Sving it magistern, sving it
Ungdomar, berättelsen som följer använder sig av uråldriga begrepp som vinylare och The Beatles. Men hav förtröstan jag kommer att ge er en liten kulturutbildning som i bästa fall gör själva berättelsen mer begriplig. Håll i foliehatten!
Högstadiet, de sista åren av barndomen blandade med de första åren av ungdomen. Jag tror att jag befann mig mitt i perioden, det vill säga i åttonde klass. Minnet är dock inte helt kristallklart och händelsen som följer kan mycket väl ha utspelat sig när jag gick i nionde klass och var i toppen av Alvikenskolans näringskedja. Näringskedja undrar kanske vän av ordning. Jo, på den här tiden gick det inte bara barn från Bromölla och Ivetofta i Alvikenskolans högstadie utan dit bussades även barn från närliggande byar som Gualöv, Näsum, Edenryd, Råby och kanske någon till som jag helt enkelt inte minns. Bromöllabarnen ansåg sig vara lite som tuppen i en hönsgård. Barnen från Näsum var de som kom längst bort ifrån. De hade en vidunderligt märklig dialekt* och var de som ansågs stå längst ner i näringskedjan. Det var ofta slagsmål mellan något barn från Bromölla och ett från Näsum. Slagsmålen började ofta med någon verbal förolämpning mellan ett Bromöllabarn och ett Näsumsbarn i sjuan. En äldre elev lade sig i förolämpningen. Om den äldre eleven var från Näsum kom genast en minst lika gammal elev från Bromölla till undsättning med stridsropet Ojda di kar sa ja ente slar ti di sa du garkull**! Så vandrade argumentationen från årskull till årskull tills den nådde niondeklassarna och fick redas ut med ett rekorderligt slagsmål.
*) Dialekten på länken är från Jämshög men låter nästan som den i Näsum.
**) Googla du på den. Lycka till!
På tal om Näsum.
Mitt första möte med ett barn från Näsum var i sjuan. Jag hade valt franska som tillval. Fröken hade gjort en indelning av hur vi skulle sitta i klassrummet redan då vi steg in i det samma på den första franskalektionen. Jag hamnade bredvid en pojk från Näsum. Han hette Bertil men det lät mer som Bääääärtill när han presenterade sig. Den första uppgiften vi fick var att intervjua vår bänkkamrat och lära att känna den bättre. Vi skulle efter en kort intervju presentera våra respektive bänkkamrater för övriga elever i franskaklassen. När jag frågade Bertil vad han gillade att göra på fritiden sa han att han gillade motorer och att hjälpa till hemma på gården. Han hade tröttnat på mopeder för flera år sen och det roligaste han visste just nu var att köra folkabubbla i grustaget där hemma. Minns inte om jag hade några frågor efter det svaret. Satt förmodligen mer som en fågelholk och undrade vad han skulle tycka om mig när jag beskrev att jag gillade scouting, att spela volleyboll, springa, cykla och simma. För att inte framstå som en total tönt bestämde jag mig för att berätta att jag också tröttnat på mopeder trots att jag aldrig ägt någon. Anledningen till det var att jag med min racercykel ofta körde ifatt en mopedist, låg bakom den ett tag och samlade kraft för att vid ett väl valt tillfälle, lite lätt utförsbacke, trycka till allt vad jag orkade och lämna mopedisten bakom mig. Nej, det lät skrytsamt. Jag berättade om scouting och träning. Bertil tyckte nog att jag var ett riktigt UFO.
Det här leder mig in på en berättelse med anknytning till språk. Dock inte franska utan engelska.
Vi hade en lärare i engelska som hette Kroon. Han var alltid ordentligt klädd med kavaj. Det ingav respekt och på hans lektioner var det betydligt mer stillsamt och fokuserat i klassen över lag. Vi hade mycket högläsning och ett konstant uppbyggande av ordförrådet. Även de tuffare och mer busiga eleverna i klassen gjorde sitt bästa. Så en dag begick magister Kroon ett ödesdigert misstag. Han älskade The Beatles. Ungdomar, ni får fråga era föräldrar om The Beatles så kan jag garantera att de kan berätta en del om pop-gruppen för er. Om de inte kan det måste de ha varit kulturellt döda under sin uppväxt. Skulle så vara fallet får ni fråga era far- eller morföräldrar med risken att ni får ett svar som handlar om dunka-dunka-musik, skrän och skrik samt tacka vet jag Harry Brandelius och Snoddas.
Magister Kroon inledde en lektion med att plocka fram en vinylare ur sin läderportfölj. Han berättade att vi tillsammans skulle sjunga låten Yellow Submarine av gruppen The Beatles. Vi elever tittade förvånat på varandra. Sjunga? Jag är fan i målbrottet, viskade vi killar unisont. Magister Kroon delade ut vars en blåstencil till oss elever. På den stod texten till låten. Med ett saligt leende gick magister Kroon med bestämda steg bort till en skivspelare i ena hörnet av klassrummet. Han placerade LP-skivan Revolver av The Beatles på skivtalriken, startade den samma, förde över pickupen och släppte ner den på spår sex. Ut ur högtalarna strömmade In the town where I was born… och vi elever hängde med så gott vi kunde i texten. Magister Kroon sjöng av hjärtas lust och tog små rytmiska steg i något som skulle kunna liknas vid dans i smyg. Det var omöjligt att undvika magister Kroons entusiasm.
När de sista tonerna ebbade ut var det någon i klassen som direkt och med hög och vädjande röst tyckte att det var en jättebra låt, att det var jättekul att sjunga och att vi snälla kunde väl sjunga den en gång till. Magister Kroon var inte den som var den, det var ju trots allt The Beatles det handlade om. Utan att tveka satte magister Kroon på spår sex ytterligare en gång. Nu sjöng vi elever lika entusiastisk som magister Kroon. Vi var inte dummare än att vi begrep att stora delar av lektionen kunde gick åt till att sjunga en låt som kanske inte direkt tilltalade någon av oss på den tiden. Tiden för läxförhör blev mindre och mindre ju mer vi sjöng. Ja självklart hördes omedelbart röster från flera elever om att sjunga låten en tredje gång då de sista tonerna ebbade ut efter den andra gången. Nej, tyckte magister Kroon, nu får det räcka. Snääääälla, bönföll trettio elever med blöta cockerspanielögon, bara en gång till.
När vi hade sjungit Yellow Submarine en tredje gång försökte vi få till en fjärde gång. De elever som var osäkra på läxan var de som var mest angelägna och drivande i frågan. Magister Kroon var dock orubblig nu. Han stängde av skivspelaren, placerade skivan i sitt konvolut och stoppade ner den i sin portfölj. Då urskiljde sig den elev som helt glömt bort läxan när den ställde frågan, har du inte fler låtar med Beatles som vi kan sjunga?
Det blev ett läsår med mycket sång och omedvetet fick det ett intresse för The Beatles att gro någonstans i mig. Fröet bar dock inte frukt förrän jag nått vuxen ålder. Än i dag tänker jag på magister Kroon då jag hör Yellow Submarine spelas på radio eller en egen musikkälla.
Jens Rydén 