Viam inveniam aut faciam

Det är jobbigt nu…

Jag hatar verkligen höstmörkret och den så kallade vinter vi normalt sett har i södra Skåne. Ju äldre jag har blivit desto mer känner jag behovet att ljus, solljus, för att må bra. I år är verkligen höstdepressionen jobbig. Varje morgon är en kamp för att överhuvudtaget ta mig ur sängen. Jobbet känns tungt och nästan meningslöst fast att jag innerst inne vet att mitt jobb resulterar i något som andra människor behöver och förhoppningsvis uppskattar.

Snart är det jul också och det spär liksom bara på ångesten. Vi har sagt att vi kan ha julafton hemma hos oss. Det stressar mig då vi inte har färdigt i köket. Förmodligen bara jag som kommer att ens tänka tanken att kaklet måste bytas, men för mig räcker det att jag har den vetskapen malande i bakhuvudet för att känna mig otillräcklig och stressad. Jul är fan bara ångest. Man borde fly dit där solen lyser från en underbart blå himmel och man njuter av kall gin & tonic istället för varm sötsliskig glögg.

Jag känner mig oerhört negativ och tråkig. Det är fruktansvärt jobbigt. Försöker motivera mig, tänka positivt och hålla humöret uppe, men just nu funkar det inte. Höstdepressionen kramar mig i ett järngrepp. Solen, kom fram nu! Jag behöver dig!

Känner mig trött och förmodligen får jag för lite sömn. Detta resulterar i att min tinitus börjar göra sig påmind och då blir min tillvaro än mer plågsam. Symptomen av min kroniska sjukdom, Morbus Ménière, visar sig då jag är trött, stressad och har ett dåligt allmäntillstånd. Således kommer symptomen som ett brev på posten vid den här tiden på året. Suck.

Självklart märker jag på mina arbetskollegor att de tycker att jag är en pest och pina. Det är jobbigt och muntrar inte upp mig direkt. Känns som om jag är inne i en ond cirkel. En del dagar känner jag mig helt utanför gruppen. Ibland diskuterar de eller gör saker utan att ens fråga mig. Jag förstår inte varför men jag förstår samtidigt att jag inte blir tillfrågad då jag förmodligen ger intrycket av att vara en sluten mussla.

Nej usch och fy… Gå och lägg dig din tomte. Måste försöka hitta rätt. Finns det någon kompass?

Annonser

2 thoughts on “Viam inveniam aut faciam

  1. Inte för att jag vet allt, men kanske ljusterapi hade varit någon. Höst/vinterdepression är ju en ganska välkänd ”åkomma”Här får du en smiley av mig :-))

  2. Tack. Men du får inte en tungkyss nästa gång vi träffas…Ljusterapi har jag inte ens tänkt på. Får kanske testa, det kan ju aldrig vara fel i varje fall.Annars verkar träning vara min melodi. Har tränat hårt sen början av tonåren fram till för drygt sju år sen då jag av olika anledningar helt slutade träna. Är övertygad om att mitt kroppsförfall nu återspeglar sig i min psykiska hälsa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s