Bockstensturen 2011

Att köra Cykelvasan 2011 var i jämförelse med Bockstensturen 2011 som att cykla bort till ICA och köpa en liter mjölk…

Cykelvasan gav en ordentligt blodad tand för att cykla fler MTB-lopp och närmast i tiden efter låg Snapphaneturen veckan efter och Bockstensturen tre veckor efter. Vi var bjudna på kräftskiva samma dag som Snapphaneturen varför jag valde att inte cykla det loppet. Bockstensturen lockade mig även om jag hade läst på olika forum och hört från cykelkompisar att det var en riktigt tuff bana. Det hårdaste loppep i hela Långloppscupen. Med det myckna regnandet i sommar fanns det en uppenbar risk att de sträckor av loppet som går på stigar skulle vara rätt leriga och besvärliga. Jag tvekade lite…

En dag skrev en vän till mig att vi skulle anmäla oss, att vi skulle göra det samtidigt den kvällen. Min tveksamhet försvann direkt när Sarah skrev. Jag anmälde mig den kvällen. Sarah också. Härlig känsla, det var vad jag innerst inne ville och nu var min tveksamhet borta. Några dagar senare hade även en annan vän, Håkan, anmält sig och en tredje, Gunnar, ville vara med om hans förkylning gick över innan det var dags.

Lördagen den 3 september körde jag så till Malmö och plockade upp Håkan varefter vi styrde kosan mot Varberg. Sarah mötte upp på en parkering vid Varbergs Fästning. Gunnars förkylning hade tyvärr inte gett med sig. Han meddelade att han avundsjukt spenderade dagen hemma lite purken för att ha inte kunde vara med. Ett klokt beslut dock, man ska inte äventyra hälsan med fysisk ansträngning då man har en infektion i kroppen. Det kan gå illa. Vi andra tre hämtade ut våra nummerlappar, spanade in världens knasigaste framgaffel på en Cannondale MTB, åt läskig kohydratgelé och annan form av energipåfyllning. Vi var peppade till tusen och sugna på att cykla. Jag hade lovat att cykla tillsammans med Sarah och i ett tempo hon kände sig bekväm med. På startlinjen sa Sarah ”Jens vi siktar väl på max fem timmar va?” Jag tyckte det lät bra. Vad vi inte visste då var vad som väntade oss på andra sidan motorvägen…

Klockan 11.00 gick starten. Några minuter senare kom första motgången, Sarahs kedja hoppade av från framdrevet men det märkte inte jag. Hon vrålade högt efter mig men jag hörde henne inte. Upptäckte först en bra bit senare att hon inte låg bakom mig längre. Slog av på takten. Håkan kom ifatt mig och berättade vad som hade hänt och att Sarah var på gång men en bit bakom. Jag ställde mig vid vägkanten och väntade in henne. När hon dök upp satte jag upp och placerade mig framför henne för att ge henne så mycket draghjälp jag kunde. Nu slängde jag ett öga över axeln lite oftare för att se att hon var med. Frågade om tempot var bra och noterade att vi snittade strax över 20 km/h. Färden hade dittills gått på lättcyklat underlag och allt kändes bra. Men ganska snart skulle den där känslan av att det flöt på bra försvinna lika effektivt som en isglass i en het stekpanna.

Bockstensturen började på allvar då vi kom in i skogen. Det blev brant terräng. Grusvägen ersattes av stig. Cyklingen blev knixig och bitvis tekniskt prövande. Rötter och stenar gjorde färden än mer prövande. Som grädde på moset bestod underlaget till stora delar av lera, lera och åter igen lera. Cyklingen blev en riktigt hård utmaning. Under den inledande delen gick Bockstensturens tre sträckningar längs samma rutt. Först reducerades en hel del cyklister då de som skulle cykla 30 km vek av. När vi kom till delningen mellan 95 km och 50 km vek samtliga cyklister omkring oss av på den vägen där 50 km-rundan gick. Jag och Sarah fann oss plötsligt helt ensamma i spåret. Vi insåg att vårt tempo hade varit lågt i förhållande till alla andra som cyklade 95 km-rundan men tyckte ändå det var konstigt att vi inte såg ryggtavlan på en enda cyklist eller såg någon bakom oss. Vi var galet sist. Av erfarenhet från andra lopp i olika idrotter vet jag att väldigt många överskattar sin förmåga och kör på tok för hårt inledningsvis. Jag var säker på att vi skulle komma ifatt någon. Det dröjde dock till den första depån innan vi såg andra cyklister. Där var några som var på samma position i loppet som vi. Då depån var en dubbeldepå till vilken man även kom efter 40 km var dock de flesta cyklister vi såg de som passerade 40 km. En mental prövning.

Efter det första depåstoppet blev terrängen än mer besvärlig med stora och betydligt djupare leriga passager. Det var till och med lera i uppförsbackarna. Cyklingen gick tyngre och tyngre. Kändes som om man bitvis stod still. Bakhjulet spann vid varje tramptag i en del uppförsbackar. Både framhjulet och bakhjulet styrdes åt olika håll av leran och rötter. Jag kände att jag blev tröttare och tröttare i armarna av det hårda grepp jag höll styret med. Ett tag kändes det mer som att cyklingen handlade om överlevnad än  upplevelse. Det var minst sagt jävligt jobbigt. Om jag hade det kämpigt hade Sarah det än värre. Vi slog av på tempot. Jag gjorde vad jag kunde och hade ork till för att peppa henne. Såg dock i hennes ögon att hon var väldigt trött. Efter 30 km och i en lång seg brant uppförsbacke där vi både gick uppför kapitulerade Sarah för tröttheten. Hon orkade inte längre och sa åt mig att cykla vidare. Jag tvekade ett tag. Kändes inte bra att lämna henne själv ute i skogen när jag såg hur utmattad hon var. Sarah stod på sig och intygade att hon ville att jag skulle cykla på. Med skuldkänslor och en känsla av svek satte jag upp på cykeln och körde vidare själv. Nu var jag ensam i kampen för att besegra utmaningen Bockstensturen 2011.

Cyklingen blev hårdare och hårdare. I de flesta uppförsbackar gick det inte att cykla. Eller rättare sagt, jag hade inte tekniken och styrkan att ta mig uppför cyklandes. På flera platta områden var det så stora gyttjesamlingar att man hade kunnat serva samtliga spa i landet med lerinpackning för ett helt år. Jag fick verkligen kriga. Mentalt fick jag en vändning och kick då jag strax före 40 km-passagen kom ifatt andra cyklister. Det stärkte mig och gav mig nyfunnen styrka. Några gel, bananer, saltgurka och sportdryck gav kroppen kraft och energi. Jag vågade inte stå på för hårt. Risken att gå rakt in i väggen när det är så här svåra förhållanden är uppenbar och något jag till varje pris ville undvika. I bilen upp till Varberg hade Håkan läst ur ett PM som arrangören skickat ut ”de sista 25 km är lättcyklade och du kan trycka på om du har några krafter kvar.” De orden använde jag som ett mantra. Höll koll på min Garmin Forerunner 305 och räknade ner till den skulle visa att jag hade cyklat 70 km. Döm om min besvikelse då de sista 25 km inte alls var så lättcyklade som jag trodde. Min referens var i och för sig då de riktigt tuffa förhållandena jag befann mig i när det var som jobbigast. Bitvis var det lättcyklat under de sista 25 km men tröttheten gjorde att det ändå var slitsamt. En orsak till det var även vinden. På några av de riktigt lättcyklade partierna blåste en småkylig motvind…

Jag sporrades av att jag cyklade om fler och fler cyklister. På den näst sista depån fick jag en underbar energikick av en kopp kaffe och två kanelgifflar. Den sista depån stannade jag inte vid alls, den låg enbart 8 km från mål och jag hade bra driv och målmedvetenhet i min cykling då. Den sista delen av banan gick på en slingrande stig längs havet. Lite lätt utför till största delen. En vacker passage genom ett klippmassiv och strax tornade Varbergs Fästning upp sig. Vilken efterlängtad och skön syn. De sista krafterna förbrukades då man cyklade på den tämligen smala gräsmattan runt knappt halva fästningens vallgrav. På stumma ben och med värkande rygg, armar, fötter och händer passerade jag mållinjen med den spontana tanken ”fy fan, vad skönt!” Efter målgång stod ett gäng barn och delade ut medaljer. Jag var så trött i benen att jag inte fick loss foten från pedalerna. Stöp i backen. Snygg entré. Hahaha! Fick min medalj av en påg och en annan påg hjälpte mig med min cykel. Fina killar. Håkan och Sarah stod och tog emot mig. Var skönt att se dem igen. Lättade mina skuldkänslor att se Sarah glad igen. Hon hade brutit loppet vid 50 km. Starkt att fatta ett så klokt beslut. Även imponerande att hon tog sig ytterligare 20 km från det att vi skildes åt ute i naturen.

Det tog mig sex timmar och en min minut att cykla den sträckan som jag i Cykelvasan avverkade på fyra timmar och åtta minuter. Tidsskillnaden är direkt att jämställa med skillnaden i hur krävande respektive bana är. För att klara Bockstensturen med lite tempo behöver jag definitivt öka och förbättra min cykelträning. Det tänker jag göra också för även om jag igår efter målgång sa att det var första och sista gången jag cyklade Bockstensturen vet jag idag att jag lär stå på startlinjen nästa år. Skillnaden då är att jag dels vet vad som väntar och dels ska vara bättre tränad för utmaningen.

Nästa år…

Här kan du se mer detaljer från mitt lopp.

[Tillägg: När jag tittade i resultatlistan konstaterade jag att jag hade hela 48 cyklister bakom mig i mål. Känner mig stolt över min prestation.]

Annonser

6 thoughts on “Bockstensturen 2011

  1. Kul läsning.
    Låg själv i diket med kramp i båda benen både fram och bak vid ca: 45km.
    Tittar man i resultatlistan körde du troligen om mig där, då jag vilade i nästan 30min.
    Jag tog mig imål och är stolt för det. Försöker förklara för kompisarna hur tufft det var men jag tror man måste uppleva för att förstå. Kommer köra nästa år också men då ska jag köra mer än ett pass mtb innan 🙂
    Grattis till din prestation.

  2. Underbar beskrivning av BST. Jag tror inte att folk i allmänhet förstår vad det innebär att cykla en sådan här tävling.

  3. Ping: Ett gott slut « Jens Rydén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s