Vi har det så bra…

Så här i jultid då vi samlas och vårt överflöd visar sig i form av så väl mat som julklappar dyker ofta gamla minnen upp i mitt huvud. Minnen som en gång gav mig stora tankeställare och fick mig att inse att vi har det så bra. För bra för att ibland stanna upp och uppskatta det…

Året var 1991 och jag skulle redovisa, eller slutföra är nog ett bättre ordval, min högre ledarutbildning inom Svenska Scoutrådet. Som avslut på den ettåriga utbildningen valde jag att organisera och genomföra ett läger för min scoutkår, vår vänkår i Køge, Store Heddige samt för en grupp barn och ledare från Chernovtsy i Ukraina. Gruppen från Ukraina var en del i en större satsning som Svenska Scoutförbundet genomförde och som gick ut på att ge barn från Ukraina en sommar i vårt fina land. En sommar då de kom från sina hårda levnadsvillkor och allt elände som följde av olyckan i Tjernobyl 1986.

Gruppen från Ukraina anlände till oss i Höör en tid före lägret och jag fick möjlighet att umgås med dem och lära känna deras liv och leverne lite grann. En omskakande upplevelse. Jag minns första gången jag träffade dem. Det var en fin sommarkväll och jag tog min stora motorcykel till scoutstugan. Det var en Suzuki GS 1100 G, en kardandriven maskin på knappa 300 kg och i klassisk 70-talsdesign med stor klotrund strålkastare fram. Jag puttrade in på gården vid scoutstugan och såg småpågar som storögt stannade upp och bara stirrade. Jaha, tänkte jag, så mycket låter den ju ändå inte. Nej det gjorde den inte, men den sken blank och fin i de cromade detaljerna och den tillhörde varken militär eller polis. En insikt jag så småningom fick.

Jag var 25 år 1991 och den kvinnliga ledaren jag pratade med den första kvällen var 28 om jag minns rätt. Hon var gift och hade två barn. Jag var ensamstående. De bodde i staden Chernovtsy i en tvåa på 48 kvadratmeter tillsammans med hennes mans föräldrar. De hade gott om plats med Chernovtsy-mått mätt. Något fordon hade de inte. De tog sig fram till fots eller med buss i bästa fall. Jag bodde då själv i en lägenhet på 58 kvadrat, hade en mc och en bil samt funderade på att flytta till större boende för jag ville ha ett kreativt rum…

Minns att vi pratade om mat. Hon berättade att någon i familjen varje morgon fick gå och ställa sig i brödkö. Alltså kö till ett bageri. Om de hade otur fanns det inte något bröd kvar när det blev deras tur. Jag fick mig till livs ett liv som var ljusår från det jag levde och som pågick drygt 170 mil bort. En sträcka du kör på ett dygn med bil men två verkligheter som det är betydligt fler dygn mellan. Jag minns att jag började att väga mina ord noga innan jag sa något. Hur jag under samtalen fick den ena efter den andra tankeställaren där jag såg på mig själv och mitt liv på ett helt nytt sätt.

Ett starkt och väldigt talande minne var ett besök i den lokala Konsum i Höör. Det är en vanlig till storlek typisk livsmedelsbutik i en mindre svensk ort med ett sortiment där efter. Vi skulle in och handla något. En av de kvinnliga ledarna var med. Bilen parkerades och vi gick in genom dörrarna på Konsum. Efter luftslussen d.v.s de andra dörrarna in tvärstannade kvinnan och tog tag i min och en annan scoutledares arm. Är detta på riktig, frågade hon och fortsatte, ligger det något i alla förpackningar och kan man köpa allt? Vad svarar man? Jag minns inte om jag svarade. Jag minns bara den cementblandare av sanning jag fick rakt i huvudet där och då. Ståendes innanför dörrarna på en vanlig Konsum-butik med en lätt paralyserad kvinna från Ukraina krampaktigt hållandes i min ena arm och få hela min bild av en mindre svensk livsmedelsbutik omkullkastad.

Tiden med gruppen från Chernovtsy är en milstolpe i mitt liv. En punkt från vilken jag har lärt mig att uppskatta och värdera min tillvaro. Saker vi tar för givet som en varm dusch, att välja kläder, se på tv, fundera på vilken mat vi ska äta och allt, precis allt annat vi i vårt överflöd inte ens reflekterar över och uppskattar längre. Vi är snabba som vesslor på att klaga om bilden försvinner från vår tv mitt i ett program vi vill se där vi sitter i våra soffor mätta efter en god middag och ändå trycker i oss lite snacks, ost och kex eller godis. Vi ser inte hur bra vi har det…

Jag minns att vi alla ledare och aktiva i Höörs Scoutkår ville ge våra nya vänner från Ukraina saker och kläder. Det var som du säkert förstår, en väldigt naturlig reaktion. Men, vi fick inte göra det. Det gick redan innan grupperna kom till Sverige ut förhållningsregler för besöken. Barn som hade tillbringat tid i ett annat land i Europa hade blivit svårt misshandlade hemma i Ukraina igen för ett par slitna Levis, ett par Adidas-skor eller en gammal freestyle. Vi fick på inga villkor ge dem kapitalvaror eller märkeskläder. Det var så svårt att förstå, ja jag tror ärligt inte att jag har förstått det riktigt än. Ett par gamla jeans liksom. Misshandlade för ett par gamla jeans.

Där satt vi hemma hos mamma på julafton mätta till bristningsgränsen och julklappar delades ut. I huvudsak till barnen. Vi hade det varmt och ombonat och skrattade gott åt minstingen som till slut inte syntes bakom sin hög av julklappar. Jag tittade på min son och funderade på hur de barnen som var i Höör sommaren 1991 har det idag i Chernovtsy, Ukraina 2010. Jag hoppas att de har det bra, att de levnadsvillkor som rådde 1991 har förbättrats avsevärt. Jag vaknade ur mina tankar av att min son sa ett högt och tydligt tack till tomten då han fick en julklapp. Det känns skönt i hjärtat att han uppskattar och är tacksam för det han får.

2 thoughts on “Vi har det så bra…

  1. Så fint du beskriver det och orden går rakt in i hjärtat. Mina tårar rinner och jag tänker på när jag ”hämtade” mina barn. Alldeles små, och ovetandes om världen och hur jag stod där med min förstfödda dotter i armarna och inte kunde skaka av mig känslan av att jag, med all min rikedom, kom in och tog någonting.

    Barnens magmammor hade ingenting och jag allt. När sorg blandas med glädje är det svårt att finna orden.

    Ändå, när sedan mitt liv rasade samman, sakta och bit för bit. När jag och flickorna stod ensam och det kändes som vi inte hade någonting. När världen runt omkring med resor, kläder, presenter och en sådan sak som färska grönsaker snurrade förbi visste jag att jämfört med deras magmammor hade jag allt, även om jag inte kunde köpa något av det som ”alla” andra kunde. Jag var ändå så fantastiskt lyckligt lottad.

    Julen är ändå ångestfylld, såsom lov och semestrar. Jag vill så mycket. Men jag tror jag lärt dem väl. Om kärlek och respekt.

    Idag, när min äldsta pratat med några kompisar sa hon; ”Mamma, gud vad mycket julklappar de har fått; dator, ny mobil, någon en ipad, kläder och pengar.” Det högg till i hjärtat och jag ville ju så gärna ge dem allt det där jag med. Då säger hon; ”men de har inte dig, och jag vet att du skulle ge mig hela världen om du kunde. Fast att du älskar mig är ändå bäst”.

    Och hjärtat svällde, och tårarna rann nu som då och jag tänker att jag lärt dem något om att ha det bra och att det inte räknas i saker.

    Att allt handlar om kärlek och om att rå om varandra både i medgång och motgång. Och att vi inte får glömma, precis hur bra vi har det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s