Broloppet • En kärleksförklaring till långdistanslöpning

Canon EOS 300D • Canon EF 100-300mm 4.5-5.6 USM • f/32 • s/1 sek • ISO 100

Har nu sprungit Broloppet, en halvmaraton från Kastrup, Köpenhamn till Limhamnsfältet, Malmö. En fantastisk upplevelse även om jag fick kramp i magen som sög musten ur mig ordentligt och jag fick springa de sista fyra kilometerna på ren envishet och energin jag fick mig tillsänd på ett oförklarligt sätt.

Vi samlades alla 30 000 startande i Kastrup Strandpark. Överdragskläderna plockades av och stoppades ner i väskan. Klistrade en dekal med mitt startnummer på min väska och kastade upp den på rätt lastbilsflak. Åt en banan och drack två deciliter juice. En och en halv timme kvar till start. Råkade få syn på köerna till de alldeles för få toaletterna. Skulle kanske ställa mig i kö, tänkte jag, kan ju vara bra i rent förebyggande syfte. Föreslog toalettköande för mina löparkompisar. Tre nappade. Vi stod där och pratade. Tiden gick. En dansk toppolitiker talade. Någon politiker från Malmö lika så. Vi köade. Tiden gick. Ett team från S.A.T.S intog scenen och körde en uppvärmning. Å, det hade varit skönt. Var lite nedkyld av den svala vinden. Fyrtiofem minuter kvar till start. Vi köade vidare. Tiden gick. Vad skönt, bara fem före mig nu. Är väldigt kissnödig känner jag. Tiden gick. Plötsligt börjar det stora startfältet att röra sig. Vad händer? Vänta på oss! Äntligen min tur. På vägen bakom kön kommer min startgrupp gående. Snabbt in på Bajamaja. Blev bara det lilla. Fan. Stå i kö i nästan en och en halv timme i en stor park full med buskage och träd för att kissa…

Det visade sig att jag och mina tre köande löparkompisar inte hade förstått informationen riktigt. Jag kan ju skylla på min hörselskada i den sorl och musikkuliss som rådde i Kastrups Strandpark. Vad de andra ska skylla på vet jag inte. Enligt planen skulle alla 30 000 gå till sin startgrupp och sen 20 minuter innan start, d.v.s 15.40, promenera i sakta gemak till startplatsen precis innan tunnelmynningen. Min startgrupp var enorm och vi smet in i den efter uträttade behov.

Då stod vi så på startlinjen, 30 000 förväntansfulla människor. När starten gick applåderade alla. Äntligen var vi på väg. Cirka femtio meter före startportalen kunde vi komma igång och springa. Passerade startlinjen och startade min pulsklocka. Några hundratalet meter och sen ner i tunneln. Wow, vad häftigt. Här har man kört bil massvis av gånger men aldrig varit i tunneln på riktigt. Trodde att det skulle vara svalare, tänkte jag när vi väl var inne i tunneln. Tramp, tramp, tramp. En kilometer in i tunneln. Ett helt hav ovanför våra huvuden. Upp mot 30 000 människor inne i tunneln på samma gång. Ganska högt tempo i utförslöpningen till tunnelns botten. Ligger på 5:20 min/km. Försöker ändå hålla igen. Går inte. Rycks med. Plötsligt är det som om alla löpare inte kan hålla sig längre. Vi börjar tjoa och ropa precis som barn gör i en grotta eller viadukt. Otrolig känsla. Skrattar högt. Då jag passerar 2 km-markeringen hörs ett taktfast klappande som sprider sig framifrån och bak i fältet. Ett kort ögonblick springer alla och klappar i en takt som de flesta även slår in på under den stunden. Får gåshud. Hur häftigt som helst. Vilken känsla. Vi är som en homogen massa med samma iver och entusiasm över att få springa från Danmark till Skåne. Jag kommer aldrig att glömma känslan.

Canon PowerShot SX200IS • I Autoläge

Ser 3 km-markeringen och känner hur jag börjar svettas ofantligt mycket. Mina solglasögon immar igen. Svetten fullkomligt sprutar ur mina porer. Ser ner på mina armar och det rinner som om jag hade duschat. Temperaturen i tunneln har stigit rejält på grund av den energi som frigörs från 30 000 löpare. Det är hett. Min tröja blir snabbt genomblöt. Jag ökar takten, vill komma ur tunneln och fram till första vätskekontrollen. Har förlorat oplanerat mycket vätska. Löpningen flyter underbart. Jag är kokhet och svetten sprutar, men löpningen känns fantastisk. Det är huvudsaken. Anar ljuset i tunnelns slut. Det är nu påfrestande varmt. Närmar mig tunnelmynningen. Skönt, tänker jag. I övergången från tunnel till ö känner jag vinden för första gången sen starten. Förlöst. Kommer ur den varma ombonade miljön till den världen utanför. Hinner knappt tänka tanken att det är skönt förrän jag inser att vinden känns svinkall mot den väldigt varma kroppen och nu helt genomblöta kläderna. Tackar min skapare för att jag kom på tanken att ha på mig vindkalsonger. Tar vatten vid första vätskekontrollen precis vid början av Pepparholm, ö-delen av Öresundsförbindelsen. Uppfriskande. Välbehövligt.

Min pulsklocka tappade satellitkontakten i början av tunneln, nu är ny kontakt funnen och jag kan åter kolla klockan för att se till att hålla ett vettigt tempo. Det blåser en stark medvind och den konstanta uppförsbacken från tunnelns bottenpunkt upp till toppen av högbron går som en dans. Vi lyfts fram av vinden. Det enda som hörs är havet och trampet från tusentals fötter. Jag njuter i fulla drag. Vyn från både ön och bron är magnifik. Helt fantastiskt vacker. Malmö ser ut som ett smycke där det skruvade huset tornar upp sig som en spira. Kilometer efter kilometer lägger jag bakom mig. Högbron tycks inte komma närmare. Passar på att titta och njuta av vyn så mycket jag kan utan att riskera att springa in i någon. Det är så vackert, så underbart vackert. Önskar att jag kunde ta med mig den här bilden och visa upp den för er. Titta och njut nästa gång du kör över Öresundsförbindelsen från Danmark. Bäst är vyn då solen passerat sin högsta punkt sen någon timme och början på ett kvällsljus bäddar in Malmö och delar av Skånes västkust i ett guldgulskimrande ljus. Skåne är verkligen vackert.

Vid vätskekontrollen runt 12 km gör jag ett misstag och dricker alldeles för stora klunkar för häftigt ur förpackningen med av vinden väl nedkylt vatten. Tänker direkt att jag kommer att få sota för det. Mycket riktigt, strax efter 13 km får jag krampkänningar i magen. Biter ihop. Sänker tempot något. Jag ska i mål. Jag ska springa hela vägen. Kom igen Jens. Du är stark. Var envis nu. Stå emot. Bara åtta kilometer kvar. Du fixar det.

Sliter. Försöker att andas med magen för att motionera diafragman bättre och få bort kramperna. Blir aningen bättre, men det har tagit hårt på mina krafter när kroppen tvingades använda energi till att göra vattnet kroppstempererat. Jag passerar 17 km-markeringen och färden på Öresundsförbindelsen är över. Nu väntar de sista dryga fem kilometerna genom Sibbarp och Limhamn. Samtidigt som jag springer av bron blir det mentalt jobbigt. Känns som om Broloppet är över. Själva grejen med loppet är nu över. Blir plötsligt väldigt mycket tröttare. Jobbigt. Kämpigt. Passerar Persiska viken, en badvik i Sibbarp, och ser allén längs Sibbarp och vidare in i Limhamn. Börjar att höra musik. Kommer närmare och hör Timbuktu. Vilket välkomnande till Malmö. Känslorna svallar. Inser att jag gråter. Tack som fan för musiken. Känner mig genast piggare. Får energi. Känner närvaron. Ökar takten en aning. Pressa, pressa Jens. Det här är underbart. Kom igen. Tror att jag har fått en blåsa på ena hälen. Biter ihop. Fokuserar på andningen helt och hållet. Passerar 19 km-markeringen och tröttheten kommer stånkande som ett ånglok i full fart. Jag har knappt någon energi kvar. Pannben, pannben. Var tjurskallig. Jobba. Pressa på hårdare. Försök att öka Jens, du kan klara det under två timmar. Kämpa, kämpa.

I mål. Så skönt. Är helt tömd på energi. Känner att jag håller på att svimma. Andas djupt. Sträcker armarna över huvudet. Kommer till vätskeutdelning. Dricker 1,5 liter vatten på stående fot. Känner hur energin kommer tillbaka. Nu är jag i mål. Får en medalj och en energikaka. Jag är i mål. I högtalaren hör jag en röst som säger ”fortsätt framåt så får ni banan och bulle.” ”Bolle” hör jag en dansk man bakom mig säga skämtsamt. Jag vänder mig mot honom och säger ”her og nu?” Han garvar. Förbrödring.

Lite längre fram ser jag min son stå med en skylt ”Heja Jens” och jag blir glad i hela själen. Fina han. Oscar får mina kanelgifflar. Han älskar dem, jag gillar mer reklamen för dem med Joseph Elanga än själva bullen…

Mer om mitt Brolopp: FunBeat

9 thoughts on “Broloppet • En kärleksförklaring till långdistanslöpning

    • Nja, kanske om man ser till magkrampen. Var dock min sjätte halvmara och personbästa på 1 h 42 minuter så jag ser det inte som en speciell bravad. Men tack för din omtanke.

  1. Sitter och blir tårögd när jag läser, låter så underbart, jag vet ju hur häftigt det känns att springa, men min halvmara kommer i slutet av augusti…

    • Tack Mea. Det var verkligen en underbar upplevelse, önskar att du hade fått vara med och uppleva den. Kommer aldrig, aldrig att glömma. Helt magiskt.

      Älskar Skåne ännu mer nu, hur det kan vara möjligt.

  2. Häftigt inlägg!
    Du beskriver det så fint. Känslan av förbrödning, eller vad man ska säga om det där klappandet o tjoandet i tunneln. Låter också magiskt vackert att springa över bron med den utsikten.
    Bra jobbat!

  3. Vilken inlevelse, härligt att dras med i din berättelse. Bara av att läsa din text, skulle jag direkt ge mig ut att dra ett löp och få känna känslan. Men man har förståndet kvar, är inte byggd för att springa (inbillar mig i alla fall) men framförallt inte intresset. Kul att få ta del av ditt äventyr!

    Och bra kämpat och genomfört, en stor eloge till dig!

  4. Du är en fantastisk berättare Jens! Grattis på alla sätt till bedriften och avundas dig upplevelsen!
    Blir grymt sugen att börja igen med långlöp kan jag lova :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s