Depeche Mode, Malmö Arena

Året var 1981 och jag var i den lilla staden Hastings på Englands södra kust. Det var mitt konfirmationsläger. Under de fyra veckorna jag var där slog synthpop genom stort i England. Om jag sluter ögonen kan jag fortfarande känna extasen jag kände på det lite sjabbiga discot ovanpå en pub där jag för första gången svettades ymnigt till Depeche Mode (DM) och framför allt låtarna New Life och Just Can’t Get Enough. Vilka minnen!

Dagens DM spelar inte gärna låtarna av Vince Clarke så låtarna från den första plattan Speak & Spell (1981) är sällsynta tyvärr. Detta till trots hade jag inom mig en liten förhoppning om att just ikväll, måndagen den 25 januari i nådens år 2010, skulle de framföra New Life och extasen skulle inte veta några gränser. Jag hade åter blivit 15 år och förmodligen fällt ett antal tårar.

Men… Nej…

Konserten var riktigt bra ändå. Givetvis finns där många låtar jag hellre hade viljat höra än de som de framförde. Å andra sidan kan man inte begära att en hitmaskin som DM ska framföra alla sina hits på en konsert. Är ju bara The Boss som pallar ösa i fyra timmar.

Låtarna som spelade var i ordning: In Chains, Wrong, Hole to Feed, Walking in My Shoes, It’s No Good, A Question of Time, Precious, World In My Eyes, Insight, Home, Miles Away/The Truth Is, Policy of Truth, In Your Room, I Feel You, Enjoy the Silence, Never Let Me Down Again, One Caress, Stripped, Behind the Wheel och som avslutning Personal Jesus.

En underbar kväll med några av synthpopens gudar. Amen.


Ljusshowen var helt fantastisk. Oerhört fascinerande.


Sjung publiken, sjung! David Gahan får publiken i gungning.


Martin Gore framförde ett par nummer enbart ackompagnerad av piano. Snyggt, finstämt, starkt och riktigt bra. Skulle lätt ha kunnat bli några pausnummer men Gore var i högform och levererade.


Martin Gore.


David Gahan.

Spellistan på Spotify. Tack cecnei.