Tarzan och jag

Johnny Weissmüller som Tarzan

Johnny Weissmüller som Tarzan

Den här berättelsen utspelar sig under tidigt 1970-tal i en idyllisk liten by som heter Ivetofta. Folk låste inte sina ytterdörrar mer än om nätterna och då man åkte från hemmet. Vi barn kom och gick lite som vi behagade hos varandra. Man gick hem till varandra spontant för en fika. Det krävdes inte någon inbjudan eller inbokning flera veckor i förväg. Byn ligger vid Ivösjön, med det större samhället Bromölla några kilometer söderut och Ryssberget med skog precis angränsande åt norr. Åt öster återfinns ängar och fält och ganska snart gränsen till Blekinge. Ivösjön var ren som en fjällbäck och vattnet var lika drickbart som kranvattnet. Ryssbergsskogen var oändlig och vild med pampiga granar, älgar och spännande saker att utforska. Här växte jag upp. Många av berättelserna i kategorin Längs minnenas allé utspelar sig i Ivetofta och Bromölla. Idag är Ivetofta och Bromölla sammanbyggt men det var de inte när jag växte upp.


 

En av mina stora idoler som barn var Tarzan. Seriefiguren i all ära men det som stod absolut högst i rankingen var Tarzan på film gestaltad av Johnny Weissmüller. Det här ungdomar var svartvit film och vare sig stuntsen eller effekterna går att jämföra med dagens datorgrafik men Johnny var i vilket fall en jäkel på att simma. När man bor precis vid en skog och har några hundra meter till en sjö är kombinationen av att vara en grym trädklättrare och en fantastisk simmare helt oslagbart enkel att ta till sig och försöka efterlikna. Det enda jag saknade var en apa. Jag hade en hund men han var inte alls intresserad av att klättra i träd.

Åtskilliga kamper mot krokodiler utspelades i Ivösjöns vatten. Brottningen kunde pågå länge. Jag kämpade febrilt. Fick diverse skrapsår och en mängd kallsupar. Men jag gav aldrig upp utan fortsatte envetet att attackera krokodilen. Det var en strid på liv och död. Då och då klättrade jag upp på någon brygga och vilade upp mig en stund för att samla kraft. Sen dök jag i igen och snart stod striden så att vattenkaskaderna sprutade. Jag använde en pinne istället för kniv. Knivar var farliga saker och jag hade inte tagit mitt knivbevis i scouterna. En pinne funkade minst lika bra genom mina ögon. Min kniv stötte in i krokodilen gång på gång. Störst skada fick jag dock själv i handflatan då jag högg för hårt och pinnen skavde loss lite hud i handflatan. Det var inget som stoppade Tarzan och striden rasade vilt vidare. Men det spelade inte någon roll hur många gånger jag besegrade krokodilen så fanns den alltid kvar dagen efter. Den låg där och guppade. Krokodilen var av plast, orange och fin med en båt förtöjd i öglan på dess topp.

Precis i början på skogen stod en imponerande gran. Den var så stor i omkrets att det krävdes två barn för att omfamna den. Längs stammen växte kraftiga grenar med ett precis perfekt avstånd för att göra trädet till ett suveränt klätterträd. I granen kunde man klättra högt upp. Riktigt högt upp. En gång sprang jag hemifrån och in i skogen med en egenpåhittad Tarzan-signatur i huvudet. Graciöst klättrade jag upp i granen. Högre, högre, och högre. När jag stannade såg jag ut över hela Ivetofta. Kände mig som om jag vore på toppen av världen. Jag tog tre djupa andetag formade händerna runt munnen som en strut och utstötte Tarzanvrålet det allra högsta jag kunde förmå. Då den sista tonen ebbat ut hörde jag högljudda fniss från marknivå. Två av flickorna i byn passerade granen i exakt fel tillfälle. Jag stannade uppe i granen en lång stund.

Bakom vårt hus låg en äng och på den ängen fanns det flera bra klätterträd. En dag fick jag för mig att jag skulle ta ett steg längre i min strävan att vara som Tarzan. Han sprang runt i djungeln iförd ett höftskynke och ett sånt måste jag ju också ha för att känslan skulle bli ännu mer realistisk. Nu hade jag inte ett höftskynke eller någon läderbit som var tillräckligt stor. Vad göra? Kom att tänka på indianer som jag hade i form av små leksaksfigurer monterade på en metallplatta. En del av dem hade höftskynke i form av ett tygstycke som satt runt skrevet från rumpans början upp till naveln. Ett bälte höll tygstycket på plats. Ändarna på tygstycket hängde ner både på fram- och baksidan. Det där kunde jag lätt fixa med en vanlig handduk och ett bälte. Men ett bälte kändes inte alls som Tarzan. Hmmm. Jag funderade och funderade, precis som Professor Balthazar. Så kom jag på det! I garaget fanns det rep, det skulle funka perfekt. Ett rep var väldigt mycket Tarzan. Entusiastiskt greppade jag en handduk och gick till garaget. Där letade jag upp ett rep av lagom längd och sen klädde jag av mig mina kläder. Nu visade det sig inte vara helt enkelt att fästa upp handduken så som jag hade planerat. Jag försökte att trycka fast handduken genom att pressa mig mot en vägg så att den klämdes på plats. Men så fort jag började att försöka trä repet på plats lättade trycket och handduken föll till golvet. Envist fortsatte jag. Kände mig dum då jag slogs av det logiska att först spänna repet runt midjan och därefter trä handduken på plats. Tre minuter senare stod jag där i garaget med ett grymt höftskynke.
Det var då jag fick syn på kniven. Mammas gamla brödkniv som nu mera tjänade sina dagar som verktyg för att plocka upp maskrosrötter ur gräsmattan. Av någon anledning var alla kloka tankar om knivar som bortblåsta. Här stod jag med höftskynke redo att springa ut på ängen och klättra i träd. Jag var Tarzan. Nästan. En kniv skulle vara pricken över i. Jag tog kniven och satte den innanför repet vid mitt högra ben. Wow! Nu VAR jag Tarzan.
Åter igen sprang jag med den egenpåhittad Tarzan-signaturen i huvudet ut mot nya äventyr. Jag flög fram över ängen. Höftskynket fladdrade skitfräckt av fartvinden. Väl framme vid ett av klätterträden var jag så euforisk att jag bara var tvungen att göra ett Tarzanvrål. Med händelsen i skogen i minnet blev det dock ett ytterst modest Tarzanvrål. Jag ville inte väcka uppmärksamhet när jag stod med en handduk runt skrevet och en kniv som jag inte fick ha sittandes vid sidan av kroppen. Inte någon fick störa min lek när jag nu var Tarzan på ett sätt som jag aldrig tidigare varit. Ivrigt greppade jag en gren som satt en aning högt upp i trädet sen svingade jag kraftfullt mitt högra ben upp mot en gren strax under. Det var inte ett Tarzanvrål som hördes då knivspetsen rispade ett sår i mitt högra lår men jag kan lova att vrålet var minst lika kraftfullt som det från granen i skogen.
Jag sprang hem så snabbt jag bara kunde. In i garaget. Lade kniven på plats. Tog av mig repet och handduken och tog på mina kalsonger. Fort in i badrummet och tvätta såret. Jag tvättade med Desivon. Ja, det sved men ibland är det smart att bita ihop. Jag satte plåster över såret och tog på mig mina kortbyxor. Efter denna händelse fick Tarzan vila lite.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s