The Gatekeeper

Vissa veckor önskar jag att jag fick göra om…

Den här veckan har jag för första gången på tre veckor känt mig riktigt produktiv i mitt arbete. Anledningen till detta stavas ProE och är ett CAD-program för datorer. För tre veckor sen körde jag igång med arbetet av servicemanualen till den maskin jag arbetar med på Tetra Pak. Hela senvåren och sommaren ägnade jag åt att tillsammans med Linnéa planera det arbete vi har framför oss fram till årsskiftet 2009/2010. Innan den här planeringsfasen arbetade jag med att uppdatera en befintlig publikation. Jag arbetade inte alls med ProE i det arbetet.

ProE var det mer än 1,5 år sedan jag använde och det är det som ligger till grund för chocken. Om man nu kan ha det så har jag fram till denna vecka genomlidet en tvåveckorsperiod där min ProE-rost och ProE-ledbrosk ska arbetas bort. I måndags denna vecka kände jag att det verkligen lossade. Skönt.

Rent produktionsmässigt visade det sig direkt då jag i måndags slutförde sju instruktioner med bilder mot att veckan före ha gjort drygt fyra på hela veckan.

Nu sitter jag här och det är fredag. I glaset finns en spännande Shiraz från Australien. På min MacBook dundrar tonerna från Alabama Thunderpussy och deras album Constellation. Veckan har varit bra sett till mitt eget arbete. Ändå känns den som en usel vecka…

Jag arbetar i en stor grupp av teknikinformatörer. Vi arbetar uppdelat med två olika maskinplattformar som bolaget ansvarar för. I tisdags hade vi ett gruppmöte och det är väl just det som jag önskar hade fått göras om. Det var sent på eftermiddagen. Alla var trötta och en hel del av oss stressade av mycket som man vill ha gjort. Stämningen var irriterad från början.

Det hela kulminerade med att en i gruppen föga genomtänkt vräkte ur sig att vissa av oss andra i gruppen var idioter. Ridå. Ja, alla var trötta och griniga, men man måste kunna tänka innan man öppnar munnen och låter vad som helst hoppa ut.

Idag på morgonen hade vi det varje vecka återkommande fredagsmötet. Jag ville inte vara där. Konstruktören som jag har ett samarbete med i det jag skriver om just nu, går på föräldraledighet i mitten av nästa vecka och jag vill hinna få så mycket som möjligt klart innan dess för att kunna få svar på en del frågor som jag har. Då den gemensamma delen av mötet var över tog jag det långa benet före och lämnade lokalen. Personen som tappade kontrollen i tisdags hade för avsikt att be mig om ursäkt. Jag var inte riktigt beredd på detta och blev rätt paff. Kände mig ännu mer stressad och ville absolut inte hamna i en diskussion. Jag agerade jävligt dumt. Ursäkten accepterade jag, men jag var inte schysst i mitt uppträdande. Ville snabbt tillbaks till min arbetsplats. Det är en dålig ursäkt. Som sagt, ursäkten accepterade jag, men jag tog inte emot handen som sträcktes ut till mig.

Jag säger som Thåström: fan, fan, fan… och om DU läser detta. Jag ber om ursäkt för mitt uppträdande.

Min teckning överst är bara till för ett fåtal av er som förstår. Teckningen är inte så allvarligt menad, en ironisering över den verklighet som några tvingas leva i. Kunde inte låta bli att sätta mig med tuschpenna efter två glas Shiraz. Det bara blev så…

Å nu väser sångaren i Alabama Thunderpussy så där gött. Hornen i luften. Rock on!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s