Twitter är underbart

Det här är en hyllning till sociala medier. Men för att du riktigt ska förstå min berättelse och mina starka åsikter vill jag ta med dig på en liten del av mitt livs resa hittills. Kan redan här förvarna dig om att det blir ett långt inlägg så hämta något gott att dricka innan du klickar på knappen för att läsa mer.

Jens Anders Rydén född den 10 januari 1966 inte naken som de flesta andra barn utan beslöjad med en talang för att teckna.

Jag var ung, herre Gud bara femton år. Omedveten och villrådig inför min framtid och vad jag ville med den. Min enda talang var och är min kreativitet. Förmågan att teckna överraskade alla och hade redan tidigare i livet skördat framgångar till mig i diverse tecknings- och konsttävlingar. Redan året innan skickade jag blott fjorton år gammal in tre inramade konstverk till en konstutställningsuttagning. En jury i den aktuella konstföreningen i Kristianstad skulle plocka ut knappt hundra konstverk som skulle medverka på en utställning i Kristianstad. Tre verk var det maximala antalet som varje konstnär fick skicka in. Min mor lämnade in mina tavlor vid ett tillfälle då hon ändå hade ett ärende in till Kristianstad. Hon frågade då, nyfiken som hon är av naturen, om det var många konstverk inlämnade. Som den kärleksfulla och omtänksamma mor hon är talade hon där hemma om för mig senare på kvällen att jag inte fick bli besviken om jag inte fick vara med för de i konstföreningen hade varit alldeles överväldigade av den massiva responsen från etablerade konstnärer och amatörkonstnärer. De var övertygade om att utställningen skulle bli riktigt bra. Jag nickade förstående. Hade nog aldrig ens tänkt tanken att någon skulle gilla mina överdetaljerade tuschteckningar.

Några veckor senare kom ett brev till konstnären Jens Rydén. ”Vi vill här med meddela att de tre bidrag du har lämnat in till den stora konstutställningen har samtliga gillats av juryn och kommer att ingå tillsammans med övriga verk. Här med är ni välkommen till vernissagen – någon dag jag inte minns längre – då samtliga konstnärer tillsammans med särskilt inbjudna konstälskare och media kommer att mingla och få möjlighet att svara på frågor om sina respektive verk. Klädsel kavaj. Vin och snittar erbjuds.”

Så då satt jag där med en blankett framför mig. En blankett på vilken jag skulle staka ut min framtid. Något jag inte hade en aning om. Vad ville jag? Vad ska jag bli när jag blir vuxen? Var det stundande sommarlovet min sista barndomsperiod? Jag var helt strandsatt. Mina tankar dansade långt ute till havs, Tog stora skutt på de vita gässen som uppstår då vågorna bryts. Hur jag än försökte kunde jag inte segla in dem i hamn, de var utom räckhåll. Beslutet fattades så småningom mer baserat på vad de jag umgicks mest med valde att läsa på gymnasiet än på en egentligt väl förankrad tanke hos mig själv. Var mest ute efter en gymnasieutbildning där jag dels fick behörighet till högskolan och dels blev något och kunde söka jobb. Jag valde fyraårig teknisk linje. Jag skulle bli ingenjör. Maskiningenjör rättare sagt.

Då gymnasietiden var över och det var dags för mig att bli vuxen. En skrämmande tanke. Jag hade aldrig önskat att bli vuxen, det ingick inte i min världsbild och verkade inte alls roligt. Gymnasietidens sista år läste jag i Hässleholm eftersom det då inte fanns som alternativ i Kristianstad. Till Hässleholm gick det inte att pendla. Jag flyttade hemifrån den sommaren då jag var 19 år. På hösten skiljde sig mina föräldrar och jag valde att besöka dem så lite som möjligt för det var mest en massa anklagelser och tjaffs. Mitt barndomshem såldes. Båda mina föräldrar träffade nya livskamrater. Pappa valde efter några år att flytta till Norrköping. Vår kontakt har aldrig varit bra och blev inte bättre av att han valde att flytta så långt norr ut. Är dock inte något som direkt grämer eller stör mig, vi har som sagt aldrig haft en bra kontakt. Det blev ett märkligt sista år på gymnasiet. Jag revolterade. Började att klä mig som en del andra gjorde i de kretsar av svartrockare och punkare som jag umgicks och delade musiksmak med.

Champagnefrukost. Spräckte byxorna i kostymen hela vägen från gylfens början till sömmens slut vid midjestycket. Full och lycklig. Gymnasietiden var slut. Det sista året var precis motsatsen till allt som de tre tidigare underbara åren hade varit. Ett tråkigt år, 1985, var slut. Kapitlets sista rad skrevs och en punkt trycktes dit med stor lättnad. Nu var det dags att gå vidare.

Åter igen slet sig tankarna från sina himmelsblå sidenband och gav sig ut till sjöss. Hej kom tillbaks, överge mig inte nu när jag behöver er! De hoppade retfullt från vågtopp till vågtopp. Fånga oss! Mina båda studiekamrater sökte direkt in till högskolan. Den ene i Lund och den andre i Halmstad. Per och Ola, vilket roligt år vi tre hade om man bortser från själva skolan. Vägs ände. Tack mina vänner. Vi ses. Våra vägar delades obarmhärtigt. Några av mina tankar valde att självmant söka sig till hamn när de märkte hur vilse och villrådig jag var. Vi hjälptes åt att samla in de andra tankarna och kunde så småningom förbereda oss för att ta nästa steg i livets resa. Jag var skoltrött. Enormt skoltrött. Högskolan var inte ett alternativ. Tankarna på min enda talang pockade åter på uppmärksamhet. Kan man livnära sig som konstnär? Tecknare eller något annat kreativt skapande? Bilden av en konstnär var inte riktigt den jag kunde se mig själv i. Ambivalent. Väldigt ambivalent. När tankestormen bedarrat sökte jag in på Konstfack i Stockholm. Sommarlovet kunde ta sin början. Jag feriearbetade och ägnade inte min ansökan till Konstfack mer energi eller tankar. När feriearbetet var slut såg jag ett jobb som verkade passa min utbildning. Jag sökte. Fick komma på intervju också. Var trevligt men då det var första gången jag var i anställningsintervju hade jag inte en aning om hur jag skulle tolka tecknen. Åkte hem ovetandes och utan magkänsla.

En vecka senare kom ett brev från Konstfack i Stockholm. Jag hade blivit antagen. Hjälp! Stockholm! Jag?!? Det var livets dittills största chock. Mina tankar övergav mig, slet sig loss från förtöjningarna och gav sig bort med en aldrig tidigare uppnådd hastighet. Den natten somnade jag förvirrad, osäker och villrådig. Dagen efter kom ett brev från företaget där jag sökte jobb. Jag hade fått jobbet. Tankarna seglade över till andra sidan av havet. Hur gör jag nu? Vad vill jag? Jens, det är bara du som kan svara på dessa frågor. Det är ditt liv och din framtid. Aldrig tidigare hade jag känt mig så ensam. Här stod jag så med två alternativ. Det ena att utveckla min talang och gåva, det andra att börja jobba och tjäna pengar istället för att dra på mig studieskulder. Min skoltrötthet fick mig att fatta det enda beslut jag ångrar i livet. Måndagen i den kommande veckan stämplade jag in på företaget Tony Lee i Hässleholm för första gången.

Åren gick och jag tecknade allt mindre. Det var precis som om valet jag hade gjort hämmade mig och blev ett slags omedvetet vägval. Så småningom var jag av anledningar jag inte kan förklara,  helt övertygad om att jag var usel på att teckna, att inte någon uppskattade eller roades av mina teckningar och min fantasi.

År 1999 engagerade jag mig i redaktionen för medlemstidningen till den officiella supporterföreningen till Malmö FF. Efter ett läroår tog jag över som redaktör för medlemstidningen. I första redaktionsmötet inför mitt första nummer som redaktör slank förslaget att jag kunde teckna en MFF-relaterad bild till tidningens baksida. Hela redaktionen biföll. De hade sett några teckningar jag hade gjort till de fyra nummer som ederades 1999. Hela promenaden hem från det redaktionsmötet hade jag en svår ångest och undrade varför jag inte kunde lära mig att hålla klaffen. Hur skulle det bli? Skulle någon gilla att baksidan som genom alla år varit vigd åt annat helt plötsligt bestod av en teckning signerad av mig? Usch vad jag ångrade mig. Gick inom en pub på vägen hem och svepte en god öl.

Det första numret 2000 gavs ut. Med en teckning av mig på baksidan. Jag höll på att göra i byxorna av nervositet. Besökte vår föreningslokal och till lika butik senare den kvällen och blev helt förstummad då jag fick veta att många positiva kommentarer på tidningen hade strömmat in via mail, telefon, forum och besök i butiken. Gissar att jag stod där och såg ut som en fågelholk. Gillade folk tidningen? Och min teckning på baksidan? Shit! Wow! Jippiee! När säsongen 2000 var jag helt plötsligt Jensa med väldigt många på Malmö Stadions norra läktare. Vilken kick för mitt sargade självförtroende. Jag förblev redaktör för MFF Supports medlemstidning fram till 2005 och lyckades lyfta tidningen från en rätt medioker nivå till ett media medlemmar och andra såg fram emot att få läsa. När jag slutade bad ordförande i MFF Support mig att fortsätta teckna till tidningens baksida, men jag valde att avstå. Det kändes fel mot den efterträdande redaktören. Han fick forma medlemstidningen efter sina tankar precis som jag hade fått göra. Det blir bäst så.

Efter perioden som redaktör för MFF Supports medlemstidning visste jag att mina teckningar uppskattades åtminstone av folk med samma kärlek till en fotbollsklubb som jag har. Livet gick vidare…

Så blev jag då med Twitter…

Det hela började med att en sen några år god vän i Internet-världen, @pierrepox, fick mig att skaffa konto på Twitter en kulen januarikväll 2010. Jag hade inte en susning om vad det var och vad det var bra för och kunde användas till. Bombaderade Pierre med frågor och kom så sakta in i Twitter. Fick tips från Pierre på några fotografer att följa. Hittade några personliga förebilder och började följa dem. Det ena gav det andra och snart hade jag ett för mig större antal följare och personer jag själv följde. Jag vågade ta för mig mer och mer och gav mig hän i flödet.

Jag kom i kontakt med underbara människor som verkligen bjöd på sig själva och hjälpte mig med allehanda funderingar och frågor jag hade. En dag uppenbarade sig en AD och en copywriter i mitt flöde. Jag började följa dem. Oj, så här nära en värld jag egentligen hade önskat att vara en del av sen den där dumma dagen för 24 år sedan, hade jag aldrig varit. Följde med spänning dem och kom på så vis i kontakt med ytterligare personer inom media samt fotografer, tecknare, skribenter, författare och andra kreativa människor. En person jag tidigt sprang på är Fredrik Marklund (@darksidedesign). En underbar trevlig och kreativ människa som är lite av en själsfrände. Vi fick direkt en bra kontakt. Jag fick för mig att jag ville tacka honom på något sätt och gjorde en karikatyr på honom där jag anspelade på hans intresse för gamla videofilmer och för skräckfilmer i synnerhet. Fredde gillade teckningen och publicerade den. Några härliga kommentarer om gillade dök upp och jag fick en rejäl tankeställare. Alltså folk verkar gilla min teckningsstil. Jag kanske är rätt duktig ändå, funderade jag. Några veckor senare lanserade jag fliken Veckans teckning och är helt överväldigad, rörd, tacksam och lycklig över den respons jag fått från många olika människor.

Twitter har verkligen givit mig en spark i arslet att ta ytterligare steg mot min dröm att mer och mer gå över till att helt jobba med mitt egna företag och min kreativa talang. Det jag brinner för och älskar att göra. Jag är evigt tacksam till Pierre Pocs som fick mig att testa Twitter och ledde mig rätt i början då jag trevade mig fram som Bambi på hal is. Fredrik Marklund ska också ha ett från hjärtat ärligt tack för all inspiration han har givit mig.

Tänk att ett socialt media som Twitter kan vara en sån skatt. Det nätverk jag har fått där sen jag skapade mitt konto den 19 januari 2010 tror jag är omöjligt att skapa utanför Twitter. Jag har fått vänner som jag verkligen uppskattar och tycker om. Även om vi kanske aldrig kommer att träffas i verkliga livet känns vänskapen äkta och ärlig. Den baserar sig på vad vi har skrivit till varandra, på våra åsikter, egenskaper, känslor, vänlighet och medmänsklighet inte ett dugg på de förutfattade meningar vi människor är så snabba att skapa oss om varandra då vi möts. Jag har ett hörselhandikapp och har svårt för umgänge i vissa miljöer som många förknippar med just umgänge. Jag har svårt att höra vad människor säger i miljöer med mycket bakgrundssorl och uppfattas förmodligen som lite tråkig och svår att få kontakt med. En kille som kan svara goddag yxskaft på en fråga utan att se ut som om han skämtar. Av denna anledningen gillar jag umgänge i mindre sällskap och i hemmamiljö istället för på krogen. Kanske är det därför jag också har fallit pladask för Twitter. Ett forum där jag verkligen kan vara den jag är, där mitt hörselhandikapp inte spelar någon roll. Kan du förstå att jag älskar Twitter.

Det gör jag. Jag älskar Twitter, det är helt underbart.

*****

Här skulle jag kanske lista underbara människor, så kallade twenner, som du borde följa. Men det är så många så det känns orättvist. Ni vet vilka ni är och ni ska veta att jag uppskattar er oerhört mycket och är så tacksam för att ni har blivit en del av mitt liv.

Annonser

38 thoughts on “Twitter är underbart

  1. Älskade vännen. Du är helt fantastisk och jag är så glad att du dök upp i min feed (eller om det nu var tvärt om). Du har en fantastisk talang som du ska vara stolt över och vårda, och tro på dig själv…gör du det kan du gå hur långt som helst. Önskar dig all lycka till med dina drömma och planer, och hoppas på många roliga tweets och teckningar i framtiden. *kärlek* Sarah

  2. Så intressant att läsa. Ta vara på dina talanger, och tvivla inte på dig själv igen. Du har ingen anledning att göra det.
    Ville själv för många år sedan teckna då jag alltid tyckte att det är fascinerande att se hur saker och ting skapas från ett tomt ”ark”, men jag har nog aldrig kommit längre än till en streckgubbe. Att teckna är en talang som jag skulle ge mycket för.
    Grubbla inte över dom beslut du redan tagit i ditt liv, du kan ändå inte ändra på redan gjorda beslut. Utan titta framåt i livet och förbered dig på sådant som kommer att komma istället, så gott det går.

    Sedan dom första #veckansteckning så har jag alltid väntat på att du skall publicera nästa. Det är lite som en bra bok som man har läst ut: ”Va? Redan slut, men jag vill ha mera!”
    Du är grym helt enkelt, ta åt dig. Sträck på dig!

    • Tack Tomas. Vad glad jag blir. Ja, jag är stolt och taggad till tänderna att teckna så tuschen skvätter.

      Fatta hur det känns att höra att jag är grym. Det värmer min ångestsargade själv och helar många själsliga skador. Tack, tack, tack.

  3. Mycket, mycket fint och rörande! Kan inte göra annat än att hålla med dig om Twitter och denna otroliga värld med 140 tecken. Att jag har varit om att ge dig något som du tycker är värdefullt är stort för mig min vän. Tack för att vi får vara en del i din värld.
    /Fredde

    • Ja du har verkligen gett mig en skjuts på många sätt. När du tog Twitter-paus var det som en del av min tillvaro saknades mig. Våga inte göra om det! 😉

  4. Hej

    Så fint skrivet. Nästan så att man sitter här och gråter.
    Jag håller med dig för fullt om hur underbart det är med Twitter. De vänner jag har IRL undrar ofta varför och hur jag har tid med Twitter, blogg och FB, men jag hävdar bestämt att det är en del av mitt liv som jag gärna lägger tid på.
    Man har vänner dygnets alla tider och man kan gott vara både i dålig form och ynklig, men ändå ha orken att ”snacka” med alla vänner.
    Dessutom är Twitter ett levande uppslagsverk och man kan på få sekunder få svar på det mesta.
    Mitt stora intresse är foto och via dessa sociala media har jag börjat peppa mig själv för att nå dit jag vill.
    Hoppas och tror att även du når ditt mål!

    Kram Åsa

    • Tack. Ja, Twitter är verkligen en källa till mycket. Foto är också ett av mina stora intressen och ett av de område jag arbetar med i mitt egna företag. Försöker blogga fototips och bilder. Du kan också titta på http://www.jprod.se

  5. Jättefint skrivit Jens och du är en av de underbara twänner som finns på twitter. Älskar vår jargong och önskar vi kunde få chansen att träffas och ta några öl ihop.
    /Jocke 🙂

  6. Visst är det härligt med Twitter. Jag började precis som dig lite ”sent” jämfört med många flera som vi båda följer.

    Att du sent kom på ditt ”jag” är ju tråkigt, men samtidigt vad kan du göra åt det. Jo, precis som du säger själv, kämpa och försöka att nå ut. En vacker dag (eller regnig kanske) så har du nått en milstolpe.

    Som de andra säger och som jag sagt förrut, grym duktig är du på att tekna. Inte bara att tekna utan att få idéer och göra en story kring detta. Mycket SNYGGT!

    Jag ser fram emot mer tweets med dig samt nya veckans teckning, GO!

    • Tack. Ja, det är dags för förändring. Jag kan inte bara se till en lönecheck och nöja mig med ett jobb som definitivt inte är jag längre.

      Jag måste leva.

  7. Fina du. Twitter är underbart. Och precis så. Vi möts i orden och tankarna och alla förutfattade meningar – de gör sig icke besvär.

    Du är en vän. Och så glad jag är för det.

    Kärlek.

  8. Men Jens, jag börjar ju storböla av dina fina personliga ord! Kan bara hålla med alla övriga- du är verkligen enormt grym på att teckna. Men det slutar inte där- din konstnärlighet finns även i dina ord. Du skriver uttrycksfullt och målande. Dikten till din son är ett mycket vackert exempel. Tro på dig själv så kan du gå hur långt som helst, det är jag övertygad om! Jag är tacksam över att vara din twän.

    • Tack twännen. Du får ha några näsdukar i beredskap nästa gång du ser att jag publicerat en berättelse.

      Tack för dina fina ord, de värmer.

  9. Härligt skrivet Jens! Twitter är lite som Matrix. Det går inte att beskriva för såna som inte har en susning. Det måste upplevas 🙂 Ha en strålande fortsättning på Twitter så hoppas jag vi ses IRL snart.

  10. Livet är inte en dans på taggfria rosor.

    Twitter är inte en bukett med taggfria rosor. Vi är medmänniskor och medtwittrare med fel och brister som utgör en saligt härlig röra.

    Doften av medmänniskor som generöst delar livets med- och motgångar, glädje- & sorgeämnen, gör Twitter så enastående beroendeframkallande. Twitter är underbart!

  11. När man sitter och letar efter vad det är som är så bra med social mediakanaler som till exempel twitter. Då plötsligt dyker det upp två osannolika händelser som gör det hela begripligt och självklart. Först kommer ving.se med en uppmaning att gå med i deras facebook grupp och bli nr 10 000 i deras fanclub. Då jag själv är med sedan flera månader. Uppmanar jag andra att kolla intresse och gå med. Det visar sig att min egen dotter blir nr 10 000 och får lägga upp en Youtube film med hennes bästa semesterminne.
    Sedan får jag via Marcus Hammarstrand som är min ”kompis” på twitter och facebook samt slideshare en länk till en person som visar sig sitta inne med en hel drös med sköna och värdefulla tankar och funderingar .
    Detta hade aldrig hänt på den analoga tiden före 2005. Tack snälla för en fin berättelse. Jag kommer att använda den vid mina möten när social media skall förklaras och beskrivas.

  12. Kan bara stämma in i föregående kommentatörers kör.

    Det är kanon att få ha dig i min feed och att twittra med dig, även om det inte är speciellt seriösa samtal vi för.

    Och dina teckningar! Behöver jag säga att de är grymma!? (Framförallt den senaste ;P) Satsa på dem. visa upp dem. Sälj dem! De är värda att visas upp.

    Gillar dig.

  13. Hej där…

    Du berör mig i själen med dina ord. Du vet hur och varför. Jag är så glad att jag hittat dig. Om vi inte känt varandra länge så känns det ändå så.

    Kram vännen ❤

  14. Ping: Strandh.DigitalPR » Blog Archive » DigitalPR omvärldsanalyserar [2010/06/09]

  15. Hej Jens,

    jag har bara klickat på en länk hos en väninna på Facebook och hamnade på din sida. Vilken underbar inledning, som fick mig en tankeställare….ska jag forsätta att fota eller ska jag lägga ner….
    Du ska definitivt jobba med dina teckningar för de är så annorlunda och personliga och roliga. He he, jag ska kanske till och med börja twittar också, vem vet.

    Keep it up.

    Cornelia

  16. Härligt Jens att läsa din resa till twitter. Säger som föregående att du ska våga tro o ha tillit till din förmåga. Du är jätteduktig! Ditt handikapp med hörsel kan lite liknas med mina men efter stroken, jag har ett ständigt brus i huvudet, alltså inte tinnitus utan att jag kan inte sålla bort nåt, innan kundejag försjunka i en bok osv, men nu störs jag hela tiden av ALLA ljud o blir hjärntrött. Därför är twitter så fantastiskt sätt att lära känna många människor o med så olika bakgrund men med samma vilja till kommunikation. I större sällskap så försvinner liksom allt för mig för hjärnan inte orkar sålla till slut. Men jag jobbar på att inte bli folkskygg ;D Är medvetten o tar konsekvenserna om jag vill ha skoj o träffa människor..det är oftast värt nån veckan hjärnsläpp.
    Och tack för du alltid är så hjälpsam när man undrar nåt! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s