Ett minne från förr

Den här bilden är väldigt intern i en synnerligen liten krets av gamla vänner.
Nya vänner, bekanta och läsare får ha överseende med det.

För er det berör, visst är det kraftig nostalgi!

Ett gott slut

Tolvslaget, Bjärred - ISO 125 • f/5,6 • 2,0 sek • Canon EOS 5D Mark II • Canon EF 100 mm f/2.8L Macro IS USM

Ja gott slut och gott nytt år bästa läsare. Så här i början av det nya året är det populärt att reflektera över året som har gått. Den förste januari mindes jag 2011 väl, det kändes som om det var i går. Nu är det den tredje januari och minnet börjar svikta. Passar därför på att skriva ner några rader om 2011 och vad som egentligen hände. Ta en kopp kaffe och häng med.

Bob Dylan i högform

The Never Ending Tour gjorde torsdagen den 3 november ett stopp i Malmö Arena. Jag var där och fick uppleva och njuta av Bob Dylan i högform.

Politiskt korrekt

Undrar vad som gick snett och varför Sverige har förvandlats till en lite infekterad ankdamm som fokuserat och bestämt håller fast vid en politisk korrekthet som i förlängningen enbart leder till mer samhällsproblem och utanförskap.

Älska mat

I söndags var vi på mässan Älska mat på Slagthuset i Malmö och njut av så väl godsaker som mat. Temat var italienska smaker och det var sannerligen inte fel att stå vid en monter och doppa gott nybakat italienskt bröd i ljuvlig olivolja eller att verkligen försäkra sig om den i 36 månader lagrade parmesanostens förträfflighet så mycket att man fick en konstig blick från kvinnan bakom disken. På mässan såg vi även en person känd från teve. Synen av honom var en verklig bekräftelse om hur man kan luras i teve.

Bjäre Runt

I går, söndagen den 23 oktober, gick höstens upplaga av Bjäre Runt. En cirka 80 km lång tur upp och ner för Hallandsåsen med utgångspunkt från Motellet på åsens topp. Det blev en härlig dag med MTB-cykling i underbart höstväder där naturen visade upp sig på allra bästa sätt. Jag önskar så att jag hade kunnat visa foto tagna från några av alla de platser med magnifik utsikt som vi passerade. Några få bilder från när vi pausade blev det dock och de delar jag gärna med mig av. Bäst är ändå att uppleva det i verkligheten så om du cyklar terräng kan jag varmt rekommendera att följa med nästa gång.

Samhällsproblem eller business?

I år har det dykt upp fler och fler tiggare på gatorna i så väl Malmö som Lund. Jag har alltid tyckt att det väcker en viss obehagskänsla i mig. Varför förstår jag inte. Kanske för att det känns så fel att människor i Sverige 2011 kan pressas så långt att de tvingas tigga för att överleva. Det skrämmer mig och jag hade önskat att vårt samhälle som säger sig vara så välutvecklat verkligen hade varit det fullt ut i alla sammanhang. Förmodligen är jag en dålig människa på sätt och vis, men jag har hittills aldrig lagt några pengar i den utsträckta handen, muggen, hatten eller vad det månde vara. Har försökt att försiktigt vänja mig vid tanken att det förekommer tiggare på våra gator och acceptera det. För mig är det viktigt att jag kan förstå och acceptera en företeelse för att jag ska närma mig den och kunna ta mig an del och göra vad jag kan för att förbättra. Med andra ord att skänka en slant eller två.

I förra veckan raserades mina försök rejält. Jag gick ett ärende på en lunch och när jag gick över Stortorget i Malmö passerade jag en VW-buss. Utanför bussen stod en hel grupp människor, rökte, drack kaffe och pratade. De är mer igenkända för mig som de tiggare jag sett på gatorna i stan. Fick mig en direkt tankeställare och synen kändes absolut inte förenlig med de tankar och värderingar jag har försökt vänja mig vid gällande en människa som tvingas till tiggeri för att överleva. Känns som ett hån mot alla de som har skänkt pengar. De här människorna tigger uppenbart för tiggandets skull och inte för sitt behovs skull. Synen av den här gruppen människor fick mig att må dåligt men inte alls av samma anledning som åsynen av dem individuellt har gjort tidigare. Nu lär det dröja ännu längre innan jag skänker pengar till en tiggare. Är väl medveten om att det kan komma att gå ut över människor som verkligen behöver det, men en del gaddar tränger djupt och fastnar.

Som i det mesta andra gällande samhällsfrågor går det säkert att se det här ur olika synvinklar. För mig blev upplevelsen på Stortorget dock en konfirmation av att det, då resurser uppenbarligen finns eller förhållanden är ordnade på något sätt, är girigt att tigga.

Svart är livets färg

Black is the Colour

Blått är frihetens färg, symboliserar tillförlitlighet och ger ro.
Rött är kärlekens färg, symboliserar glädje och energi.
Grönt symboliserar återväxt och harmoni.
Gult är optimismens färg, symboliserar solen, glädje och lycka.
…

Blandar du alla ingredienser ovan får du en mix av vad livet är.
Blandar du alla färger får du färgen svart

Svart är med andra ord livets färg.

När den ena handen inte vet vad den andra handen gör

Jag deltog här för leden i en fototävling som en av landets räddningstjänster arrangerade. Deras inbjudan till tävlingen var utmanande och skapade febril kreativ tankeverksamhet. De skrev följande:

[citat]

Fototävlingen

Tankarna bakom att anordna en fototävling är flera. Vi vill att fler ska:

• förstå vad räddningstjänsten gör och vad vi kan göra. Räddningstjänsten idag är så mycket mer än ”bara” en brandkår.
• tänka till kring säkerhetsbegreppet. Vad innebär säkerhet för dig? Vad kan säkerhet vara för andra?

Vi tror att bilder är ett bra sätt att illustrera sådant som kan vara svårt att förklara. Det kan få dig att se saker ur andra perspektiv än du gör i vardagen. Det är något som i förlängningen kan vara nyttigt för både oss som organisation och för den enskilda individen.

[slut citat]

Jag funderade på hur jag skulle kunna visa vad räddningstjänsten gör utan att visa det uppenbara, det som de enligt sin tävlingsbeskrivning verkar vilja undvika att visa. Mitt bidrag blev en bild där jag ville visa att kunskap är det bästa som räddningstjänsten kan lära människor. Kunskapens frukt är äpplet och för att dels göra bilden lite snyggare färgmässigt och dels knyta an till vatten som är en viktig del i räddningstjänstens verktygslåda, sprejade jag äpplet och intilliggande yta med vatten. Tävlingen sammanföll med att Steve Jobs somnade in och därför valde jag ta ett bett av äpplet för att ge bilden en form av hyllning till Apple. Mitt bidrag blev bilden nedan.

Tävlingsjuryn plockade sedan ut fem av alla de bidrag som lämnades in till en finalomröstning som publicerades på deras Facebook-sida. Besökarna på sidan skulle sedan rösta på vilken av bilderna som de tyckte var bäst.

Ett roligt sätt att få in lite nya bilder som ur en annorlunda vinkel visar räddningstjänstens verksamhet. Jag tycker att idén är briljant och verkligen ger stora möjligheter att kliva utanför boxen och ge ett lyft på alla sätt åt t.ex en informationsfolder.

Några dagar efter det att bidragen skulle vara inlämnade presenterades de fem bidrag som tävlingsjuryn utsett till finalomröstningen. De fem bidragen hade följande motiv och tolkning:

1. En brandsläckare – att alltid ha en brandsläckare till hands.
2. En ytterdörr med fem lås – att värna om säkerheten.
3. Arbetsbyxor med både livrem och hängslor – att vikten av säkerhet aldrig ska underskattas, bättre dubbel säkerhet än ingen alls.
4. En livboj – en klassisk symbol för räddning.
5. Att blåsa ut ljus – räddningstjänstens klassiska mantra ”glöm inte att blåsa it ljusen.”

De fem bilderna är i sig mer eller mindre bra. En är enligt mitt tycke direkt dålig rent fotomässigt. Enbart en av bilderna tycker jag själv är riktigt bra som foto betraktat. Vill av olika anledningar inte skriva vilka. Jag vill inte framhäva mitt egna foto som bättre eller påstå att tävlingsjuryn har fel i sin bedömning. Det är deras bedömning och självklart är den något alla som deltar ska respektera. Vad jag förvånas över är att tre av bilderna inte på något sätt visar annat än klassiska tjänster och budskap som räddningstjänsten alltid har försökt att lära ut. De två med motiv som anknyter till säkerhet är lite mer annorlunda, men att räddningstjänsten sysslar med säkerhet och säkerhetsfrågor känns inte direkt som en aha-upplevelse.

Den här posten kanske upplevs som bitter och gnällig, men det är inte min avsikt. Jag reagerar bara och tycker det är lite märkligt att så goda intentioner som man hade i tävlingsbeskrivningen inte hålls fast vid. Det vore, om man ska vara efterklok, betydligt bättre att inte vinkla beskrivningen av vilken typ av bilder man vill ha. Det hade gett tävlingsjuryn full frihet att välja så väl traditionellt som nyskapande och utanför det traditionella tänket. Jag har tittat på samtliga bidrag till tävlingen och tycker själv att där är många som är dels mycket bättre som foto betraktat och dels visar räddningstjänstens verksamhet på ett annorlunda sätt.

Notis.
Jag tycker det är jättekul för de fem fotografer vars bilder blev utvalda och hoppas att omröstningen blir spännande.

Tack

Idag är det Steve Jobs Day och det känns bra att delta i uppmaningen och vara en del i den stora skara människor som hyllar en fantastisk människa för sitt livsverk. Jag kommer aldrig glömma första gången jag använde en Macintosh och hur den i sitt upplägg redan från första gången gav mig ett leende och skänkte mig en genuin glädje. Steve Jobs gjorde tekniken tillgänglig, enkel och framför allt förbannat rolig.

När jag för en vecka sedan fick veta att Steve Jobs hade tagit sitt sista andetag blev jag mer berörd än vad jag trodde att jag skulle bli. Att han var sjuk och att han förmodligen inte hade långt kvar att leva visste nog alla vi som följer Apple och ser deras events. När sen Steve Jobs i augusti avgick som CEO för Apple kändes det som ett avslut. Hoppet levde så klart. Önskade så att åter få se honom på scen och med sin briljans presentera uppdaterade produkter och nya diton. Nu blev det inte så och världen har förlorat den person som garanterat har bidragit mest till att bl.a datorer, telefoner och musikspelare är vad de är idag. Utan Apple tillsammans med IBM och Microsoft, bör tilläggas för att vara korrekt, hade vi definitivt inte haft den teknik vi nu tar för given.

För mig kvarstår glädje som den tydligaste beskrivning jag kan ge av Apples produkter. Det grundar sig i min första kontakt med en Macintosh på MacMeckarna i Malmö hösten 1993. Under första halvan av 80-talet sommarjobbade jag på det dataföretag där min pappa arbetade och fick till viss del knappa lite på de terminaler som man då hade anslutna till de gigantiska datorerna som fyllde stora väl klimatkontrollerade rum. På skolan hade vi en ABC80 och hade man tur kunde den förutom ABC även säga D. Min lillebror hade en Commodore Vic20. Från 1986 fram till 1993 jobbade jag som konstruktör på Electrolux och hade PC från IBM, vill minnas att modellen hette PS2, som verktyg för att sätta samman användarinstruktioner. Datorn kostade runt 45 000 SEK då. Vågar inte ge mig på att uppskatta vad det skulle motsvara idag. År 1989 började vi att använda CAD på den arbetsplatsen. Vi hade vars en arbetsstation, en Unix-historia. CAD-programmet hette Catia. Det var en hel vetenskap att hantera denna arbetsstation. Själva CAD-programmet var relativt enkelt att lära sig använda men då vi skulle t.ex plotta var det desto svårare. Man fick skriva in koder i en tillhörande mindre dator för att kommunicera med plottern. Det var allt annat än användarvänligt.

År 1993 fick jag sparken på grund av arbetsbrist. Sverige gick in i en rejäl lågkonjunktur. Jag fick gå till Arbetsförmedlingen och där hittade jag en kurs som hette Ny illustrationsteknik. Kursen arrangerades av MacMeckarna i Malmö och hölls i deras lokaler ovanpå gamla Saluhallen vid Lilla Torg. Syftet med kursen, som var ett knappt halvår lång, var att lära, eller initiera, eleverna Photoshop, Illustrator, QuarkXpress och ytterligare några program jag inte minns namnen på. Dagen för kursstart kom. Jag åkte tåg in till storstan från lilla Höör där jag då bodde. Lite nervös hälsade jag på mina kurskamrater, de flesta med bakgrund från kreativa yrken. Det var en spännande miljö. En detalj jag aldrig kommer att glömma var att MacMeckarna försåg alla elever med obegränsad mängd choklad, godis och läsk. Häftigt men efter några veckor var det inte lika häftigt att moffa i sig så att man höll på att sprängas.

Första dagen och utbildaren som hette Kristin sa de magiska orden ”Nu kan ni starta era datorer.” Resten är historia…

Thanks Steve, rest in peace!