Från Basic till OSX

Så har jag under några dagar bekantat mig med OS X och nu känns det tråkigt varje dag då jag startar min PC på jobbet. Fast det har varit värre… Mycket värre.

År 1986 började jag att arbeta med datorer. Visst hade jag testat datorer från 1980 fram till dess också, men det var mest i mer eller mindre fåniga skoluppgifter. Min bror hade en Commodore Vic 20 med kassetbandsstation som jag också provade på då och då. Från mina datorkontakter i grundskolan och gymnasiet finns inte mycket minnen. Den mesta kunskapen från den tiden skulle ju idag faktiskt göra sig bättre på Malmö Tekniska Museum än som något relevant inslag i dagens dagliga arbete med datorer.

Ja visst ja, en detalj kommer jag ihåg. Fråga mig inte varför. Den är ytterst fånig och oanvändbar. Kanske just därför som jag minns den.

10 Print ”Jens”
20 Goto 10
30 Run

Aaah, mina samlade programmeringskunskaper i Basic. Tänk att de ryms på tre korta rader. Vad gjorde den programsnutten då? Jo den skrev Jens oupphörligt på skärmen. Det har man stor nytta av. Just det.

Nå väl. I mitt arbete kom datorn in 1986. Det var på min andra anställning efter det att jag hade slutat på gymnasiet. Datorn jag delade med de övriga fyra på Electrolux konstruktionsavdelning i Höör var en PC, en IBM PS1. En klassiker. Svindyr i den tidens pengar mätt. Faktiskt fortfarande svindyr även om prislappen skulle vara den samma idag som då. Om jag inte minns helt fel kostade den någonstans i häradet 35 – 40 000 SEK. Den hade en häpnadsväckande prestanda – tyckte alla då. Jag är född med den trevliga talangen att ha ett bra bildseende samt en utvecklad ådra och känsla för att teckna. Följaktligen föll det på mitt ansvar att ta fram bruksanvisningar, monteringsinstruktioner, m.m till de produkter som vi då tillverkade på Electrolux i Höör. Jag skissade med blyerts på ritfilm och med perspektivraster som stöd under ritfilmen. Efter skissarbetet tuschade jag skissen oftast på en ny ritfilm. Den färdiga tuschteckningen scannade jag in i PS1:an med hjälp av en IBM-scanner modell kolossal. Nu vidtog ett extremt tålamods- och tidskrävande arbete. Bildredigeringsprogrammet som jag hade att tillgå på denna, vid tidpunkten, värstingdator var ett program som närmast kan liknas med dagens Paint i PC-världen. Fast dagens Paint är mer avancerat. I det bildredigeringsprogram som jag hade under andra halvan av 1980-talet kunde man bara ge en pixel värdet ”0” eller ”1” d.v.s göra en pixel vit eller svart. På detta sättet arbetade man sig genom en hel bild, pixel för pixel, tills resultatet var tillfredsställande. Texterna skrev jag i det faktiskt riktigt bra ordbehandlingsprogrammet Word Perfect. Att Microsofts tekniker senare fick hjärnsläpp när de insåg vilka sidombrytningsprogram som fanns till Macintosh och våldförde sig så hårt på stackars Word Perfect att de helt sonika tappade just det som var ”perfect” och stod snopna kvar med produkten ”Word”, är en annan och sorgligare historia. När texten var klar importerade och monterade jag den i ett program som hette Ventura. Bilderna monterades även i detta program. Det var långt ifrån smidigt, men det funkade.

Efter hand som jag lärde mig mer och utvecklade mina talanger och kunskaper kom jag till en tydligare och tydligare insikt om att jag definitivt inte ville arbeta som maskiningenjör. Arbetet med språk och grafik kändes helt rätt. Det var därför inte helt förödande att bli uppsagd 1993 på grund av arbetsbrist. Nu gavs jag en möjlighet att göra något annat. Sagt och gjort. Min sista arbetsdag på Electrolux i Höör var någon gång under sommaren 1993. Redan på hösten gick jag en 17 veckor lång utbildning med temat ”Ny illustrationsteknik” arrangerad av och utförd på plats hos MacMeckarna i Malmö. Detta var mitt första möte med Macintosh och det var ett lyckligt sådant.

Vi lärde oss att hjälpligt arbeta med Photoshop, Illustrator, QuarkXpress, ett 3D program jag inte minns namnet på samt Premiere (är osäker på om det hette så redan då). Jag körde med en ritplatta och muspenna med sladd och upplevde min största personliga revolution sen Sex Pistols slog mig i ansiktet med ”God Save the Queen.” Arbetsmetodiken jag hade använt mig av under mina år på Electrolux i Höör kändes jämngammal med runorna. Det var kärlek från första stunden till den arbetsmetodiken och användargränsnittet som fanns i Macintosh. I klassrummet hade vi en sublimeringsskrivare. Utskrifterna kostade runt 80 SEK styck, men om man flirtade hårt med utbildaren så lät hon en skriva ut lite extraarbete. Här syntes inte minsta spår av Paint-pixlar. Yea baby, detta är som ett fotografi!

Efter utbildningen var arbetsmarknaden för den grafiska branschen inte den lättaste för någon som likt mig helt saknade erfarenhet från den samma. Jag mer eller mindre tvingades att ta ett jobb som ingenjör. Tack och lov var det bara en visstidsanställning så jag stod ut under de sju månaderna den varade. Som de flesta andra företag inom tillverkningsindustrin utfördes allt arbete på PC. Suck. Efter de sju månaderna ville företagets VD förlänga min visstidsanställning, men det ville inte jag. ”Om du vill förlänga har du ju bevisligen behov av att anställa så om jag ska acceptera får du erbjuda mig en anställning och justera upp lönen några tusen” löd mitt kanske något kaxiga svar på hans erbjudande. Jag jobbade inte där mer.

Jag hade turen att snubbla på ett arbetstillfälle på en pytteliten konsultfirma. Det var en kvinna som ägde företaget och så hade hon en anställd sen tidigare. Vi blev två anställda. Nu var jag tillbaks i att arbeta med framtagning av olika former av tekniska publikationer och dokument. Arbetet utfördes på Mac eftersom vår största kund var Tetra Pak och hela det jätteföretaget använde på den tiden Mac. Äntligen kändes det åter roligt att arbeta med datorn som verktyg. Det var en fantastisk tid på många sätt. Kvinnan som ägde och fortfarande äger, företaget är absolut en av de bästa chefer jag har haft. Vi hade högt i taket med full frihet under ansvar. Tyvärr lyckades vi inte hålla näsan ovanför vattenytan då Tetra Pak valde att lägga det arbete vi hade utfört inhouse istället för på konsultbasis. En dag under våren 1996 stod jag så utan inslag av Mac i mitt liv. Denna gången skulle vi gå skilda vägar under betydligt fler år än vad jag kunde ana.

Sen 1997 arbetar jag som teknikinformatör, technical editor, technical communicator – kärt barn har många namn. Det känns helt rätt för mig i synnerhet eftersom utvecklingen av Photoshop, Illustrator och sidombrytningsprogrammen (PageMaker, FrameMaker, Indesign m.fl) har gått åt ett håll där man har fått större och större ansvar för hela processen med framtagning av tekniska publikationer avseende bildframställning, fotografering och optimering av filer för så väl tryck som webb. Komplexiteten i yrket har växt i samma takt som programmen – verktygen – har utvecklats och blivit mer omfattande. Det är ett roligt yrke som är utvecklande och utmanande. Try it, you´ll like it!

I mitt yrke har PC varit det enda verktyget som använts. Det grundar sig förmodligen också på det faktum att en teknikinformatör mer eller mindre helt arbetar för tillverkningsindustrin. Ända sen 1984 och fram till introducerandet av Intel-Mac har uppdelningen mellan de båda plattformarna varit solklar. Kanske lite som en självuppfyllande profetia eftersom den ene inte har velat snegla på den andre utan att göra det med något mörkt i blicken. Fördomsfullt har det sagts att Mac är för reklam- och mediabranschen. PC använder man på tillverkande industriföretag. Basta. Jaha, men jag körde det högst tillverkningsindustrianpassade Cad-programmet AutoCad på en Mac 1995…

Så kom då Intel-Mac och världen blir förmodligen och förhoppningsvis inte sig lik något mer. Jag har köpt mig en MacBook och det gjorde jag egentligen av tre anledningar.

  • Designen och prestandan.
  • Användargränssnittet OS X som min älskade kusin hade förevisat mig för några år sen.
  • Möjligheten att köra PC-program.

Den sista punkten är av rent ekonomisk natur. Det är på tok för dyrt att köpa ytterligare en CS2 licens och då Adobe tillåter en licens att installeras på en stationär och en bärbar är det radikalt billigare att köpa XP Home Edition samt Parallels Desktop eller ladda hem BootCamp. Då jag har svårt att leva utan Photoshop i synnerhet i egenskap av amatörfotograf, kändes det sistnämnda som ett vettigt och lösligt alternativ. Nu när jag sitter här med härligheten framför mig, har jag dock fått kalla fötter och både XP Home Edition och Parallels Desktop ligger orörda i sina originalförpackningar. Någon som vill köpa? När CS3 kommer till våren lär jag uppgradera min PC och enligt vad jag har läst ska CS3 vara ett så kallat universalprogram som är plattformsoberoende. Så ingen XP på min Mac inte.

**************************************

Nu har jag varit igång med min MacBook sen den 29 november och det känns bara roligare och roligare för varje dag, nej, för varje timme som går. Tack kusinen! OS X är helt madder fakking underbart.

Jag är alldeles lyrisk över programmet Keynote och vilka möjligheter det erbjuder för att dels göra oerhört snygga presentationer och dels läckra bilder i pdf, jpeg, png eller tiff-format. Med några knapptryckningar i Keynote skapar man en snygg illustration med reflektionsspegling eller annat tjusigt. Motsvarande arbete i Photoshop kräver dels en hel del kunskap och framför allt mer tid. Programmet Pages känns mycket mer rätt än Word. I synnerhet för att jag har kontroll över bilderna jag lägger in. Professionellt använder jag FrameMaker och InDesign och de programmen byter jag inte ut mot Pages. Däremot använder jag glatt Pages för att göra privata dokument eller enklare skrifter i mitt arbete. Jag är fascinerad över den fullkomliga interaktion som råder mellan programmen från Apple. Det är fullkomligt briljant. Och snyggt.

Tidigare ikväll provade jag programmet iMovie HD. Kände mig lite orolig i början eftersom jag inte kände till ett dugg av programmet. Jag har använt Pinnacle Studio och Premiere Elements en del, i synnerhet Pinnacle Studio, så jag trodde att jag hjälpligt skulle reda ut iMovie HD. Som jag bedrog mig. Det var ju inget svårt att arbeta med iMovie HD. Anslut kameran. Klickeliklick och där var filmen i datorn. Dra och släpp. Filmen på plats. En toning i början och en i slutet samt en eftertext sist. Tjoff, klart. Det tog inte många minuter och blev, i mitt tycke, snyggt.

Jag är så lycklig för att jag äntligen har en Mac i mitt liv igen. Det är helt enkelt bara roligt.

Min första presentation i Keynote avslutade jag med texten ”Made on a Mac with a Smile”.

Å snart kommer Leopard…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s