Halleluja!

 

En vinnande kombination

En vinnande kombination

 
När jag började att simma för Kerstin Nordén skaffade jag mig en Tempo Trainer på hennes rekommendation. Det är en liten blippelibloppsak som man har under simmössan. På en Tempo Trainer ställer man in i vilken takt den ska avge ett kort ljud. Jag hade svårt att höra ljudet när vatten trängde in i mitt öra. Provade med dubbla simmössor och olika placeringar av Tempo Trainer men jag hittade inte något sätt som gjorde att jag kunde höra ljudet. Det slutade med att jag stod och gungade in en känsla för takten innan jag simmade. Funkade inte så bra och jag slutade att använda min Tempo Trainer.

Idag fick jag så uppleva ett äkta Halleluja Moment. 

För några veckor sen fick jag ett erbjudande om att köpa de nya öronpropparna för simning, SwimEars, och jag kunde inte motstå tillfället. Det är en öronpropp som stänger ute vatten från öronen men släpper in ljud. Öronpropparna har jag nu använt en tid och de är riktigt bra. När jag planerade kvällens simpass kom jag att tänka på min Tempo Trainer. Jag letade upp den och stoppade ner den i min träningsväska.

Efter insim var det så dags att prova kombinationen SwimEars och Tempo Trainer. Jag ställde in takten på Tempo Trainer och stoppade den innanför simmössan ovanpå mitt öra. Konstaterade att jag kunde höra pipet genom mina SwimEars. Vad bra!

Tog några djupa andetag, fokuserade och sköt ifrån. Blev alldeles lycklig! Pipet hördes klart och tydligt. Det lät till och med högre under vattnet än ovanför. Sam den inledande taktens 200 m. Pausade och ökade takten på Tempo Trainer. Det är inte skönt att ha den på örat så jag flyttade den till en behagligare position. Stack iväg på nästa tvåhundring. Halleluja! Jag hörde pipet lika tydligt.

En del träningspass är bättre än andra och det kan ibland handla om helt andra saker än själva träningen.

Tack SwimEars!

2-3 and work out like crazy

Here we go!

Here we go!

Om en månad fyller jag 50 år. Det är inte något jag ser fram emot alls. Känns som att kliva över ett backkrön för att sen rulla ut på upploppet. Men antalet levnadsår kan jag inte göra något åt. Det är bara att gilla läget. Vad jag kan göra något åt är hur jag åldras. Med en aktiv och någorlunda hälsosam livsstil har jag idag en kropp med en metabolisk ålder på 34 år. Det innebär att min kropp är i motsvarande skick som en gängse 34-åring.

Nu tänker jag se om jag kan klippa något år av den där metaboliska åldern och samtidigt ge mig själv en present. Presenten är något jag aldrig har haft och egentligen inte haft någon ambition att vilja få. Men det kan vara en kul grej att få magrutor som nybakad 50-åring. Jag får kanske inte presenten exakt på min födelsedag men jag tar sats och siktar på det.

Jag kommer att köra enligt upplägget:

Two shaky-shaky, three tabli-tabli, and work out like crazy

Det innebär att jag kommer att byta ut frukost och lunch mot en näringsriktig måltidsshake. Jag är en människa som gillar att tugga så frukostshaken kommer jag att inta blandad i naturell yoghurt och med havregryn, solroskärnor, krossade linfrö och lite ekologiska russin. Lunchshaken kommer jag att komplettera med två knäckebröd med skinka. Jag äter en vanlig middag. Mellan frukost, lunch och middag blir det en proteinbar så att jag aldrig har mer än 2,5-3 timmar mellan måltiderna. Frukost, lunch och middag kompletteras med vitamin-, mineral- och omega 3-tabletter. Inför träning fyller jag på med extra energi och efter träning gör jag det samma. Det blir träning så gott som varje dag. I varje fall aldrig mer än en vilodag i veckan. Och vilodag är då inte det samma som att halvligga i soffan.

Jag kör på i 30 dagar initialt. Har gjort en kroppsanalys och tagit några strategiska kroppsmått. Ska bli spännande att se vilka resultat jag kan uppnå på en månad.

We all live in a yellow submarine

Sving it magistern, sving it

Sving it magistern, sving it

Ungdomar, berättelsen som följer använder sig av uråldriga begrepp som vinylare och The Beatles. Men hav förtröstan jag kommer att ge er en liten kulturutbildning som i bästa fall gör själva berättelsen mer begriplig. Håll i foliehatten!

Högstadiet, de sista åren av barndomen blandade med de första åren av ungdomen. Jag tror att jag befann mig mitt i perioden, det vill säga i åttonde klass. Minnet är dock inte helt kristallklart och händelsen som följer kan mycket väl ha utspelat sig när jag gick i nionde klass och var i toppen av Alvikenskolans näringskedja. Näringskedja undrar kanske vän av ordning. Jo, på den här tiden gick det inte bara barn från Bromölla och Ivetofta i Alvikenskolans högstadie utan dit bussades även barn från närliggande byar som Gualöv, Näsum, Edenryd, Råby och kanske någon till som jag helt enkelt inte minns. Bromöllabarnen ansåg sig vara lite som tuppen i en hönsgård. Barnen från Näsum var de som kom längst bort ifrån. De hade en vidunderligt märklig dialekt* och var de som ansågs stå längst ner i näringskedjan. Det var ofta slagsmål mellan något barn från Bromölla och ett från Näsum. Slagsmålen började ofta med någon verbal förolämpning mellan ett Bromöllabarn och ett Näsumsbarn i sjuan. En äldre elev lade sig i förolämpningen. Om den äldre eleven var från Näsum kom genast en minst lika gammal elev från Bromölla till undsättning med stridsropet Ojda di kar sa ja ente slar ti di sa du garkull**! Så vandrade argumentationen från årskull till årskull tills den nådde niondeklassarna och fick redas ut med ett rekorderligt slagsmål.

*) Dialekten på länken är från Jämshög men låter nästan som den i Näsum. 
**) Googla du på den. Lycka till!

På tal om Näsum.

Mitt första möte med ett barn från Näsum var i sjuan. Jag hade valt franska som tillval. Fröken hade gjort en indelning av hur vi skulle sitta i klassrummet redan då vi steg in i det samma på den första franskalektionen. Jag hamnade bredvid en pojk från Näsum. Han hette Bertil men det lät mer som Bääääärtill när han presenterade sig. Den första uppgiften vi fick var att intervjua vår bänkkamrat och lära att känna den bättre. Vi skulle efter en kort intervju presentera våra respektive bänkkamrater för övriga elever i franskaklassen. När jag frågade Bertil vad han gillade att göra på fritiden sa han att han gillade motorer och att hjälpa till hemma på gården. Han hade tröttnat på mopeder för flera år sen och det roligaste han visste just nu var att köra folkabubbla i grustaget där hemma. Minns inte om jag hade några frågor efter det svaret. Satt förmodligen mer som en fågelholk och undrade vad han skulle tycka om mig när jag beskrev att jag gillade scouting, att spela volleyboll, springa, cykla och simma. För att inte framstå som en total tönt bestämde jag mig för att berätta att jag också tröttnat på mopeder trots att jag aldrig ägt någon. Anledningen till det var att jag med min racercykel ofta körde ifatt en mopedist, låg bakom den ett tag och samlade kraft för att vid ett väl valt tillfälle, lite lätt utförsbacke, trycka till allt vad jag orkade och lämna mopedisten bakom mig. Nej, det lät skrytsamt. Jag berättade om scouting och träning. Bertil tyckte nog att jag var ett riktigt UFO.

Det här leder mig in på en berättelse med anknytning till språk. Dock inte franska utan engelska.

Vi hade en lärare i engelska som hette Kroon. Han var alltid ordentligt klädd med kavaj. Det ingav respekt och på hans lektioner var det betydligt mer stillsamt och fokuserat i klassen över lag. Vi hade mycket högläsning och ett konstant uppbyggande av ordförrådet. Även de tuffare och mer busiga eleverna i klassen gjorde sitt bästa. Så en dag begick magister Kroon ett ödesdigert misstag. Han älskade The Beatles. Ungdomar, ni får fråga era föräldrar om The Beatles så kan jag garantera att de kan berätta en del om pop-gruppen för er. Om de inte kan det måste de ha varit kulturellt döda under sin uppväxt. Skulle så vara fallet får ni fråga era far- eller morföräldrar med risken att ni får ett svar som handlar om dunka-dunka-musik, skrän och skrik samt tacka vet jag Harry Brandelius och Snoddas.

Magister Kroon inledde en lektion med att plocka fram en vinylare ur sin läderportfölj. Han berättade att vi tillsammans skulle sjunga låten Yellow Submarine av gruppen The Beatles. Vi elever tittade förvånat på varandra. Sjunga? Jag är fan i målbrottet, viskade vi killar unisont. Magister Kroon delade ut vars en blåstencil till oss elever. På den stod texten till låten. Med ett saligt leende gick magister Kroon med bestämda steg bort till en skivspelare i ena hörnet av klassrummet. Han placerade LP-skivan Revolver av The Beatles på skivtalriken, startade den samma, förde över pickupen och släppte ner den på spår sex. Ut ur högtalarna strömmade In the town where I was born… och vi elever hängde med så gott vi kunde i texten. Magister Kroon sjöng av hjärtas lust och tog små rytmiska steg i något som skulle kunna liknas vid dans i smyg. Det var omöjligt att undvika magister Kroons entusiasm.

När de sista tonerna ebbade ut var det någon i klassen som direkt och med hög och vädjande röst tyckte att det var en jättebra låt, att det var jättekul att sjunga och att vi snälla kunde väl sjunga den en gång till. Magister Kroon var inte den som var den, det var ju trots allt The Beatles det handlade om. Utan att tveka satte magister Kroon på spår sex ytterligare en gång. Nu sjöng vi elever lika entusiastisk som magister Kroon. Vi var inte dummare än att vi begrep att stora delar av lektionen kunde gick åt till att sjunga en låt som kanske inte direkt tilltalade någon av oss på den tiden. Tiden för läxförhör blev mindre och mindre ju mer vi sjöng. Ja självklart hördes omedelbart röster från flera elever om att sjunga låten en tredje gång då de sista tonerna ebbade ut efter den andra gången. Nej, tyckte magister Kroon, nu får det räcka. Snääääälla, bönföll trettio elever med blöta cockerspanielögon, bara en gång till.

När vi hade sjungit Yellow Submarine en tredje gång försökte vi få till en fjärde gång. De elever som var osäkra på läxan var de som var mest angelägna och drivande i frågan. Magister Kroon var dock orubblig nu. Han stängde av skivspelaren, placerade skivan i sitt konvolut och stoppade ner den i sin portfölj. Då urskiljde sig den elev som helt glömt bort läxan när den ställde frågan, har du inte fler låtar med Beatles som vi kan sjunga?

Det blev ett läsår med mycket sång och omedvetet fick det ett intresse för The Beatles att gro någonstans i mig. Fröet bar dock inte frukt förrän jag nått vuxen ålder. Än i dag tänker jag på magister Kroon då jag hör Yellow Submarine spelas på radio eller en egen musikkälla.

Tarzan och jag

Johnny Weissmüller som Tarzan

Johnny Weissmüller som Tarzan

Den här berättelsen utspelar sig under tidigt 1970-tal i en idyllisk liten by som heter Ivetofta. Folk låste inte sina ytterdörrar mer än om nätterna och då man åkte från hemmet. Vi barn kom och gick lite som vi behagade hos varandra. Man gick hem till varandra spontant för en fika. Det krävdes inte någon inbjudan eller inbokning flera veckor i förväg. Byn ligger vid Ivösjön, med det större samhället Bromölla några kilometer söderut och Ryssberget med skog precis angränsande åt norr. Åt öster återfinns ängar och fält och ganska snart gränsen till Blekinge. Ivösjön var ren som en fjällbäck och vattnet var lika drickbart som kranvattnet. Ryssbergsskogen var oändlig och vild med pampiga granar, älgar och spännande saker att utforska. Här växte jag upp. Många av berättelserna i kategorin Längs minnenas allé utspelar sig i Ivetofta och Bromölla. Idag är Ivetofta och Bromölla sammanbyggt men det var de inte när jag växte upp.


 

En av mina stora idoler som barn var Tarzan. Seriefiguren i all ära men det som stod absolut högst i rankingen var Tarzan på film gestaltad av Johnny Weissmüller. Det här ungdomar var svartvit film och vare sig stuntsen eller effekterna går att jämföra med dagens datorgrafik men Johnny var i vilket fall en jäkel på att simma. När man bor precis vid en skog och har några hundra meter till en sjö är kombinationen av att vara en grym trädklättrare och en fantastisk simmare helt oslagbart enkel att ta till sig och försöka efterlikna. Det enda jag saknade var en apa. Jag hade en hund men han var inte alls intresserad av att klättra i träd.

Åtskilliga kamper mot krokodiler utspelades i Ivösjöns vatten. Brottningen kunde pågå länge. Jag kämpade febrilt. Fick diverse skrapsår och en mängd kallsupar. Men jag gav aldrig upp utan fortsatte envetet att attackera krokodilen. Det var en strid på liv och död. Då och då klättrade jag upp på någon brygga och vilade upp mig en stund för att samla kraft. Sen dök jag i igen och snart stod striden så att vattenkaskaderna sprutade. Jag använde en pinne istället för kniv. Knivar var farliga saker och jag hade inte tagit mitt knivbevis i scouterna. En pinne funkade minst lika bra genom mina ögon. Min kniv stötte in i krokodilen gång på gång. Störst skada fick jag dock själv i handflatan då jag högg för hårt och pinnen skavde loss lite hud i handflatan. Det var inget som stoppade Tarzan och striden rasade vilt vidare. Men det spelade inte någon roll hur många gånger jag besegrade krokodilen så fanns den alltid kvar dagen efter. Den låg där och guppade. Krokodilen var av plast, orange och fin med en båt förtöjd i öglan på dess topp.

Precis i början på skogen stod en imponerande gran. Den var så stor i omkrets att det krävdes två barn för att omfamna den. Längs stammen växte kraftiga grenar med ett precis perfekt avstånd för att göra trädet till ett suveränt klätterträd. I granen kunde man klättra högt upp. Riktigt högt upp. En gång sprang jag hemifrån och in i skogen med en egenpåhittad Tarzan-signatur i huvudet. Graciöst klättrade jag upp i granen. Högre, högre, och högre. När jag stannade såg jag ut över hela Ivetofta. Kände mig som om jag vore på toppen av världen. Jag tog tre djupa andetag formade händerna runt munnen som en strut och utstötte Tarzanvrålet det allra högsta jag kunde förmå. Då den sista tonen ebbat ut hörde jag högljudda fniss från marknivå. Två av flickorna i byn passerade granen i exakt fel tillfälle. Jag stannade uppe i granen en lång stund.

Bakom vårt hus låg en äng och på den ängen fanns det flera bra klätterträd. En dag fick jag för mig att jag skulle ta ett steg längre i min strävan att vara som Tarzan. Han sprang runt i djungeln iförd ett höftskynke och ett sånt måste jag ju också ha för att känslan skulle bli ännu mer realistisk. Nu hade jag inte ett höftskynke eller någon läderbit som var tillräckligt stor. Vad göra? Kom att tänka på indianer som jag hade i form av små leksaksfigurer monterade på en metallplatta. En del av dem hade höftskynke i form av ett tygstycke som satt runt skrevet från rumpans början upp till naveln. Ett bälte höll tygstycket på plats. Ändarna på tygstycket hängde ner både på fram- och baksidan. Det där kunde jag lätt fixa med en vanlig handduk och ett bälte. Men ett bälte kändes inte alls som Tarzan. Hmmm. Jag funderade och funderade, precis som Professor Balthazar. Så kom jag på det! I garaget fanns det rep, det skulle funka perfekt. Ett rep var väldigt mycket Tarzan. Entusiastiskt greppade jag en handduk och gick till garaget. Där letade jag upp ett rep av lagom längd och sen klädde jag av mig mina kläder. Nu visade det sig inte vara helt enkelt att fästa upp handduken så som jag hade planerat. Jag försökte att trycka fast handduken genom att pressa mig mot en vägg så att den klämdes på plats. Men så fort jag började att försöka trä repet på plats lättade trycket och handduken föll till golvet. Envist fortsatte jag. Kände mig dum då jag slogs av det logiska att först spänna repet runt midjan och därefter trä handduken på plats. Tre minuter senare stod jag där i garaget med ett grymt höftskynke.
Det var då jag fick syn på kniven. Mammas gamla brödkniv som nu mera tjänade sina dagar som verktyg för att plocka upp maskrosrötter ur gräsmattan. Av någon anledning var alla kloka tankar om knivar som bortblåsta. Här stod jag med höftskynke redo att springa ut på ängen och klättra i träd. Jag var Tarzan. Nästan. En kniv skulle vara pricken över i. Jag tog kniven och satte den innanför repet vid mitt högra ben. Wow! Nu VAR jag Tarzan.
Åter igen sprang jag med den egenpåhittad Tarzan-signaturen i huvudet ut mot nya äventyr. Jag flög fram över ängen. Höftskynket fladdrade skitfräckt av fartvinden. Väl framme vid ett av klätterträden var jag så euforisk att jag bara var tvungen att göra ett Tarzanvrål. Med händelsen i skogen i minnet blev det dock ett ytterst modest Tarzanvrål. Jag ville inte väcka uppmärksamhet när jag stod med en handduk runt skrevet och en kniv som jag inte fick ha sittandes vid sidan av kroppen. Inte någon fick störa min lek när jag nu var Tarzan på ett sätt som jag aldrig tidigare varit. Ivrigt greppade jag en gren som satt en aning högt upp i trädet sen svingade jag kraftfullt mitt högra ben upp mot en gren strax under. Det var inte ett Tarzanvrål som hördes då knivspetsen rispade ett sår i mitt högra lår men jag kan lova att vrålet var minst lika kraftfullt som det från granen i skogen.
Jag sprang hem så snabbt jag bara kunde. In i garaget. Lade kniven på plats. Tog av mig repet och handduken och tog på mina kalsonger. Fort in i badrummet och tvätta såret. Jag tvättade med Desivon. Ja, det sved men ibland är det smart att bita ihop. Jag satte plåster över såret och tog på mig mina kortbyxor. Efter denna händelse fick Tarzan vila lite.

Längs minnenas allé

Vet inte riktigt vad det var i morgonkoppen med Zoégas Skånerost men jag fick en svår lust att skriva berättelser. Så nu sitter jag här och fingrar på tangentbordet med huvudet fullt av minnen som bubblar upp och som kan vara lite kul att skriva ner. Det kommer kanske en dag då jag knappt minns vad som hände igår och då kan det vara kul att ha spridda minnesbilder från promenaden som kallas livet att gå tillbaka till och läsa. Berättelserna kommer jag att kategorisera som Längs minnenas allé så om du tycker om en kan du söka efter denna kategori för att läsa fler.

Nu ska jag brygga en mugg kaffe till och sen skriva om Tarzan och jag.

En trettiosjua i Köpenhamn

Christiansborg Rundt

Christiansborg Rundt

Lördagen den 29 augusti deltog jag för första gången i simloppet Christiansborg Rundt i centrala Köpenhamn. Fram till för nästan exakt ett år sen var loppets existens helt okänt för mig. I år genomfördes det för tionde gången. Att något så lockande som är så nära kan vara så okänt!

Det var när några simmare i Facebook-gruppen Simning i Lomma pratade lyriskt om loppet efter att de deltagit förra året som jag först hörde talas om det. Jag fick en omedelbar lust att simma loppet och så fort möjligheten öppnades att anmäla sig till årets lopp gjorde jag det på studs. Gillar du också tanken om att simma i kanaler mitt inne i en huvudstad så anmäl dig till loppet 2016.

Logistiken på plats var som ett väloljad maskineri, helt friktionsfri. Loppet pågår under en hel dag och alla simmare, i år 3300 stycken, delas in i heat. Jag startade i heat 46 ungefär klockan 14.00. Gissningsvis runt 70 simmare i varje heat.

Att simma i en kanal mitt inne i Köpenhamn lockade mig till loppet. Dock var det inte fullt lika lockande tankar om att simma just i en kanal i en storstad som även förekom i mitt huvud. Vattnet var dock rent och tjänligt enligt tester. När jag sen hoppade i vid starten var det första jag slogs av hur salt vattnet var. Redan på startbryggan såg jag tecken på salthalten i vattnet då en brännmanet simmade lite lugnt precis vid bryggans början. Jag gick längst ut på bryggan och hoppade i. Där såg jag inte några maneter.

Starten gick och det var som vanligt i simlopp lite kaotiskt i början. Jag körde på lite extra i början för att snabbare få fritt vatten och slippa kryssa mig fram. Taktiken visade sig vara bra och redan efter några hundra meter kunde jag slå av på vevandet och falla in i en mer rytmisk takt med fullt fokus på tekniken.

Loppet går genom två kanaler och när jag vek upp i den mindre och grundare av de två blev det tydligt hur klart vattnet var. Man såg botten under hela sträckan genom den mindre kanalen. Jag såg ytterligare några brännmaneter och slogs igen av hur salt vattnet var. På andra sidan Öresund är havet inte i närheten av den salthalten. Brännmaneter ser man frekvent först då man har passerat Helsingborg. Jag kom inte i kontakt med någon brännmanet under loppet och det var skönt.

Redan innan jag svängde upp i den mindre av kanalerna var jag ifatt långsammare simmare i föregående heat. Nu fick jag titta upp lite oftare för att navigera fritt från breda bröstsimtag. Bättre att simma några meter extra än att riskera en fot eller hand mitt i ansiktet och i värsta fall tvingas stanna för att justera simglasögonen.

Jag märkte en tydlig skillnad när jag höll mig till bra teknik och när jag tappade den samma. Vid samtliga tillfälle då jag kom jämsides med en annan simmare och började slugga så sam jag i samma tempo som den andre men när jag lugnade ner mig och fokuserade på total immersion-tekniken med lång kropp, glid, bra drag framför kroppen, kick, höft och tjoff då ökade jag min fart rejält och simmade ifrån. Det är bara till att fortsätta nöta på den där tekniken. De gånger den sitter nu har jag en lugn harmonisk simning och får inte känslan av syreskuld.

De 2000 metrarna som loppet var tog mig 37 minuter exakt enligt den officiella tidtagningen. En tid som förvånade mig. Jag trodde att en tid på 40 minuter var rimlig så det var en positiv överraskning att jag sam tre minuter snabbare. Tiden var i och för sig oviktig, upplevelsen var och är alltid det jag prioriterar. Christiansborg Rundt var sannerligen en upplevelse och jag rekommenderar alla som gillar simning i öppet vatten att simma detta loppet.

Jag ska lätt simma det även nästa år.

Kom i form – Träningsgrupp Bjärred

Min resa började på +120 kg och den fortsätter hela tiden med nya mål i sikte.

Min resa började på +120 kg och den fortsätter hela tiden med nya mål i sikte.

Nu har jag startat en ny träningsgrupp i Bjärred. Vi tränar måndagar och torsdagar 18.00-19.00. Sluttiden kommer att dra över något om du väljer att stanna kvar och stretcha under min ledning. Att stanna kvar och stretcha är inte obligatoriskt, det går lika bra att göra det hemma. Träningen är uppbyggd så att alla kan vara med oavsett om man är otränad eller tränad. Metodiken ger alla maximal träning efter sin egen förmåga.

Utöver dessa träningspass kommer jag att arrangera löppass med inslag av löpskolning och andra träningsmoment inriktade på löpning. Jag kommer även att ta in en extern föreläsare som lär gruppen mer om kost och träning.

Det kostar 400 SEK att vara med på en period. Vill du vara med på ett enstaka pass kostar det 40 SEK per pass.

I varje pass ingår en proteindryck som avslutning. Proteindrycken jag använder heter H24 Rebuild Strength och tillverkas av Herbalife. Jag började att använda H24 Rebuild Strength sensommaren 2014 och den har gett mig en helt ny dimension på min egen träning. Det är en återhämtningsdryck som om den tas på rätt sätt ger kroppen perfekta förutsättningar för att återhämta sig efter ett träningspass.

Pågående period inleddes måndagen den 10 augusti och det går utmärkt att hoppa in nu.

För den som vill gör jag en så kallad bodyscanning med hjälp av specialutrustning där du får ett papper med olika värde på hur din kropp mår för tillfället. Syftet med detta är att du ska mäta dina resultat och inspireras av dina framgångar under träningsperiodens gång.

Vad har du att förlora? Kom med i vårt grymma gäng med människor som har bestämt sig för att komma i gång och att komma i form.

Kontakta mig om du vill vara med eller om du har några frågor.