Masker

Vem är man egentligen?
Är jag den samme i dina ögon som i någon annans ögon?
Ser du mig med mungiporna neråt?

Eller är jag en glad skit?
Skrattar du åt mig eller med mig?
En clown.
Gycklare.

Är jag rock n’ roll?
KISS?
Vivaldi?
Å vi älskar Malmö FF, ja vi brinner för vårt lag.
Betyder?

Vi hygger i byen!
Fröjdar på Tivoli. Tar en Hof.
Karusell.
Snurrar du med eller mot strömmen?
Döda fiskar flyter med strömmen.
Min stjärtfena är stark.

Oavsett vad du ser försöker jag alltid vara mig själv.
Visst bär vi alla masker.
En del saker vill vi inte visa i vissa sammanhang men i andra går det utmärkt.
Livet är ett rollspel.
En teater.
Vi spelar alla med.

Tvivel

Längtar så
Få lägga mig på rygg och titta rakt upp i spirande skira bokträdskronor
Ta in all livskraft
Njuta
Sluta ögonen och känna lugnet
Evigheten
En varm vårvind smeker mitt ansikte
Det är så gott att må gott igen

Men

Kyla, iskall
Genomträngande
Håller skenet uppe
Kan inte påverka vädret och vill därför inte lägga energi på hur det är
Men ändå
Oundvikligt
Tvivel, tvivel på framtiden

Släpp kontrollbehovet, bli social och vinn


Figuren kan representera ett företag lik väl som en privatperson. Den gemensamma nämnaren ligger i kontrollbehovet.
•••••

Kontrollen har runnit det etablerade ur händerna till stort förtret för vissa. De som med ett behov av att kunna kontrollera andra och envist vill försöka mata in åsikter och ett enkelspårigt synsätt i alla de möter, lider nog av utvecklingen. Det är dags att anpassa sig eller finna sig i att bli bortglömd och ifrånkörd. Man kan inte hejda utvecklingen!

Läs mer

Det där med självbild

En liten fet och luden djävel som sen länge har valt fel väg och ideligen går in i nya återvändsgränder. Huvudet bubblar av tankar och idéer men allt är bara tomma bubblor som spricker vid minsta lilla beröring. Bilden av någon som misslyckats att ta till vara den gåva som givits. En bitter gestalt där endast de elaka hornen lyser upp och urskiljer den annars med bakgrunden ihopsmältande individen. Den tomma blicken. Stillaståendet.

Är detta den sanna självbild jag bär på? Nej verkligen inte, men ett tag i förra veckan kände jag mig som hämtad ur en pjäs av Norén. En pjäs han skrivit när han mådde extra dåligt…

Läs mer

Det gör så ont

Vi snubblade på varandra av en ren tillfällighet under våren. Minns att vi i efterhand försökte minnas när och i vilket sammanhang men ingen av oss kunde komma ihåg det. På något sätt kändes det som om vi hade känt varandra så länge. Vår vänskap kändes bara så naturlig. Självklar. Äkta.

Vi är lika i mycket. Tänker och ser saker på samma sätt. Ibland när vi chattade skrev vi nära nog helt identiska kommentarer exakt samtidigt. Helt galet och underbart härligt. Som tvillingsjälar. Skrattade. Glädje.

Vi fann varandra på ett sätt som man finner få människor genom livet. Etablerade en oerhört stark vänskap. Vände oss till varandra med funderingar och problem gällande precis allt. Öppnade upp. Blottade våra nakna själar. Ingen fasad. Ingen mur.

Tänk att man kan bli så nära vänner utan att ha setts. Kan inte annat än att älska sociala medier.

Jag är så glad och tacksam för att få ha lärt känna dig och få ta del av din härlighet. Du är och förblir en av de finaste människor jag har lärt känna.

Det var fantastiskt och underbart att ha dig som en av mina bästa vänner.

Det gör så ont att det är på väg att inte vara så längre…

The times they are a-changin’

Hitta tillbaka?

Vill…

EDIT:

Det hela var ett missförstånd från min sida. Jag borde inte ha skrivit ett blogginlägg utan istället vänt mig direkt till människan i fråga. Nu feltolkade jag precis allt och agerade som den känslomänniska jag är. Är nu så glad att det är utrett. Min fina vän.

Förlåt, jag är handikappad

Vem är du? Vem är jag? Levande charader! Men alla spelar inte sina roller så bra. Att vara den som är drabbad och förväntas att anpassa sig och vidta åtgärder istället för tvärtom känns så svårt och märkligt. Jag gör vad jag kan för att påverka min situation. Blir ledsen och uppgiven då människor låter feghet styra dem och de väljer att fly istället för att våga påverka situationen.

Läs mer

Var tog jag vägen?

Jag bara tystnade. Som en väntsal sekunderna efter att rusningstrafiken bedarrat. Knäpp tyst. Man hade kunnat höra en nål falla i golvet om där nu hade funnits en. Vart tog jag vägen?

Min energi försvann nästan. Jag gick ner på sparlåga. Besvären av sjukdomen fick omedvetet mitt fokus. Tänkte inte på det. Förstod inte att jag lät sjukdomen ta över mitt liv. Fastnade i en spiral av negativ energi, fel fokus, dumma tankar, dåligt självförtroende och en allmän olust. Inspirationen att teckna försvann lika snabbt som en tusenlapp i sambons hand på Ullared. Jobbets negativa sidor var de enda sidorna av det samma som jag såg. Fånigt. Min träning som jag verkligen älskar lockade allt mindre till slut tränade jag inte alls. Ännu fånigare. En enda aktivitet har känts inspirerande och har givit mig entusiastisk glädje under perioden då jag varit borta från bloggning. Det är företeelsen Fotosöndag och gruppen med samma namn på Flickr. Har känts som ett kall att engagera mig i veckans tema. Att vara med. Att titta på alla andras bidrag. Att kommentera. Tror att den glädje och energipåfyllning jag får i form av bekräftelser då jag märker att många tycker om mina bilder är det som har hållit drivet uppe.

Igår hade jag ett helt fantastiskt och underbart möte med en tjej som är coach och läser bl.a socialpsykologi. Jag fotograferade henne för en tidningsartikel sen bjöd jag på lunch. Vi satt och pratade ett par timmar och jag hon belyste saker och ting ur ett perspektiv jag aldrig tidigare betraktat mig själv och min situation ur. Ställde frågor. I mitt huvud startades femtioelva processer och tre gånger så mycket tankar. Låter förvirrat men det var precis tvärtom. Ett flöde av energi strömmade genom kroppen och jag kände att jag verkligen fick fundera och besvara hennes frågor ärligt, äkta och rakt från hjärtat. Vi har bara twittrat lite och ändå kändes det helt naturligt att öppna mig för henne. Hon hittade knappar att trycka på som gjorde att jag kände fullt förtroende för henne. En trygghet. Inga falska fasader även om jag inte har några direkta murar eller spelar roller i mitt liv. Jag är den jag är. Ibland är det bra, ibland är det mindre bra, men det är alltid ärligt mot mig själv.

Mötet påverkade mig oerhört positivt. Lämnade henne med lätta steg och full av positiva tankar och energi. Känner idag att en stor process har inletts inom mig. Jag går nu vidare i livet med ett bättre fokus och en liten glimt av de mentala verktyg som kan ge mig stöd och hjälp till självhjälp. Tänker inte låta mitt fokus ligga på något jag inte kan påverka. Inser att det är ett enormt slöseri med energi och ork. Bättre att fokusera på de saker jag kan göra något åt. Vet att jag kan påverka sjukdomen genom att göra en del förändringar gällande livsstil, framför allt gällande sömn. Funderar nu och ska skriva av mig mycket. Öppna mig själv för mig själv. Kanske en del märkliga inlägg kommer att postas här i bloggen. Ha översikt med det. Det är en del i det terapiarbete jag nu inleder.

Mår för första gången sen i juli riktigt bra och känner en genuin livslust och glädje.

Tack Therese.

Vilket möte!

PS Fotot kräver kanske sin förklaring och den hittar du här.

Nya tag • Play

Vet ärligt talat inte vad som hände med mitt psyke för en dryg vecka sedan. Har aldrig tidigare i livet varit där jag hamnade då. Tog flera dagar att repa mod och motivation. Få tillbaks lusten och energin. Sjukdomen härjar fortfarande och visst är det jobbigt men nu skiter jag i den. Den är ju där och jag kan inte göra mycket mer åt den än vad jag redan gör i form av hälsosamt leverne och träning. Det enda jag är usel på är att få tillräckligt med sömn. Den biten är dock inte så enkel att uppfylla då oljuden i örat gör det svårt att somna. Dock vet jag att jag alltid kommer i säng för sent och det kan jag ändra på. Ska redan ikväll gå och lägga mig i tid och förhoppningsvis få ett bra antal timmars sömn. Imorgon väntar hörseltest och samtal med specialist på balanssjukdomar. Vill vara utvilad och minnas alla frågor jag har funderat på.

Nu startar jag om maskineriet. Psykiskt mår jag bra igen. Har en bit kvar att jobba upp motivationen och energin totalt sett. I dagsläget är inte de bitarna bra på alla fronter. Är väl egentligen bara träningen och fotograferingen där motivationen och energin är ständigt närvarande och fylld av lust. Jag kämpar vidare och nu trycker jag på Play igen och tar tag i mitt liv.

•••••

Bilden är tagen av min son. Älskar att låta honom härja fritt med kameran utan pekpinnar och hämningar. Jag tycker att det är en helt magisk bild.

Creative Commons #cc #sswc

Under sommaren har jag hört talas om Creative Commons (CC) genom en fotograf jag har lärt känna via Twitter och photowalk. Jag var helt obekant med begreppet men läste då lite om det utan att riktigt få ihop tanken bakom. Släppte det därför. Nu i slutet av förra veckan aktualiserades CC för mig igen, denna gången också via Twitter. Nu spetsade det till sig lite med en dialog där jag fick ta ställning i konkreta frågor. CC blev tydligare men fortfarande förstod jag inte riktigt tanken även om syftet med CC var lite tydligare. Så kom då helgen när Sweden Social Web Camp (SSWC) hölls på Tjärö och i efterdyningarna från detta har jag nu fått lära mig vad CC är och varför det har skapats genom filmklipp från sessioner i ämnet på SSWC samt genom kontakt med fantastiska människor på Twitter.

Läs mer