med vätska och näring. Bäst i målområdet var helt klart en alkoholfri öl från Mikkeller. Ljuvligt god! Bara den var värd att springa 42 km för att få avnjuta.

Nu är jag en erfarenhet rikare och ser fram mot att få springa mitt andra maraton.

Å-simmet

Målgång Å-simmet

Målgång Å-simmet

För tredje året i rad utgjorde Å-simmet i Löddeköpinge min årspremiär för simning i öppet vatten. I år var vädret och vattentemperaturen radikalt bättre än förra året. Alla deltagare kunde i år stå och njuta av värmen så väl före som efter loppet. Förra året stod vi alla rejält påklädda och ombytet till våtdräkt skedde i ungefär samma hastighet som Stålmannen svidar om till sina trikåer. Detta året var det så varmt att våtdräkten kändes som ett gissel och jag längtade ner i ån för att svalka av mig innan start.

Simningen i Lödde å är en fantastisk upplevelse där alla söker bästa möjliga spår för att simma de knappa 3,5 km så snabbt som möjligt. Bästa möjliga spår är att försöka följa strömfåran hela tiden. Det är inte helt lätt och i år var det ännu fler deltagare än förra året och betydligt trängre att simma. Med många simmare tar det en längre stund innan alla har hittat sin plats.

Jag simmade i en helt ny våtdräkt, en Orca 3.8 Enduro, och den ger mig ett lite annorlunda vattenläge jämfört med min gamla våtdräkt. Simningen kändes dock bra ändå. Bitvis hittade jag helt rätt i teknik. Dräkten satt riktigt bra, kändes bekväm och gav mig inte något skav eller annat obehag någonstans. Lite mer simning i min Orca så kommer det att bli hur bra som helst.

Under våren har jag haft mest fokus på löpträning med sikte på Copenhagen Marathon och simträning har inte alls prioriterats. Det märkte jag av under Å-simmet. Konditionen är bra men tekniken sämre än vad den borde vara. Jag sam nästan fem minuter långsammare än förra året.

Simningen var dock lika rolig som vanligt. En fantastisk simupplevelse helt enkelt. Har du aldrig simmat Å-simmet så skriv in sista helgen i maj 2017 i din kalender och håll utkik på loppets hemsida när anmälningarna släpps.

Rolig simning är aldrig tråkig!

Halleluja!

 

En vinnande kombination

En vinnande kombination

 
När jag började att simma för Kerstin Nordén skaffade jag mig en Tempo Trainer på hennes rekommendation. Det är en liten blippelibloppsak som man har under simmössan. På en Tempo Trainer ställer man in i vilken takt den ska avge ett kort ljud. Jag hade svårt att höra ljudet när vatten trängde in i mitt öra. Provade med dubbla simmössor och olika placeringar av Tempo Trainer men jag hittade inte något sätt som gjorde att jag kunde höra ljudet. Det slutade med att jag stod och gungade in en känsla för takten innan jag simmade. Funkade inte så bra och jag slutade att använda min Tempo Trainer.

Idag fick jag så uppleva ett äkta Halleluja Moment. 

För några veckor sen fick jag ett erbjudande om att köpa de nya öronpropparna för simning, SwimEars, och jag kunde inte motstå tillfället. Det är en öronpropp som stänger ute vatten från öronen men släpper in ljud. Öronpropparna har jag nu använt en tid och de är riktigt bra. När jag planerade kvällens simpass kom jag att tänka på min Tempo Trainer. Jag letade upp den och stoppade ner den i min träningsväska.

Efter insim var det så dags att prova kombinationen SwimEars och Tempo Trainer. Jag ställde in takten på Tempo Trainer och stoppade den innanför simmössan ovanpå mitt öra. Konstaterade att jag kunde höra pipet genom mina SwimEars. Vad bra!

Tog några djupa andetag, fokuserade och sköt ifrån. Blev alldeles lycklig! Pipet hördes klart och tydligt. Det lät till och med högre under vattnet än ovanför. Sam den inledande taktens 200 m. Pausade och ökade takten på Tempo Trainer. Det är inte skönt att ha den på örat så jag flyttade den till en behagligare position. Stack iväg på nästa tvåhundring. Halleluja! Jag hörde pipet lika tydligt.

En del träningspass är bättre än andra och det kan ibland handla om helt andra saker än själva träningen.

Tack SwimEars!

2-3 and work out like crazy

Here we go!

Here we go!

Om en månad fyller jag 50 år. Det är inte något jag ser fram emot alls. Känns som att kliva över ett backkrön för att sen rulla ut på upploppet. Men antalet levnadsår kan jag inte göra något åt. Det är bara att gilla läget. Vad jag kan göra något åt är hur jag åldras. Med en aktiv och någorlunda hälsosam livsstil har jag idag en kropp med en metabolisk ålder på 34 år. Det innebär att min kropp är i motsvarande skick som en gängse 34-åring.

Nu tänker jag se om jag kan klippa något år av den där metaboliska åldern och samtidigt ge mig själv en present. Presenten är något jag aldrig har haft och egentligen inte haft någon ambition att vilja få. Men det kan vara en kul grej att få magrutor som nybakad 50-åring. Jag får kanske inte presenten exakt på min födelsedag men jag tar sats och siktar på det.

Jag kommer att köra enligt upplägget:

Two shaky-shaky, three tabli-tabli, and work out like crazy

Det innebär att jag kommer att byta ut frukost och lunch mot en näringsriktig måltidsshake. Jag är en människa som gillar att tugga så frukostshaken kommer jag att inta blandad i naturell yoghurt och med havregryn, solroskärnor, krossade linfrö och lite ekologiska russin. Lunchshaken kommer jag att komplettera med två knäckebröd med skinka. Jag äter en vanlig middag. Mellan frukost, lunch och middag blir det en proteinbar så att jag aldrig har mer än 2,5-3 timmar mellan måltiderna. Frukost, lunch och middag kompletteras med vitamin-, mineral- och omega 3-tabletter. Inför träning fyller jag på med extra energi och efter träning gör jag det samma. Det blir träning så gott som varje dag. I varje fall aldrig mer än en vilodag i veckan. Och vilodag är då inte det samma som att halvligga i soffan.

Jag kör på i 30 dagar initialt. Har gjort en kroppsanalys och tagit några strategiska kroppsmått. Ska bli spännande att se vilka resultat jag kan uppnå på en månad.

We all live in a yellow submarine

Sving it magistern, sving it

Sving it magistern, sving it

Ungdomar, berättelsen som följer använder sig av uråldriga begrepp som vinylare och The Beatles. Men hav förtröstan jag kommer att ge er en liten kulturutbildning som i bästa fall gör själva berättelsen mer begriplig. Håll i foliehatten!

Högstadiet, de sista åren av barndomen blandade med de första åren av ungdomen. Jag tror att jag befann mig mitt i perioden, det vill säga i åttonde klass. Minnet är dock inte helt kristallklart och händelsen som följer kan mycket väl ha utspelat sig när jag gick i nionde klass och var i toppen av Alvikenskolans näringskedja. Näringskedja undrar kanske vän av ordning. Jo, på den här tiden gick det inte bara barn från Bromölla och Ivetofta i Alvikenskolans högstadie utan dit bussades även barn från närliggande byar som Gualöv, Näsum, Edenryd, Råby och kanske någon till som jag helt enkelt inte minns. Bromöllabarnen ansåg sig vara lite som tuppen i en hönsgård. Barnen från Näsum var de som kom längst bort ifrån. De hade en vidunderligt märklig dialekt* och var de som ansågs stå längst ner i näringskedjan. Det var ofta slagsmål mellan något barn från Bromölla och ett från Näsum. Slagsmålen började ofta med någon verbal förolämpning mellan ett Bromöllabarn och ett Näsumsbarn i sjuan. En äldre elev lade sig i förolämpningen. Om den äldre eleven var från Näsum kom genast en minst lika gammal elev från Bromölla till undsättning med stridsropet Ojda di kar sa ja ente slar ti di sa du garkull**! Så vandrade argumentationen från årskull till årskull tills den nådde niondeklassarna och fick redas ut med ett rekorderligt slagsmål.

*) Dialekten på länken är från Jämshög men låter nästan som den i Näsum. 
**) Googla du på den. Lycka till!

På tal om Näsum.

Mitt första möte med ett barn från Näsum var i sjuan. Jag hade valt franska som tillval. Fröken hade gjort en indelning av hur vi skulle sitta i klassrummet redan då vi steg in i det samma på den första franskalektionen. Jag hamnade bredvid en pojk från Näsum. Han hette Bertil men det lät mer som Bääääärtill när han presenterade sig. Den första uppgiften vi fick var att intervjua vår bänkkamrat och lära att känna den bättre. Vi skulle efter en kort intervju presentera våra respektive bänkkamrater för övriga elever i franskaklassen. När jag frågade Bertil vad han gillade att göra på fritiden sa han att han gillade motorer och att hjälpa till hemma på gården. Han hade tröttnat på mopeder för flera år sen och det roligaste han visste just nu var att köra folkabubbla i grustaget där hemma. Minns inte om jag hade några frågor efter det svaret. Satt förmodligen mer som en fågelholk och undrade vad han skulle tycka om mig när jag beskrev att jag gillade scouting, att spela volleyboll, springa, cykla och simma. För att inte framstå som en total tönt bestämde jag mig för att berätta att jag också tröttnat på mopeder trots att jag aldrig ägt någon. Anledningen till det var att jag med min racercykel ofta körde ifatt en mopedist, låg bakom den ett tag och samlade kraft för att vid ett väl valt tillfälle, lite lätt utförsbacke, trycka till allt vad jag orkade och lämna mopedisten bakom mig. Nej, det lät skrytsamt. Jag berättade om scouting och träning. Bertil tyckte nog att jag var ett riktigt UFO.

Det här leder mig in på en berättelse med anknytning till språk. Dock inte franska utan engelska.

Vi hade en lärare i engelska som hette Kroon. Han var alltid ordentligt klädd med kavaj. Det ingav respekt och på hans lektioner var det betydligt mer stillsamt och fokuserat i klassen över lag. Vi hade mycket högläsning och ett konstant uppbyggande av ordförrådet. Även de tuffare och mer busiga eleverna i klassen gjorde sitt bästa. Så en dag begick magister Kroon ett ödesdigert misstag. Han älskade The Beatles. Ungdomar, ni får fråga era föräldrar om The Beatles så kan jag garantera att de kan berätta en del om pop-gruppen för er. Om de inte kan det måste de ha varit kulturellt döda under sin uppväxt. Skulle så vara fallet får ni fråga era far- eller morföräldrar med risken att ni får ett svar som handlar om dunka-dunka-musik, skrän och skrik samt tacka vet jag Harry Brandelius och Snoddas.

Magister Kroon inledde en lektion med att plocka fram en vinylare ur sin läderportfölj. Han berättade att vi tillsammans skulle sjunga låten Yellow Submarine av gruppen The Beatles. Vi elever tittade förvånat på varandra. Sjunga? Jag är fan i målbrottet, viskade vi killar unisont. Magister Kroon delade ut vars en blåstencil till oss elever. På den stod texten till låten. Med ett saligt leende gick magister Kroon med bestämda steg bort till en skivspelare i ena hörnet av klassrummet. Han placerade LP-skivan Revolver av The Beatles på skivtalriken, startade den samma, förde över pickupen och släppte ner den på spår sex. Ut ur högtalarna strömmade In the town where I was born… och vi elever hängde med så gott vi kunde i texten. Magister Kroon sjöng av hjärtas lust och tog små rytmiska steg i något som skulle kunna liknas vid dans i smyg. Det var omöjligt att undvika magister Kroons entusiasm.

När de sista tonerna ebbade ut var det någon i klassen som direkt och med hög och vädjande röst tyckte att det var en jättebra låt, att det var jättekul att sjunga och att vi snälla kunde väl sjunga den en gång till. Magister Kroon var inte den som var den, det var ju trots allt The Beatles det handlade om. Utan att tveka satte magister Kroon på spår sex ytterligare en gång. Nu sjöng vi elever lika entusiastisk som magister Kroon. Vi var inte dummare än att vi begrep att stora delar av lektionen kunde gick åt till att sjunga en låt som kanske inte direkt tilltalade någon av oss på den tiden. Tiden för läxförhör blev mindre och mindre ju mer vi sjöng. Ja självklart hördes omedelbart röster från flera elever om att sjunga låten en tredje gång då de sista tonerna ebbade ut efter den andra gången. Nej, tyckte magister Kroon, nu får det räcka. Snääääälla, bönföll trettio elever med blöta cockerspanielögon, bara en gång till.

När vi hade sjungit Yellow Submarine en tredje gång försökte vi få till en fjärde gång. De elever som var osäkra på läxan var de som var mest angelägna och drivande i frågan. Magister Kroon var dock orubblig nu. Han stängde av skivspelaren, placerade skivan i sitt konvolut och stoppade ner den i sin portfölj. Då urskiljde sig den elev som helt glömt bort läxan när den ställde frågan, har du inte fler låtar med Beatles som vi kan sjunga?

Det blev ett läsår med mycket sång och omedvetet fick det ett intresse för The Beatles att gro någonstans i mig. Fröet bar dock inte frukt förrän jag nått vuxen ålder. Än i dag tänker jag på magister Kroon då jag hör Yellow Submarine spelas på radio eller en egen musikkälla.