För er det berör, visst är det kraftig nostalgi!

Ja gott slut och gott nytt år bästa läsare. Så här i början av det nya året är det populärt att reflektera över året som har gått. Den förste januari mindes jag 2011 väl, det kändes som om det var i går. Nu är det den tredje januari och minnet börjar svikta. Passar därför på att skriva ner några rader om 2011 och vad som egentligen hände. Ta en kopp kaffe och häng med.

Jag inleder med den goda avslutningen på året. Vi hade goda vänner hemma på en härlig femrätters festmiddag. Att laga mat är en passion i synnerhet när vi inte pratar om vardagsmat. Det var med stor entusiasm och sprudlande salivkörtlar som jag komponerade menyn. Tack vara sociala media har jag stjärnkockar bara några tangentnedslag bort och tog råd av Rikard Nilsson för den fjärde rätten. En fantastisk möjlighet som följer med att aktivt ta del i olika sociala nätverk på webben. Jag valde att göra en femrätters meny till oss vuxna och en fyrarätters, eller rättare sagt en trerätters med bonus, till barnen. Dessa rätter njöt vi vuxna av:


Gratinerad löksoppa med timjan.

Tomat- & avokadobruschetta ed skaldjur och dragoncrème.

Lammfilé med potatisterrin och timjansky.

Osttallrik med diverse olika ostar, fikonmarmelad och en tomat- & chilisylt samt kalamataoliver och en ostkorv.

Chokladfondant med mixade färska jordgubbar och en god vaniljglass.

Barnen fick först en minipizza. Blev lite hektiskt för ett ögonblick så jag glömde att fotografera den. Som efterrätt fick barnen en kladdkaka och vaniljglass. Som huvudrätt fick de…

…Mosigelkott!

Barnens bonusrätt var nog mer rolig än god. De serverades pepparkakshuset och varken tallrikar eller bestick. Att få leka Godzilla var nog det bästa med den rätten.

Ett, två, tre, anfall!

Sonen gick in stenhårt för uppgiften och tog på sin Byggare Bob-hjälm.

But the memory remains.

Vad hände mer under 2011 då?

Januari

Det var tjugo grader snö och kallt upp till knäna under hela januari. Snön kom redan i november 2010 och låg sen kvar till februari. Isen försvann först i slutet av mars. Ovanligt för vår del av Sverige och för första året så länge jag har spelat golf, början på 90-talet, blev det inte någon golfrunda under påsken på grund av att banorna var stängda.

Foteviken

Jag träffade två härliga människor, till lika fotografer, som jag har lärt känna via Twitter. Vi spenderade en vintrigt kall och vacker heldag med att fotografera i vikingabyn Foteviken samt på näset. Se foto från den dagen här: Foteviken och Falsterbo (alla bilder på länkarna är inte tagna vid det tillfället).

Issegling utanför Bjärred

En annan vacker vinterdag, ja vi har så klart bara vackra dagar i Skåne, tog jag en fotopromenad på isen och träffade först en glad entusiast som körde isjakt. Han hade byggt isjakten själv och den hade varit klar i sju år (vill jag minnas). När nu snön hade blåst bort från isen var han lycklig som ett barn på julafton då han äntligen fick köra sin isjakt. Det var en mäktig känsla att stå så nära farkosten då han kom med perfekt sidvind och drog förbi som ett spjut. Jösses vad fort det gick. En knapp kilometer från platsen jag träffade isjaktseglaren träffade jag en isseglare. Det är han som syns på fotot. Skenorna var i det närmaste groteska och påminde mer om något man tog ihjäl människor med under franska revolutionen än om det som hockeyspelare har under fötterna. Han höll i seglet och vred in kroppen rätt i vinden för att få fart. Det såg så härligt avkopplande ut när han lyfte upp en fot och vilade den över stödbenet samtidigt som han lutade sig mot seglet, eller mot vinden. Det gick också rätt snabbt.

Februari

Månaden var kall och kung Bore hånskrattade oss som saknar raggsockar rakt upp i ansiktet. Mohahahaha! Sonen var med i sin första simtävling. Förmodligen den sista också då han efter sommaravslutningen på simskolans teknikgrupp valde att inte fortsätta i simklubben. Fotot ovan tog jag en vacker kväll på väg hem från ett träningspass i Lomma.

Stolta medlemmar i Malmö FF.

Sveriges mest meriterade fotbollsförening var regerande svenska mästare som sig bör och vi medlemmar kunde i februari förevigas med den fetes pokal. Det är andra gången jag och sonen får posera med den blanka bucklan.

Mars

Jag besökte Gotland för första gången i mitt liv för en fotograferingshelg tillsammans med andra fotoensusiaster som jag har lärt känna på Twitter. Det var en helt fantastisk helg och jag är fortfarande tacksam för gästvänligheten jag möttes av hemma hos Lunkan. Tack broder. Gotland var kallt men väldigt vackert. Helt klart en ö jag vill besöka många fler gånger. Läs mer om äventyret här.

I mars inträffade ett fenomen som kallades supermåne. Det hade inget alls med alkohol att göra utan var ett tillfälle då månen kom ovanligt nära vår plats på klotet och därför blev lite extra maffig och fet.

April

Våren kom äntligen igång och naturen exploderade i ett hav av färger som sköljde bort det gråbruna. Livet vaknade. Som vi hade längtat. Allsvenskan rullade igång men mitt intresse dog fullständigt redan i april då vi, Malmö FF, mötte Helsingborgs IF. En människa kastade först ett knallskott mot Helsingborgs målvakt och tog sig in på fotbollsplanen och attackerade samme målvakt. Matchen avbröts för att aldrig få spelas. Vid ett skrivbord i Stockholm bland kaffekoppar och kakor fastslog några kostymklädda individer att Helsingborgs IF var värdiga segrare av matchen med hela tre mål mot noll. Jag tappade all tro på spelet då man inte låter det sportsliga stå över allt annat. Vad är meningen med en fotbollsmatch om det som spelarna presterar inte spelar någon roll i slutändan? När man summerade Allsvenskan 2011 var det flera matcher som fått ett hittepåresultat från samma skrivbord i Stockholm. Känns helt fel att arbeta mot huliganism och våld på det här sättet då det i första hand drabbar spelarna, klubbarna och alla genuint fotbollsintresserade. Huliganerna i sig är medvetna om riskerna i det de sysslar med och kan därför inte bry sig lika mycket om fotbollen som de gör om att tillfredställa sina egna intressen. När det i december kom ett brev om att förnya årskortet till Malmö FF valde jag att slänga brevet i soptunnan. Jag har missat en hemmamatch sen 90-talet. År 2012 kommer jag inte att se en enda. Det gör ont i hjärtat men jag kan inte förmå mig att gå dit och se hur våldet och hatet tillåts ta över sporten jag älskar.

Jag fotograferade en härlig människa som jag lärt känna på Twitter. Hon är också fotograf och tycker mer om att hålla i kameran än att stå framför den. Vi hade några roliga timmar i Malmö där vi provade olika miljöer och kreationer. Flora var imponerande tålmodig och höll ut med mina tankar. Det blåste kallt den dagen minns jag men av det syntes inte ett spår i hennes uttryck på något av fotona. Bravissimo!

Maj

Ett stort trädgårdsprojekt avslutades då sista skruven dragits åt och sista stenen lagts. Nu har vi ett stort trädäck och ett upphöjt trädgårdsland på baksidan av huset. Det blev riktigt lyckat till slut och fler bilder samt hur det såg ut när vi köpte huset hittar du här.

Rapsen blommade och den söta doften spreds över nejderna. Skåne kläddes i den vackra gula skrud som landskapet visar upp varje vår. Kärlek.

Jag sprang mitt sjätte och sista(?) Göteborgsvarv. Hade stora problem med hålfötterna och plågade mig i mål på en tid några minuter under två timmar. Var väldigt nöjd med insatsen men om jag ska vara efterklok var det ren dårskap att ens starta med de fotproblemen jag hade. Vi åkte upp hela familjen till Göteborg den helgen. Åt gott. De andra spenderade roliga timmar på Liseberg under tiden jag sprang. De lyckades även tajma in mig på Götaplatsen. Det var en härlig energikick att se dem i folkvimlet och höra Oscar ropa heja pappa. På lördagskvällen träffade jag flera härliga människor som jag lärt känna via Twitter. Det var fantastiskt trevligt. Än en gång konstaterade jag vilka underbara möjligheter som finns med de sociala nätverken på webben. Ni vet vilka ni är och jag tycker om er allihop.

Oscar sprang Kalvinknatet i Lunds stadspark. Han hade tränat flera gånger innan och vi hade mätt upp en träningsrunda hemma över exakt den längden loppet har. Han var glad och stolt över sin medalj. Här kan du läsa mer om händelsen.

Jag porträttfotograferade en politiker i Malmö. Det var nervöst för oss båda men resultatet blev några bra foto som hon fick att fritt använda. Även denna människa är en jag lärt känna via Twitter. Varför det var nervöst för mig? Jag är inte intresserad av politik och verkligen oinsatt så jag var nervös för att det skulle bli politiska samtal. Jag överlevde!

Juni

Tjoho, sommaren är här! Oscar tog ett glädjeskutt när sommarlovet äntligen kom. Blå himmel, skönt varmt och ett glittrande hav, då är det lätt att leva.

Vi reste till Sicilien på semester. Där bodde vi hemma hos Helena och Peppe som jag har lärt känna, gissa var, via Twitter. De bor på en citronodling i Giardini Naxos. Det blev en härlig semester även om det blev lite hektiskt då vi hade hyrt en bil ch gjort valet att se så mycket som möjligt under veckan vi var där. Sicilien var ett spännande resmål med ett vackert landskap. Väldigt kuperat. Etna stoltserade i blickfånget nästan vart vi än befann oss. Läs mer om veckan här.

Juli

Oscar och jag hittade på ännu en berättelse i serien om vår hjälte. Det blev det fjärde äventyret i ordningen. Mycket pyssel men superskojigt. Det roligaste är när vi sitter vid datorn och skapar effekter i Photoshop samt lägger in texter och ljudeffekter i sagan. Vi använder programmet Comic Life 2 för ändamålet och det är hejdlöst kul att gå loss på. Berättelserna finns i tryckt form här hemma och på webben för en utvald skara.

Jag jobbade med att bygga en carport med förråd hemma. Den blev helt klar så när som på markbeläggning. Vi vet ännu inte riktigt hur vi ska göra med framsidan som är det stora projektet 2012. Valen vi gör där kommer att avgöra vad det blir för markbeläggning i carporten.

Augusti

Jag cyklade MTB-loppet Cykelvasan. I fäders spår… nästan. De delar av Vasaloppet som går över myr är tämligen svårcyklade under sommarhalvåret så arrangörerna har lagt om sträckningen förbi dessa område. Jag förväntade mig ett lopp genom underbart vacker natur men blev rätt besviken. Cykelvasan är rena racet. Inte någon utmanande cykling utan mer att borra ner huvudet och trampa på. Jag cyklade de 95 km på fyra timmar och några minuter. Vi hade en härlig semestervecka i Sälen veckan innan loppet och på kvällen före loppet träffade jag ett underbart gäng människor som jag lärt känna via Twitter. Vill du läsa mer om äventyret kan du läsa om veckan här och om loppet här.

Malmö FF spelade kval till Champions league. Vi var någon ynka decimeter från att kvala in till gruppspelet. En heroisk insats på hemmaplan hjälpte inte efter den raka motsatta insatsen på bortaplan.

September

Ett MTB-lopp som är Cykelvasans direkta motpol är Bockstensturen. Blir trött av att bara tänka tillbaka på de där kämpiga sex timmarna utanför Varberg. Orkar du ta del av vedermödorna kan du läsa här.

Jobbet tog mig till Budapest för en kick off. Mitt första besök där och jag blev verkligen förtjust i staden. Underbart vacker och en fantastisk matkultur. Väldigt prisvärt för oss svenskar. Åk dit! Vill du se några av mina foto från Budapest så titta här.

Oktober

En månad med ljuvliga solnedgångar över ett blankt hav. Värmen dröjde sig kvar. Den för mig vanligtvis mentalt tunga hösten inleddes på ett skönt sätt. Med den här vyn runt husknuten är det svårt att må dåligt.

Jag gav mig på att försöka fotografera MTB. Tog med ett gäng cykelkompisar ut i naturen runt Genarp och fotograferade. Det är inte helt enkelt med en kamera som är så utpräglat framtagen för att fotografera stillastående motiv som min Canon EOS 5D Mark II är. Med lite eftertänksamhet och knep blev det dock några snygga bilder av fotosessionen. Du kan läsa mer och beskåda bilderna här.

Oscar hade ett försenat födelsedagskalas och vi hyrde banan på Laserdome under en timme. Arton energiknippen släppte loss alla sina tv-spelsskills i Laserdomes dunkla Battle Zone.

Steve Jobs loggade ut permanent. Det berörde mig mycket mer än vad jag trodde att det skulle göra. Skrev en del om det här.

November

Bob Dylan gjorde november betydligt enklare att uthärda genom en magisk konsert i Malmö Arena. Den bistra novemberkvällen bekom mig inte ett dugg när jag berusad av glädje småstudsade till bilen efter konserten. Tack Bob! Läs om konserten här.

En fotografvän från Twitter dog på tok för tidigt. Ett år yngre än mig. En fantastisk kreatör med en alldeles speciell och unik känsla för att komponera bilder med en härligt humoristisk knorr. Jag visste att han tyckte om många av mina bilder men jag visste inte att han tyckte så mycket om dem att han hade pratat med sin familj om dem. Några dagar efter dödsfallet fick jag brev från hans mamma där hon frågade om ett av mina foto fick stå vid fotändan av Jörgens kista. Det är den finaste bekräftelse jag någonsin har fått av det jag låter min kreativitet skapa. Jag ordnade en förstoring och gav familjen. Vet att Jörgen log åt bilden och det kändes oerhört smickrande och varmt i hjärtat att på sätt och vis få vara med i ceremonin och ta adjö av en stor kreatör och underbar människa. Titta gärna på Jörgens foto och njut.

I slutet av månaden var vi på valputställning i Malmö. Där föll vi pladask för den här lilla krabaten. En hund av rasen lagotto romagnolo. Hur mysig som helst. En hundras som inte fäller hår dessutom. Vi fick bra kontakt med en uppfödare bara några mil hemifrån så vi får se vad det kan leda till.

December

Opp Amaryllis vakna min lilla.
Så kom årets sista månad. Vi undvek den vanliga julstressen och alla måsten genom att ordna julfirandet hemma hos oss och där med slippa att köra en enda meter under helgdagarna.

En vacker blomma på väg att slå ut.

Jag och Oscar skapade traditionsenligt ett julkort som vi skickade till gamla vänner, goda vänner och nya vänner.

När det fjärde ljuset hade blåsts ut återstod knappt två veckor av 2011. Det blev ett rätt bra år. Jag tog upp mitt gamla cykelintresse för att cykla MTB. Det blev totalt sett över hundra mil terrängcykling och jag njöt nog av varenda en av dem. Mitt golfspel blev mer stabilt än vad det har varit sen jag fick Ménièrs sjukdom 2001. Svingen och bollträffen sitter mer frekvent på ett relativt bra sätt. Nu ska jag bara lära mig att sikta ordentligt också. Har lärt känna en trevlig golfare via Twitter och han tog med mig ut på PGA-banan i Bara. En underbar golfupplevelse. Tack Jocke! Som du har läst är det mycket relaterat till mina sociala nätverk på framför allt Twitter som varit en del av mitt 2011. Jag tycker att det är en fantastisk möjlighet. Självklart finns det elaka människor och dumheter även där precis som i livet i övrigt. Jag fick uppleva det också men lägger inte fokus på det negativa. De positiva effekterna och allt det positiva jag har fått ut av mina sociala nätverk överstiger det lilla negativa med eoner och det fina med webben är att man kan välja bort och stänga ute.

Det var mitt 2011 i korta ordalag och mycket bilder. Nu tar jag mig an 2012 och alla oskrivna dagar som ligger framför mig. Det här ska bli ett bra år.

Tolvslaget, Bjärred – ISO 125 • f/5,6 • 1,0 sek • Canon EOS 5D Mark II • Canon EF 100 mm f/2.8L Macro IS USM

Tack.

The Never Ending Tour gjorde torsdagen den 3 november ett stopp i Malmö Arena. Jag var där och fick uppleva och njuta av Bob Dylan i högform.

Den 24 maj i år fyllde Bob Dylan 70 år och det märks inte på hans scenframträdande. Tvärtom. Konserten var fantastisk inte bara för de läckra tolkningarna av hans egna låtar som han och bandet framförde utan mycket för den glädje han visade. His Bobness levde sig verkligen in i sin musik. Intog sköna poser. Log. Sprack upp i breda leenden flera gånger och, ja det är sant, han gjorde flera ansatser till små danssteg vid scenkanten. Hans aktningsvärda ålder har inte tagit energi från honom. Är bara rösten som visar tecken på ålder, men det tacklar han på ett bra sätt.

Musikerna som han har med sig nu är riktigt vassa. Var i stort sett samma musiker när jag såg honom senast 2009 men tillkomsten av Charlie Sexton på elgitarr har verkligen lyft musiken till en helt ny nivå.

Det var en magisk afton då låtarna nedan spelades: Snuttarna som spelas på länkarna är inte de versioner som spelades på konserten.

1. Leopard-Skin Pill-Box Hat
2. Girl From The North Country
3. Things Have Changed
4. Tangled Up In Blue
5. Honest With Me
6. A Hard Rain’s A-Gonna Fall
7. High Water (for Charley Patton)
8. Blind Willie McTell
9. Highway 61 Revisited
10. Love Sick
11. Thunder On The Mountain
12. Ballad Of A Thin Man
13. All Along The Watchtower
14. Like A Rolling Stone
15. Blowin’ In The Wind

Jag tog med den lilla kompaktkameran och förevigade konserten. Rättare sagt försökte föreviga den. Kameran klarar inte av förhållandena som råder vid en konsert inomhus och digital zoom är ett riktigt obehagligt påfund oavsett. Jag försökte få ackreditering för att ta in min systemkamera med teleobjektiv men konsertarrangören Live Nation besvarade inte ens mitt e-brev. Mitt huvudargument för att kunna ta bra bilder var att det skulle ge mig som hörselskadad ett mer bestående minne av konserten än att bara uppleva den med den begränsade hörselförmågan som jag har. Provade att ha min hörapparat på mig men det blev inte alls ett behagligt ljud. Gissar att Live Nation ansåg att det jag skrev bara var hittepå för att kunna fotografera en artist som sen åtminstone tio år helst ser att det inte finns några fotografera på konserterna. Nu svävar jag ut och bort från ämnet, men jag tycker att det är en löjlig regel att nu för tiden då alla kan fotografera och filma med sina telefoner ha ett förbud mot kameror på konserter. KB i Malmö har, som de flesta andra arrangörer ett totalförbud mot kameror på konserter, det vill säga systemkameror. På konserterna fotograferas och filmas det för fullt med telefoner. Med tanke på kvalitén som man i dag får på bilder och filmer tagna med en telefon känns regeln ännu fånigare. Det de borde ha en regel mot är användandet av blixt. Om jag tar foto med min systemkamera märks det inte. Om någon tar en bild med en mobiltelefon och inte stänger av blixten, vilket de flesta sällan gör, stör det konsertupplevelsen för många i publiken och artisterna kan omöjligt undvika att lägga märke till blixtljuset. Om jag som privatperson vill släpa på två kilo kamera bara för att jag vill ha snygga bilder borde vara mitt eget val. I synnerhet med tanke på vad en konsertbiljett kostar.

Där svävade jag visst ut lite… Sorry. Några bilder blev så pass att de kan visas upp. Håll till godo.

Munspelandet var grymt bra. Inlevelsefullt och snyggt.

En leende legend.

Feeling!

His Bobness.

Leendes tar Bob några danssteg vid scenkanten och inte bara benen faller i dans, även hans högra arm deltar. Inte ett öga var torrt.

Sharp dressed man.

May you stay forever young!

Ja just det, Mark Knopfler med band var förband på konserten. Under 70 minuter serverades hans övermixade gitarrslingor med tysk känslokall perfektionism. Övermixade undrar du kanske. Ja jag förstår inte varför man ska ha med sig åtta musiker på scen när man mixar ljudet så att ett instrument hörs påtagligt mer än de övriga. Tur att man har Wordfeud på ajfånen…

Jag läste i media att en ishockeyspelare kallat en annan ishockeyspelare, en med rötter från ett annat land än Sverige, för ”din jävla zigenare!” Ett för mig helt obegripligt dumt kraftuttryck som jag verkligen inte vill ta i försvar eller anse höra hemma i ett moderna samhälle överhuvudtaget. Det som får mig att reagera är hur media väljer att skriva om det och hur hockeysverige och andra reagerar. Någonstans kan jag tycka att det inte finns en vettig nivå på de kraftfulla reaktionerna. Minns andra kraftuttryck som hoppat likt grodor ur munnen på hockeyspelare. Tänker på Foppa efter finalförlusten mot MIF då han i en intervju säger ”skulle vilja dra på honom en smäll” på frågan vad han anser om domaren. Tänker även på Ledin som gjort sig känd för att inte ha alla höns i stallet vad gäller att tänka efter innan han öppnar munnen, och hans föga intelligenta kraftuttryck ”din tjocka jävla tattare.” Funderar samtidigt på vilka artiklar och reaktioner de båda sistnämnda kraftuttrycken renderade. Kan inte minnas att det var något som framställdes speciellt i media.

Läser att incidenten har anmälts och ska tas upp i civil domstol. Tänker då genast på de regelrätta överfall och misshandlar som sker tämligen ofta i ishockeymatcher. En spelare klubbar ner en annan spelare hårt och bestämt genom att trycka sin egen klubba allt vad denne orkar i nacken på den andre så att det i flera fall renderar kraftig hjärnskakning. Utanför rinken hade det sannolikt renderat fängelsestraff. Om misshandeln sker i en ishockeyrink ger det två minuter i utvisningsbåset eller i värsta fall matchstraff d.v.s spelaren som överföll den andre spelaren får inte spela mer i den matchen.

Funderingarna för mig osökt in på händelser som tangerar ämnet som nu upprör så mycket. I går spelades den andra matchen i kvalet till Allsvenskan 2012 mellan Ängelholms FF och Syrianska. På läktaren brände supportrar till Syrianska ett flertal bengaler. I den sista omgången av Allsvenskan 2011 spelade Malmö FF borta mot Örebro SK. På läktaren brände supportrar till Malmö FF några bengaler samt smällde ett knallskott, en så kallad banger, uppe på läktaren. Hur framställdes dessa båda bihändelser av själva fotbollsmatchen i media? Har letat efter artiklar om bengalbränningen som supportrar till Syrianska genomförde. Har bara sett det nämnas lite i förbifarten i någon artikel. Matchen avbröts aldrig på grund av bengalbränningen. Om bengalbränningen som supportrar till Malmö FF genomförde på Berhn Arena i Örebro skriver media flera artiklar. Journalister intervjuar människor från Svenska Fotbollförbundet och pressar dem på konsekvenser av händelsen som utspelade sig efter matchen var slut. Media skriver att Malmö FF riskerar att få spela inför tomma läktare. Man hittar även på att knallskottet skulle ha kastats mitt mellan publikvärdar på arenan, vilket sen visar sig inte vara sant. Det föga intelligenta agerandet var dumt men inte så dumt. Knallskottet slängdes på läktaren och enligt vittnen på plats var där inte någon som visade tecken på att ha skadats av smällen.

Andra händelser som jag också väger in i mina tankar kring det här ämnet är:

• Då Syrianska spelade mot AIK på sin hemmaplan avbröts matchen för att supportrar till båda lagen uppförde sig olämpligt. Det kastades knallskott och ett av dem briserade intill en funktionär som fick uppsöka läkarvård. Oerhört beklagligt och fullständigt oförsvarbart agerande både att använda knallskott och i synnerhet att kasta det mot en annan människa. Det blir efterspel med olika filmklipp som bevis om vem det var som kastade vad. Till slut gör förbundet en tolkning och pekar ut en supporter till AIK som ansvarig för att ha kastat det knallskott som skadade en funktionär. Man valde att döma seger till Syrianska med 3-0 trots att båda lagens supportrar uppförde sig illa.
• I skånederbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF tog sig en person in på planen och gav sig på målvakten i Helsingborgs IF. Matchen avbröts. Förbundet tilldömde Helsingborgs IF segern med 3-0. Malmö FF fick bannor för bristande säkerhet.
• När Syrianska besegrade Ängelholms FF tog sig supportrar till Syrianska in på planen både vid 1-0 och 3-1 samt även in i spelargången efter matchen där de gav sig på människor handgripligen. Händelsen dokumenterades bl.a av en fotograf från Bildbyrån. En anställd på Syrianska slog bort fotografens kamera och sa att han inte fick fotografera. Inte i någon artikel har jag läst att Syrianska borde straffas för bristande säkerhet och att förbundet, om de nu skulle vara konsekventa, borde tilldöma Ängelholms FF segern med 3-0.

Det är för mig ofrånkomligt att fundera i banor att det är politiskt korrekt att särbehandla Syrianska. Jag förstår inte varför de behandlas på andra sätt än övriga lag eller varför incidenter där Syrianska eller supportrar till dem är involverade, inte får samma vinkling och proportioner i media som då något liknande inträffar med något annat lag. Har vi inte kommit längre i Sverige än att det görs skillnad på vilket ursprung människor har? Varför ser man mellan fingrarna när en hockeyspelare kränker en annan hockeyspelare med uttryck som ”din jävla fitta” eller ”idiotjävel” men skriver spaltmetrar och bestraffar en hockeyspelare som vräker ur sig ”din jävla zigenare!”? Vilka signaler vill man ge samhället och ungdomar med denna särbehandling? Att kränkningen ”din jävla zigenare!” anmäls och ska tas upp i civil domstol när inte en misshandel med hockeyklubba som skadar en annan människa, i vissa fall för livet, gör det samma är för mig helt obegripligt. Vad vill de som bestämmer att man ska dra för slutsatser av de signaler som detta ger? Att det är okej att slå ner någon bakifrån med tillhygge med ve dig om du kallar någon med utländska rötter för zigenare?

Jag önskar verkligen att man kunde börja behandla alla människor i Sverige på samma sätt och utifrån samma grunder och aspekter av deras handlande. Om beslutsfattare fortsätter att göra skillnad på människor beroende på etnisk bakgrund då tror jag att vårt samhälle är i fara på riktigt allvar. Det borde rimligtvis vara så att en människas värde alltid ska respekteras oavsett. Att bli kränkt handlar inte om vilken bakgrund man har utan om vad som sagts. Hoppas att vi svenskar någon gång kan sluta upp att göra skillnad på folk och börja betrakta oss själva och alla andra människor i landet som svenskar och inget annat. Tillsammans skapar vi landet och det samhälle vi vill ha. Jag vill inte ha ett samhälle där du blir bemött utifrån vilken bakgrund du har.

I ett land där en liten tecknad figur på en godispåse gör skillnad och skapar en debatt har vi en lång väg att vandra innan vi har ett samhälle där alla betraktas och respekteras som människor…

I söndags var vi på mässan Älska mat på Slagthuset i Malmö och njut av så väl godsaker som mat. Temat var italienska smaker och det var sannerligen inte fel att stå vid en monter och doppa gott nybakat italienskt bröd i ljuvlig olivolja eller att verkligen försäkra sig om den i 36 månader lagrade parmesanostens förträfflighet så mycket att man fick en konstig blick från kvinnan bakom disken. På mässan såg vi även en person känd från teve. Synen av honom var en verklig bekräftelse om hur man kan luras i teve.

Chili är inte enbart vackert i en maträtt, den gör sig förträffligt på bild.

Korv på längden och tvären. Tjocka, smala, kall- och varmrökta i mängder av smaker och varianter.

Lyxiga gräddbullar överdragna med både mörk och ljus choklad. Smaksatta med lakrits.

Ljuvliga muffins, eller cupcakes som de nu mera heter på ren svenska, från Ooh Cupcakes! i Malmö. Helt klart värt ett besök. Deras chokladvariant gick rätt in i hjärtat.

Här fanns tre sorters italienskt bröd, olivolja, balsamvinäger samt en röd gegga av något slag. Det fanns så klart även en skål med havssalt. Halleluja!

Vackra färger, former och smaker.

Här erbjöd de olika sorters choklad. Vi hade alla tre svårt för att bestämma oss för vilken som var godast. Det slutade med inköp av tre olika chokladkakor. I ståndet bredvid hade de kulinariska chips och lantchips, gissa om Oscar mycket omsorgsfullt gick in i rollen som bedömare av vilken av alla tio smakerna som var den bästa. Han charmade tjejen som hade ståndet så pass att vi fick en extrapåse på köpet av de tre som vi handlade.

O heliga parmesanost! Den här är lagrad i hela 36 månader. Mama Mia!

Ja så var det den där personen som är känd från teve. Bo Hagström stod i en monter och signerade sin senaste bok. Jag tycker om hans teve-program Solens mat och har sett många av programmen. Det slog mig genast att han var bra mycket kortare än vad jag hade en bild av att han skulle vara från teve. Känns som om de lägger ner arbete på att hitta människor med anknytning till mat i hans program som får honom att framstå som en storväxt skandinav. Lite kul tanke även om jag inte tror att den är helt sann. Sanningen är väl snarare att genomsnittsitalienaren inte är lika lång som genomsnittsskandinaven.

Runt 50 cyklister samlades vid Motellet på toppen av Hallandsåsen. Det var bitande kallt, runt 5 °C, innan solen kommit upp ordentligt och börjat värma luften och marken.

Fikastopp och allmän kisspaus.

På toppen av en väg med 22% lutning. Här träffade jag en kompis från Twitter för första gången. Världen är inte så stor alla gånger.

En passage genom en ravin. Brant väg ner till en bro över en bäck och sen ännu brantare på andra sidan.

Vätskepåfyllning i Båstad innan kampen mot åsen och klättringen upp till platsen för det andra fikastoppet.

Platsen för det andra fikastoppet var helt magiskt. Vilken utsikt!

Den här stunden var absolut värd all klättring och den brännande känslan i benmusklerna. Sällan har några äggmackor suttit bättre.

Men en dryg timmes cykling kvar till Motellet stannade vi på Café Killeröd och njöt av kaffe och deras ljuvliga äpplemarängtårta med vaniljsås.

Om rundan

• Hela passet kan du se här (pulsklockan var pausad när vi fikade).
• Min topphastighet var 65 km/h.
• Vi klättrade 1900 höjdmeter totalt sett.

I förra veckan raserades mina försök rejält. Jag gick ett ärende på en lunch och när jag gick över Stortorget i Malmö passerade jag en VW-buss. Utanför bussen stod en hel grupp människor, rökte, drack kaffe och pratade. De är mer igenkända för mig som de tiggare jag sett på gatorna i stan. Fick mig en direkt tankeställare och synen kändes absolut inte förenlig med de tankar och värderingar jag har försökt vänja mig vid gällande en människa som tvingas till tiggeri för att överleva. Känns som ett hån mot alla de som har skänkt pengar. De här människorna tigger uppenbart för tiggandets skull och inte för sitt behovs skull. Synen av den här gruppen människor fick mig att må dåligt men inte alls av samma anledning som åsynen av dem individuellt har gjort tidigare. Nu lär det dröja ännu längre innan jag skänker pengar till en tiggare. Är väl medveten om att det kan komma att gå ut över människor som verkligen behöver det, men en del gaddar tränger djupt och fastnar.

Som i det mesta andra gällande samhällsfrågor går det säkert att se det här ur olika synvinklar. För mig blev upplevelsen på Stortorget dock en konfirmation av att det, då resurser uppenbarligen finns eller förhållanden är ordnade på något sätt, är girigt att tigga.

Blått är frihetens färg, symboliserar tillförlitlighet och ger ro.
Rött är kärlekens färg, symboliserar glädje och energi.
Grönt symboliserar återväxt och harmoni.
Gult är optimismens färg, symboliserar solen, glädje och lycka.
…

Blandar du alla ingredienser ovan får du en mix av vad livet är.
Blandar du alla färger får du färgen svart

Svart är med andra ord livets färg.

Ofta läser jag diskussioner huruvida svart är en färg eller inte. Min syn på svart är enligt det jag skrev inledningsvis av den här artikeln. Rent tekniskt är mitt sätt att se det fel men jag är konstnärssjäl och mer konkret i mitt tänkande än så abstrakt som man måste vara för att se färg för vad det egentligen är. Diskussionen är väldigt intressant för hur är det egentligen med färger och är det en sanning att grönt är grönt. Rent tekniskt är färg egentligen en upplevelse och inte en egenskap. Färg är hur vi upplever ljus av olika våglängder, en viss våglängd ger upphov till en viss färg. Regnbågen är det optimala beviset för vad färg egentligen är. Att vi inte kan se regnbågen hela tiden beror på att ljuset inte är indelat i olika våglängder utan träffar våra ögon samtidigt. Det som skapar regnbågen är hur ytor reflekterar ljuset och där med skapar upplevelsen av färg. När samtliga våglängder träffar våra ögon samtidigt upplever vi vitt och ju färre våglängder som träffar ögonen desto mörkare upplever vi att det är. Svart är rent tekniskt avsaknaden av ljus och där med inte någon färg.

För oss som tecknar och målar blir det dock underligt att tänka i de banorna. Jag tecknar mest i tusch och har svårt att tänka i abstrakta banor om att det jag sätter på ett papper egentligen inte finns. För finns gör det ju bevisligen. Det rena släta pappret reflekterar ljuset så att de flesta våglängder träffar ögat samtidigt och där med upplever jag det som vitt. Ett akvarellpapper med skrovlig yta upplevs ofta ha ett färgstick åt något håll just för att den skrovliga ytan reflekterar ljuset så att inte alla våglängder träffar ögat samtidigt. Då jag tuschar blockerar jag reflektionen av ljus från papprets yta och mina ögon upplever svart. Men rent tekniskt är det jag upplever avsaknaden av ljus. Det här är krångligt och knepigt och nu är jag helt förlorad i mina tankar…

En artikel av någon med som har bättre koll på det här än jag kan du läsa här. Jag nöjer mig med att skapa ett foto med grön färg…

[citat]

Fototävlingen

Tankarna bakom att anordna en fototävling är flera. Vi vill att fler ska:

• förstå vad räddningstjänsten gör och vad vi kan göra. Räddningstjänsten idag är så mycket mer än ”bara” en brandkår.
• tänka till kring säkerhetsbegreppet. Vad innebär säkerhet för dig? Vad kan säkerhet vara för andra?

Vi tror att bilder är ett bra sätt att illustrera sådant som kan vara svårt att förklara. Det kan få dig att se saker ur andra perspektiv än du gör i vardagen. Det är något som i förlängningen kan vara nyttigt för både oss som organisation och för den enskilda individen.

[slut citat]

Jag funderade på hur jag skulle kunna visa vad räddningstjänsten gör utan att visa det uppenbara, det som de enligt sin tävlingsbeskrivning verkar vilja undvika att visa. Mitt bidrag blev en bild där jag ville visa att kunskap är det bästa som räddningstjänsten kan lära människor. Kunskapens frukt är äpplet och för att dels göra bilden lite snyggare färgmässigt och dels knyta an till vatten som är en viktig del i räddningstjänstens verktygslåda, sprejade jag äpplet och intilliggande yta med vatten. Tävlingen sammanföll med att Steve Jobs somnade in och därför valde jag ta ett bett av äpplet för att ge bilden en form av hyllning till Apple. Mitt bidrag blev bilden nedan.

Tävlingsjuryn plockade sedan ut fem av alla de bidrag som lämnades in till en finalomröstning som publicerades på deras Facebook-sida. Besökarna på sidan skulle sedan rösta på vilken av bilderna som de tyckte var bäst.

Ett roligt sätt att få in lite nya bilder som ur en annorlunda vinkel visar räddningstjänstens verksamhet. Jag tycker att idén är briljant och verkligen ger stora möjligheter att kliva utanför boxen och ge ett lyft på alla sätt åt t.ex en informationsfolder.

Några dagar efter det att bidragen skulle vara inlämnade presenterades de fem bidrag som tävlingsjuryn utsett till finalomröstningen. De fem bidragen hade följande motiv och tolkning:

1. En brandsläckare – att alltid ha en brandsläckare till hands.
2. En ytterdörr med fem lås – att värna om säkerheten.
3. Arbetsbyxor med både livrem och hängslor – att vikten av säkerhet aldrig ska underskattas, bättre dubbel säkerhet än ingen alls.
4. En livboj – en klassisk symbol för räddning.
5. Att blåsa ut ljus – räddningstjänstens klassiska mantra ”glöm inte att blåsa it ljusen.”

De fem bilderna är i sig mer eller mindre bra. En är enligt mitt tycke direkt dålig rent fotomässigt. Enbart en av bilderna tycker jag själv är riktigt bra som foto betraktat. Vill av olika anledningar inte skriva vilka. Jag vill inte framhäva mitt egna foto som bättre eller påstå att tävlingsjuryn har fel i sin bedömning. Det är deras bedömning och självklart är den något alla som deltar ska respektera. Vad jag förvånas över är att tre av bilderna inte på något sätt visar annat än klassiska tjänster och budskap som räddningstjänsten alltid har försökt att lära ut. De två med motiv som anknyter till säkerhet är lite mer annorlunda, men att räddningstjänsten sysslar med säkerhet och säkerhetsfrågor känns inte direkt som en aha-upplevelse.

Den här posten kanske upplevs som bitter och gnällig, men det är inte min avsikt. Jag reagerar bara och tycker det är lite märkligt att så goda intentioner som man hade i tävlingsbeskrivningen inte hålls fast vid. Det vore, om man ska vara efterklok, betydligt bättre att inte vinkla beskrivningen av vilken typ av bilder man vill ha. Det hade gett tävlingsjuryn full frihet att välja så väl traditionellt som nyskapande och utanför det traditionella tänket. Jag har tittat på samtliga bidrag till tävlingen och tycker själv att där är många som är dels mycket bättre som foto betraktat och dels visar räddningstjänstens verksamhet på ett annorlunda sätt.

Notis.
Jag tycker det är jättekul för de fem fotografer vars bilder blev utvalda och hoppas att omröstningen blir spännande.

Idag är det Steve Jobs Day och det känns bra att delta i uppmaningen och vara en del i den stora skara människor som hyllar en fantastisk människa för sitt livsverk. Jag kommer aldrig glömma första gången jag använde en Macintosh och hur den i sitt upplägg redan från första gången gav mig ett leende och skänkte mig en genuin glädje. Steve Jobs gjorde tekniken tillgänglig, enkel och framför allt förbannat rolig.

När jag för en vecka sedan fick veta att Steve Jobs hade tagit sitt sista andetag blev jag mer berörd än vad jag trodde att jag skulle bli. Att han var sjuk och att han förmodligen inte hade långt kvar att leva visste nog alla vi som följer Apple och ser deras events. När sen Steve Jobs i augusti avgick som CEO för Apple kändes det som ett avslut. Hoppet levde så klart. Önskade så att åter få se honom på scen och med sin briljans presentera uppdaterade produkter och nya diton. Nu blev det inte så och världen har förlorat den person som garanterat har bidragit mest till att bl.a datorer, telefoner och musikspelare är vad de är idag. Utan Apple tillsammans med IBM och Microsoft, bör tilläggas för att vara korrekt, hade vi definitivt inte haft den teknik vi nu tar för given.

För mig kvarstår glädje som den tydligaste beskrivning jag kan ge av Apples produkter. Det grundar sig i min första kontakt med en Macintosh på MacMeckarna i Malmö hösten 1993. Under första halvan av 80-talet sommarjobbade jag på det dataföretag där min pappa arbetade och fick till viss del knappa lite på de terminaler som man då hade anslutna till de gigantiska datorerna som fyllde stora väl klimatkontrollerade rum. På skolan hade vi en ABC80 och hade man tur kunde den förutom ABC även säga D. Min lillebror hade en Commodore Vic20. Från 1986 fram till 1993 jobbade jag som konstruktör på Electrolux och hade PC från IBM, vill minnas att modellen hette PS2, som verktyg för att sätta samman användarinstruktioner. Datorn kostade runt 45 000 SEK då. Vågar inte ge mig på att uppskatta vad det skulle motsvara idag. År 1989 började vi att använda CAD på den arbetsplatsen. Vi hade vars en arbetsstation, en Unix-historia. CAD-programmet hette Catia. Det var en hel vetenskap att hantera denna arbetsstation. Själva CAD-programmet var relativt enkelt att lära sig använda men då vi skulle t.ex plotta var det desto svårare. Man fick skriva in koder i en tillhörande mindre dator för att kommunicera med plottern. Det var allt annat än användarvänligt.

År 1993 fick jag sparken på grund av arbetsbrist. Sverige gick in i en rejäl lågkonjunktur. Jag fick gå till Arbetsförmedlingen och där hittade jag en kurs som hette Ny illustrationsteknik. Kursen arrangerades av MacMeckarna i Malmö och hölls i deras lokaler ovanpå gamla Saluhallen vid Lilla Torg. Syftet med kursen, som var ett knappt halvår lång, var att lära, eller initiera, eleverna Photoshop, Illustrator, QuarkXpress och ytterligare några program jag inte minns namnen på. Dagen för kursstart kom. Jag åkte tåg in till storstan från lilla Höör där jag då bodde. Lite nervös hälsade jag på mina kurskamrater, de flesta med bakgrund från kreativa yrken. Det var en spännande miljö. En detalj jag aldrig kommer att glömma var att MacMeckarna försåg alla elever med obegränsad mängd choklad, godis och läsk. Häftigt men efter några veckor var det inte lika häftigt att moffa i sig så att man höll på att sprängas.

Första dagen och utbildaren som hette Kristin sa de magiska orden ”Nu kan ni starta era datorer.” Resten är historia…

Thanks Steve, rest in peace!